Älska mig

•april 2, 2009 • 5 kommentarer

Jag är en kamelont. Svartgul svans och taggig rygg. Min främsta begåvning är att böja sig efter andra, apa efter, härmas. Beteende hos människor i min omgivning smittar av sig på mig. Är någon annan deppig blir jag också deppig, men är andra glada blir jag glad. Likt en tvättsvamp som sväller av väta och fukt, suger åt sig andras känslor och gör dem till mina egna. Lättpåverkad. Och när jag väl anammat en sinnesstämning på den lägre sidan av skalan, då rasar det bara utför. Som om min hjärna bara vill få mig låg, gör allt för att jag ska börja sjunka på stämningsskalan. Hittar varje anledning till att väcka liv i känslor av hopplöshet eller till och med otippad ilska. Det är inte jag, det är min hjärna. Den hatar mig.

Jag såg mig själv i spegeln idag och kände rent och rött raseri. Över att jag såg så förjävlig ut. Över mitt hår som är nyklippt men ändå helt sinnessjukt fult och äckligt. Jag blev arg för att jag var ful. Så ful att jag hatade mig. Provade alla kläder, säkert 15 olika sammansättningar av under- och överdel.  Ingenting såg bra ut, eller, de såg bra ut, men jag förstörde dem. Redo att klippa av mina fingrar med sax, skakande av ilska för att min mage har fett som hänger (48 kg väger jag för övrigt), äcklad av mitt vidriga ansikte, tårar färgade kinderna strimmiga. En enda önskan, att få älska mig. Att få vara nöjd. Snälla, snälla. Låt mig tycka om mig!

 

 Måste läka. Måste blir hel.

Publicerat i Bipolärt, Jag är inte upprörd, jag är förbannad!, Living on the borderline
Etiketter: , , ,

Ångest

•april 1, 2009 • 4 kommentarer

I bröstet. Hjärtkammaren. När det blir kaos i sinusknutan, hjärtslag om vartannat i otakt. Kan inte andas. Paralyserad från huvudet och ned. Ångesten. Den hoppar på, biter fast, trycker ned. Utan förvarning, ner i asfalten för att blöda lite.

Så jävla typiskt. Det var sol idag. Och blå himmel. Jag njöt. Jag trivdes. Skuttade omkring i min nyvunna frihet. Kalv på grönbete igen. Och nu, nu vägrar hjärtat slå och lungorna andas. Ligger på golvet med vidöppna ögon och skriker utan ljud.

 

När jag blir stor ska jag slippa att ha ångest.

Publicerat i Ångest
Etiketter: , , ,

Allt är svart och jag är ful

•mars 31, 2009 • 5 kommentarer

Igår träffade jag någon jag inte mött på länge. Jag träffade mig. Riktiga mig, den personen jag var innan jag hoppade in i elden och askan. Min personlighet börjar smyga fram ur förtrycket, stundvis, glimtar av den jag är innerst inne. Någon som säger vad hon tycker, orubbligt. Någon med bestämda åsikter och mod att argumentera för den. Det känndes märkligt att plötsligt vara jag igen. Att notera flyktigt att jag inte bad om ursäkt för min existens för en stund eller att jag vågade säga sanningen rätt ut, utan att behöva linda in den i tre lager vackert presentpapper. Alltid en början.

Men så. Allting måste falla i bitar, det är enligt naturlagarna. Helt plötsligt, passar inga kläder. Och tankarna börjar håna. ”Du är ful”, ”Du är äcklig”, ”Å fet är du också”, ”Ingen tycker om dig!” ”Alla hatar dig!” Och jag sjunker ner i leran. Smutsar ner mina bästa byxor med kletig dy när jag försöker krypa upp ur gyttjan. Men, som alltid, har leran lindat sig runt mig och håller mig nere, under ytan. Allt är svart och jag är ful.

Publicerat i Ångest, Bipolärt, Living on the borderline
Etiketter: , , ,

Aj!

