Sara hatar livet…

Från och med nu ska jag kalla Han för Du. Mera rakt, fram, till rätt person. Eller egentligen, antagligen kommer Han/Du kanske inte ens att läsa vad jag skriver, men ändå. Ändå.

Du, dina ord. Om du visste vad de betyder. Hur jag tar dem åt mig. Till hjärtat. Och själen. Jag hör dem ringa i öronen, långt, långt efteråt. Och du menar dem säkert, och jag tar dem på största allvar. Seriöst, jag tar dem på djupaste allvar. ”Du sårar, på andras bekostnad, för att lyfta upp dig själv.” ”Du bara dundrar över folk.” Och jag hör. Jag HÖR. Och det gör så jävla ont att höra. ”Ditt mål är att såra mig, och dig själv i slutändan.” ”När jag är som minst beredd så kommer det igen, en stor jävla smäll”. Och jag är inte ens m-e-d-v-e-t-e-n om att jag gör så. Det är fruktansvärt. Jag är precis den jag aldrig någonsin viljat bli. ”Hela världen snurrar runt dig.”  Jag hatar att jag är den du ser. Jag kan inte hata mig själv mer. Och det värsta; ”Du får skära dig, men inte här, gör mig inte delaktig i dina galenskaper, åk härifrån och skär dig och slå dig hur mycket du vill”. Jag är alltså värd att straffas, att bli slagen och skuren sönder och samman? Om Du säger att det är okej? ”Jag kan inte vara din barnvakt eller vårdare.” Nej, jag förstår det. Men vem ska vara det, om jag inte klarar det själv? Vem? VEM?

Jag ropar på hjälp, men ingen hör. Ingen hör. Desperat. DESPERAT. Och Du säger att det inte bara är det sjuka. Att jag söker konflikter, bråk. Kanske har Du rätt. Men det MÅSTE vara det sjuka som gör så. Det kan inte vara det som är jag, som är så låg, så patetisk, så dålig. Det kan inte vara så.

Min hjärna övertygade mig om att det bästa vore att dö idag. Att skjuta sig i huvudet, pang, så skulle alla slippa mig. Jag skulle göra världen en tjänst. En present från mig till dom liksom, varsågoda, här har ni en död Sara. Och jag tror att det är sanning, att världen skulle vara bättre utan mig. För att inte ramla över kanten, och tro på det min hjärna fabricerar krävs all min koncentration och uppmärksamhet. För att stanna i Den Verkliga Världen. Men det är svårt, så svårt. 

 

Sara hatar livet, Sara vill bli fri…

~ av Sara på augusti 16, 2008.

3 svar to “Sara hatar livet…”

  1. Shit, vad jag känner igen mej!
    Exakt så har det varit för mej i mina relationer!
    Det blir en ond cirkel, jag gick ständigt omkring med skam & skuld över hur jag kunde bete mej när detsruktiviteten tog över!
    Kände tillslut att jag lixom hade förbrukat min rätt att må dåligt!
    Det har blivit såå mycket bättre med åren, en klen tröst kanske, men det går över, det BLIR bättre!
    Hoppas att du får någonslags professionell hjälp med din ”sjukdom”? Du behöver redskap & förståelse för hur du fungerar för att kunna bryta ditt mönster!
    Det GÅR att förändra sitt tankesätt & lära sej kontrollera sina impulser, men man behöver hjälp, tålamod & tid!

    Hoppas verkligen att du inte ger upp idag, vännen!
    Miraklet kanske väntar runt hörnet!

  2. jag känner djupt med Sara. Människor säger så mycket skit, det är inte sant men det går inte att veta, det går inte att skydda sig.
    Personer med mycket känslor är missförstådda, känsliga människor är ofta hatade. Det är inte sant, människor är lata och vill inte förstå. Så fort man är besvärlig så är man självish och trycker ner andra men det är inte sant. Det är du som är snäll för du är sårad och dom andra det är dom som inte kan acceptera att du är annorlunda.
    Du är inte ond!.
    Alla som behöver kontroll eller mer behov än andra
    skiter folk på, det är inte ditt fel.
    Jag har träffat människor som trycker ner andra och dom är inte omedvetna om det och dom blir inte sårade av det.
    Du är bara så känslig och har så stort behov av kärlek
    att du pressas i mitten av alla människor som du försöker ha i dit liv. Såklart man känner skuld då, för du även om du förnekar det ibland har enormt behov och det gör en sårbar för alla vassa ord.
    Borderline är en sjukdom men det är också en vacker personlighet och det är farligt att ha.

  3. Hej! Vilken gripande text! Jag blir väldigt berörd över dina rader. Du har verkligen fått kämpa! Jag håller på att läsa alla dina inlägg. Tycker att du är ödmjuk som trots att du är erfaren bloggare och har ett eget tungt bagage orkar ta dig tid till att läsa min blogg. Du har gått igenom lika mycket smärta som jag!! Tack för din blogg som ger oss andra mod och styrka att orka vidare! Kram Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: