Lura döden
Har haft semester från bloggen ett tag. Pga total depression, förlamningsdepression, oförmögen-att-göra-någonting-depression och så vidare. Inte orkat någonting. Det gör jag väl fortfarande inte heller, egentligen.
Jag lurade döden i söndags. Åkte av vägen med bilen (av misstag, jag lovar!), for genom fyra, fem tallar, voltade ett varv och klev oskadd ur bilen med endast skärsår och blåmärken. SOS-personalen sa att ”Det var inte din tur idag”. Inte idag heller tänkte jag, och kände mig halvt besviken, halvt lycklig. Men någon sådan där riktigt överväldigande lycka över att leva kan jag inte direkt uppbåda, det är bara tungt nu.
Han och jag kämpar vidare. Han har lovat Förändra sig och Bättra sig. Det har jag också, men jag har ingen aning om hur eller varför jag ska det, dock verkar Han tycka att jag behöver det så då dansar jag väl med. Och visst har Han varit bättre, mer tålmodig, bett om ursäkt osv osv osv, men tanken bara repeteras i mitt huvud; ”Blir det inte bättre än såhär?”. Men kanske beror det mer på mitt sinnestillstånd än den faktiska verkligheten, kanske inte, vad vet jag? Jag är bara en liten människa på jorden just nu, som inte vet faktiskt mycket alls.
Welcome to Borderline City! 
Hej.. starkt inlägg.. tur i oturen.
Ska länka till din blogg, den e ju asbra din 🙂
Kram P
Hoowah!
Sicken tur att det inte var din tur, tycker ju jag då!
Undrade var du tagit vägen faktiskt… tycker INTE att det går för sej att du går å dör utan att fråga mej först!!!
Massor av kramar!
Skulle hehöva tips om borderline. Symtom och tips till psykiatrin. Kolla sidan så ser du 🙂
Kram