•mars 30, 2009 • 5 kommentarer

Favorit i repris (För att inte glömma bort innebörden, vilket kan vara lätt hänt i vissa lägen. Typ nu.);

Hon är inte nåt man får,
hon är nån man ska förtjäna
Du höll henne aldrig högt,
du låg aldrig nere på knäna
Hon är inte nåt man har,
inget att förfoga över
Du sa att hon var så svår,
men klagar för att det är över

Löftet hon gav var aldrig att vara i ditt våld, att stå
under din kontroll
Löftet hon gav rörde något annat,
men jag antar att det inte längre
spelar någon roll
För hon kommer aldrig mera hit
Jag ska försvara henne om jag kan
För hon förtjänar hela himmelen
Och en mycket bättre man

Du sa att du är beredd,
att va storsint, att förlåta
Vad svarar man på sånt,
ska man skratta, ska man gråta
Du som gjort henne så illa,
ska du kalla henne brottslig nu?
Om hon någonsin ska förlåta,
är det hon, inte du

Löftet hon gav, var aldrig att följa dina nycker
Att ingå i ditt spel
Löftet hon gav rörde något annat,
så nu kan hon inte klandras
så nu kan hon inte klandras Hon gör inte något fel
För hon kommer aldrig mera hit
Jag ska försvara henne om jag kan
För hon förtjänar hela himmelen
Och en mycket bättre man

Du sa att hon var så svår,
rent omöjlig att förstå
Det kan nog tänkas du har rätt,
mellan er två var det så
Men nu vill du åberopa brott
Och nu säjer du i raseri,
att den förräderskan har gått
Jag säjer hon har gjort sig fri
Hon har gjort sig fri

Ofrivilligt fri. Jag kan inte andas. Det hugger utan förvarning till i brösttrakten. Värre än all världens medicinska hjärtåkommor, det är sorgen och saknaden.  Jag kan inte leva med Honom, men hur ska jag kunna leva utan Honom?

Han, som jag har delat hela mitt liv med det senaste två åren. Han, som vet saker ingen annan någonsin kommer få veta. Han, som ler så som ingen annan kan. Jag vet att Han också är en djävul i lammkostym. Men, för fan, jag älskar Honom. Helvete, helvete, helvete. Jag glömmer bort allt som är dåligt, jag minns det som är bra. Det är en praktisk egenskap. Bara inte i detta område. Jag borde istället minnas allt Han har gjort, så att jag aldrig mer, ens av misstag, överväger att vara Hans igen. Vilket jag gör, varje sekund.

Hela jävla bröstkorgen har strypts åt, kan man få lite luft här?

Helgen började lysande med mig på topp, likt en gallionsfigur i fören på en sjörörvarbåt gick jag in för varje aktivitet med liv och lust, alltid först, alltid bäst. På lördagkväll tog det slut, bonk, in i väggen och ramlade ner i backen. Kunde inte stanna på krogen, hade ångestmaskar under huden, kunde inte stå still eller ens prata riktigt, bara stamma intelligensbefriade meningar innehållande ett enda ord, bestående av en enda bokstav. A-a-a-a-a. M-m-m-m-m. E-e-e-e.  Typ. Det gick upp för mig att allt var slut. Även allt det fina vi hade haft. Och att jag var ensam igen. Ensam i hela världen. Ingen familj, ingen släkt står att finna i mitt magra släktträd. Några få vänner, men inga som jag kan tynga ner med allt det tunga smutsiga som jag bär på. Ingen som kan hålla om mig när jag vill dö och skriker tills rösten tar slut. Aj. Insikt. Ont. Taxi till psyk. Natt på PVA.

Fortfarande inga andetag. Hjärtat vägrar slå. Istället bankar en hammare mig i bröstet.

Nu speedad. Duracellkanin hög på metaamfetamin. Pratar för högt. Flaxar för mkt. Äter inte alls. Säger bort mig. Säger fel saker. Planerar. Funderar. Impulserar. Flyger utan roder. Ömsom skrattar över mitt nya vackra liv, ömsom våt på ögongloben av saknad efter Honom.

Aj. Aj. Ajajajaj.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, (Hypo)Maniac, Ångest, Bipolärt, Co-dependent, Living on the borderline
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

Fri

•mars 28, 2009 • 9 kommentarer

Det har hänt någonting. Någonting ödesdigert. Omvälvande. Jag fick ett isblock i mitt huvud, som ruskade om alla kretskorten i min hjärna, fick det som varit glappt att sluta. Isblocket bestod av ett häfte, svarta ord mot vit bakgrund, som jag fick på min lektion i social psykiatri. ”Kvinnomisshandel vaddå?” Skrek rubrikben. Men det var inte förrän jag öppnade sidorna jag frös fast i golvet, det var något fel, hur fan kunde den här texten handla om mig?

Du upplever att din partners personlighet ändrats sedan ni inledde er relation. Humöret blir sämre och han blir alltmer missnöjd och kontrollerande. Han klagar ofta på dig Din partner är ständigt missnöjd med ditt beteende. Han kan tycka att du klär dig fult, har fel vänner eller inte ger honom tillräckligt med uppmärksamhet.

Va? Va? Va? Det låter bekant. Det är mitt liv. Hallå! Hur hamnade det på papper i skolan? Märkligt!

Män som visar upp överdriven svartsjuka har ett starkt kontrollbehov. Var särskilt vaksam om du till exempel känner dig tvungen att stanna hemma från firmafesten eller tjejträffen på grund av hans attityd. Då styr hans behov ditt beteende och du blir isolerad från andra.

Mmmhmm. Alla kvällar i veckan är jag hemma och tittar på TV med Han istället för att vara i stallet, träna eller med vänner, för om jag gör det, då umgås jag för lite med Honom.

Brukar din partner läsa dina sms- eller e-postmeddelanden? Brukar han gå igenom din väska eller dina fickor? Det tyder på att han är svartsjuk och har svårt att kontrollera sina känslor.

Det var länge sen jag vågade spara sms från manliga vänner på min telefon.

Mannen får raserianfall och slår sönder saker i hemmet. Kanske kastar han porslin eller sparkar sönder dörrar. Han kan även ge sig på hunden, katten eller andra husdjur. Detta är våldshandlingar som är ägnade att skrämma.

Ja, både jag och hunden och katterna brukade sitta i tvättstugan då. När Han är arg och full. det har hänt mer än en gång.

 

Men Han har aldrig lyft en hand mot mig. Men Han uppvisar, ser jag nu, andra varningssignaler som jag inte kan bortse ifrån.  När Han slet upp mig för andra morgonen i rad klockan fem för att diskutera vårt förhållande, då svartnade det framför mina ögon. ”Paus, paus, jag vill ha paus” fick jag fram, varvid Han stelt och argt reste sig upp, samlade ihop sina tillhörigheter och halvsprang ut ur lägenheten. Jag låg kvar och försökte först det otroliga i det som har hänt.

Lade förlovningsringen ovanpå micron, som en symbol för vårt misslyckade samhavande. Gick ut i solen, kände gruset under mina fotsulor och värmen mot min, ur garderoben framplockade, vårjacka. Grävde djupt i hjärtat, men hittade ingenting, vände ansiktet mot solstrålarna och kände efter hur det kändes att få göra precis vad jag ville. Jag gick vägen fram, sparkade på småsten, och njöt, njöt av att vara fri.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist
Etiketter: , , , ,

Han är Gud

•mars 26, 2009 • 3 kommentarer

Han ler och blinkar älskvärt,
Plötsligt, spyr svart illvilja på tunn hud.
Märket min blanka panna med ”idiot”,
Skrattar, frustar, vet att Han är Gud.

Skriker, ryter, ilsknar till,
kompromissar argt med vassa hot.
Skrattar, vrålar, förnedar ner
Kryper på knä, lovar bättring och bot.

Drar i håret ner från molnen,
släcker trötta andetag till natt.
Målar om mina väggar,
Han målar allt till svart.

Ingen får ju veta,
ingen får någonsin se
Men för alla dom som undrar,
varför jag aldrig ler.
Finns det inga raka svar att ge.

Han klipper alla livlinor isär,
Knyter mina händer bakom kuvad rygg.
Han sover gott om natten,
Viskar i mitt öra; ”Nu är du trygg”.

Jag blundar, vågade inte se
hur mitt liv långsamt maldes ner.
Hur han fick mig att bli en kokong av snö
Hur han fick mig att upprepa; det var mitt fel.

Rösten som viskar inuti,
en vilja att krypa, en vilja att gå.
Smärtsam insikt i bortglömd själ,
En önskan som aldrig går att nå.

Jag sitter orörlig i ett kladdigt träsk,
leran har fångat mig hjälplöst fast.
Väntar lydigt på nästa drag,
Han låter mig aldrig gå, jag är Hans last.

Försöker kraftlöst slita mig loss,
kravlar, kryper, försöker få benen att stå.
Hostar, gråter, sliter sönder ruttna löv
Så, foten i bröstet, omöjligt att gå.

Publicerat i Poetic
Etiketter: , , , , ,

Rapid cycling, en väg med bara kurvor

•mars 25, 2009 • 8 kommentarer

Det var sky high här. Fullkomligt på promenad bland moln och snöflingor. Alla är så fina. Så snälla. Allt är så bra. Det gör inget att bilen är trasig den är söt ändå. Alla människor är fina människor. Jag måste säga åt alla, ringa, prata, skrika ut. Hoppar i kuddarna på DollarStore för att dom ser så fluffiga ut. Det här är inte normalt, det är sjukt. Jag ska göra en ny tatuering, nej två fan, en på magen, ja, vilken bra idé! Och åka pulka sen. Gestikulerar med yviga gester. Pratskriker. Hoppar vilt omkring i ivrig glädje. Nej, det här är inte jag, jag kan inte styra min kropp eller min röst. Jag är en maskin som fastnat i maximalt läge.

 

***********************************************************************************************************

 

Så rasar allt utan förvarning. Ner, ner, under jord, utan stopp. Han lyckades, eller lyckades jag. Det var orden som fångade mig, halade in mig från det blå. Jag föll, och slog mig mot botten. Fortfarande på speed och adrenalin men med mörka moln och åska inui. Benen kryper, armar slår men det är bara svart omkring. Ingen människa förtjänar att leva så här.  Ont, ont, en sån jävla smärta i bröstet. Äter, karvar, biter. Vart är kniven? Vart det vassa? Vart är blodet? Han håller fast mig i sängen, hårda fingrar mot mina smala handleder. Jag vill dö, jag vill dö, låt mig dö. Rullar, gråter, skriker. Det gör så ont. Snälla, gör så att det slutar. Jag vill att det ska sluta. Slukar Theralen, inget resultat. Kroppen trött men hjärnan vaken och smärtkänslig. Kan inte röra mig, men tårna och händerna rör sig ändå. Likt dödsryckningar hos en nynackad höna. Det finns ingen mening med att leva, ingen kan leva så här. Låt mig gå. GÅ!

Om en person har mani samtidigt med en depression kallas det för blandtillstånd, det är det mest riskbenägna tillståndet hos bipolära, tillståndet då flest självmord begås. Rädda mig, rädda mig, jag kommer att dö, jag vägrar leva mer. Hjälp mig, hjälp mig! Benso, benso är sista hoppet. Narkotikaklassat preparat, beroendeframkallande. Dåligt, dåligt, sådan ska man inte droga sig med. Men jag står inte ut. Min sjukdom har uppgraderat sig själv till ett snabbsvängande rapid cycling-tillstånd. Vägen är full av kurvor. Jag kan inte. Benso gör kroppen utmattad, eller beror det på det tillfälliga adrenalinpåslaget som plågat mig de senaste dagarna? Ögonlocken blir slöa och blicken vägrar fokusera, jag glider, jag ålar mig fram emot sömn och tillfällig vila från smärta och högrusande motoraktivitet.

 

*************************************************************************************************************

Och jag vaknar. För tidigt. För pigg. Än är det inte slut. Trots att jag hoppades. Orkar endast kisa med ögonen, ljuset är så ljust. Ryggen är krökt, orkar inte hålla sig själv upprätt. Min kropp gör motstånd, demonsterara argt över min försök till rörelse, medan min hjärna manar till kampt och flykt. Att ens försöka våga sig ut i världen och bete sig aceptabelt vore ett misslyckat skämt. Jag törs inte, för rädd att trasa sönder de fattiga relationer jag lyckats rädda undan flodvågen. Jag förstör mitt liv för egen maskin medan jag tittar på, förundrat, fascinerat, har sedan länge gett upp hoppet om att kunna nå stopp-knappen och slå av helvetet.

 

Ingen människa kan leva så här!

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, (Hypo)Maniac, Ångest, Bipolärt, Co-dependent
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , ,

ADHD

•mars 23, 2009 • 4 kommentarer

Hallå hörrni! Jag flyger, jag f-l-y-g-e-r! Fortfarande. Lite vingligt och mest i cirklar, men näbben pekar framåt och solen värmer i fjädrarna. Ringen lämnar en vit rand på fingret, och bojan är bruten. Jag har inte tagit några slutgiltiga beslut ännu, men jag flyger nu. För första gången på mycket länge är livet inte en plåga, hur skulle det kunna vara det när det finns så många vackra moln att titta på?

 

Och bit efter bit placerar in sig i mitt pusselprojekt. Snart är det brist på tomma hål i tavlan. Knivskarpt och solklart. ADHD. Typ ADHD-HI/hyperaktivitetsstörning. Jag slår mig för knäna och ler. Här presenterar jag några punkter på symptom/beteenden som är tydliga hos barn och vuxna med ADHD som diagnos;

* Vill klänga och klättra på andra (Check! Varför kan inte en vuxen människa, läs: JAG, få sitta i knäet på folk. Jämt. Alternativt går rida på ryggen också bra.)

*Svårigheter att sitta still länge (Check! En vuxen människa ska kunna sitta still. Punkt.)  

*Överaktivt beteende (Check! Nu ska jag gå och baka och kolla film samtidigt som jag ska plugga inför nästa kemiprov medan jag pratar i telefonen med S och dresserar hunden.)

*Visar aggressivitet, inåt- eller utåtvänt (Check! Får man inte hota sina föräldrar med kniv? Nähä? Får man inte heller dunka sitt eget huvud i väggen för att man är så jävla störd? Eller ta sönder saker? Eller väsa hotfulla anklagelser mot människor man anser onda och elaka? Är inte det normalt?)

* Hoppar från det ena till det andra (Check! Hm, det kanske är därför jag är bra på ALLT?)

*Kastar ur sig svaret innan frågan är stäl… (Definitivt check!)

*Tänker sig ej för/ impulsivt beteende (Haha. Haha. Haha.)

*Avbryter andra, tar för stor plats i grupper osv (Neeej, knappt alls… Kan alla andra vara tysta för nu ska JAG prata!)

*Får idéer hela tiden (Vaddå? Jag? Undrar om man skulle kunna starta ett företag och sen kunde man… Eller nej, jag kanske ska starta ett BAND istället! Ja!)

Ja. Ja. Ja. Som vanligt, ja, ja, ja! Entusiasmen flödar. Över det mesta. Solen. Snön. Blåsten. Prov. Hunden. Trasig bil. Bar asfalt. Men det kunde inte vara tydligare. Det här är riktigt, inte bara en nyck från mitt lite-mer-hög-än-normalt-tillstånd. Synd bara att jag har föga problem med uppmärksamhet och koncentration, då hade man kanske lyckats addera mina beteende till en vettig summa några år tidigare. Ändock är ADHD mycket vanligt tillsammans med borderline och bipolär sjukdom. Slutsats: Alla läkare är amatörer. Phaaa.

Fast, utom min nya favorit-bäst-i-hela-världen-doktor som jag träffade i fredags. Han är specialiserad på bipolära syndrom och visade en enorm medkänsla och kunskap. Den kunnigaste läkare inom psykiatrin jag har träffat än så länge, och nu är han MIN doktor! Kan man ha sådan tur? Kan man? Jag lägger min sjukdom i hans händer med gott samvete. Äntligen slipper jag bära alla jävla stenar själv.  Äntligen.

 

Och jag flyger själv. Fortfarande.

Publicerat i Vardagsbetraktelser
Etiketter: , , , , , ,

Är jag inte en fågel?

•mars 22, 2009 • 5 kommentarer

Det blåser nya vindar över havet idag. Fiskmåsarna duckar för regndropparna i mitt hår, skriker efter sol och värme. Och det finns en doft i luften. En lukt av annorlundahet. Någonting har förändrats, makten har blivit förskjuten. Världens oupphörliga roterande har tillfälligt stannat upp och bytt rikting.

Han har gjort en kovändning. Innan helgen skulle jag anmälas för förtal och mina saker, i Hans hus, skulle vackert packeteras samman och hämtas bort. Jag svävade på molnen, naturligt hög, och tog lite notis om Hans flödande raseri, vägrade ändra mina efterlängtade planer på utekväll med människor. Han kontrade med kraftig fylla och arga ord i mitt öra genom luren. Jag slutade att svara. Tack hypomani. Tack.

Eftermiddagen och kvällen jag fick blev viktig. Jag fick träffa människor. Prata, skratta, skapa nya bekantskaper, dansa, äta popcorn, leka med hundar, föra djupa diskussioner, fnittra, sminka mig, vara ytlig, byta kläder hundra gånger, känna att jag tycker om mina vänner, vingla runt på isigt underlag, åka bil, träga mig före i krogkö och bli påkommen, träffa människor sedan länge borttappade, lätta mitt hjärta, dricka drinkar, känna mig levande.

Min syn på världen förändrades. Eller egentligen inte, den bara återuppstod. Världen utanför sågs inte längre genom smutsig ruta, jag stod i mitten och deltog i myllret av livet. Fri. Flygande. Skimrande.

Och nu skickar Han sms:en, tusen kloka ord om Hans tillkortakommanden och problem. Att Han förstår. Att Han ska förändras. Att Han är ledsen. Att Han älskar. Men kommer dom inte för sent nu? Jag har precis lyft och vecklat ut mina sedan länge obrukade vingar, flaxat de första vingliga vingslagen. Nu ber Han mig att landa, just när jag ser husen där nere bli små och leksakslika. Finns det någonting kvar där nere på marken? Förutom smärtsamma minnen och sorgsna sånger som jag lyssnat om igen tills jag kunde höra dem även efter att skivan hade slutat att snurra. Jag flög ju nyss. Varför kommer marken så snabbt emot nu? Varför har jag intagit vertikal krockposition? Är jag inte en fågel?

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Co-dependent
Etiketter: , , , , ,

Skjut mig snabbt

•mars 20, 2009 • 6 kommentarer

Jag dansar tyst så vackert om natten,
ljumma lemmar i trotsigt rus.
Är det du som drömmer mina drömmar?
Hur fick du makten att söndra dem till grus?

När blev dina tankar min norm och rätt?
Hur ramlade jag genom marken ner till slutet?
Titta, regnbågens färg har vaskats ur,
Luften räckte inte mer,
tömdes ur förtrutet.

Snor och beska tårar mot din spröda hals.
Kroppsvätskor filtrerar rösten i telefonens lur.
Inga ljusa ord om kärlek,
jag står jag näst på tur.

Sluta jämmra dystert när jag krossar dina glas,
du sparade aldrig någon dans.
Inga armar om någons hals,
något liksom dog hjälplöst, utan chans.

Du slåss och fäktar med dina fraser,
förvränger, förvrider, ställer till svars.
Är du min domare i vår rättegång?
Då är jag din sten i gruvans ras.

Stenar dansar inte tyst om natten
störtar ner för klippig brant.
Slår sönder dina tunna fingrar,
lovar tunt, men håller sånt som är sant.

Mitt imperium, tillika din sten.
Karg, solid, hjärtlös, inget mer.
En grimasch som stelnat mitt i språnget,
dhar du sett mig när jag ler?

Så jag står rakryggad och tar emot.
Blundar, väntar. Överfall och attentat.
Det finns ingen rättvisa i din armé,
en enda enslig, tyst soldat.

Kaos låter sig ingalunda stävjas,
och ilska tvättas sällan bort.
Jag säger: Du har blod på tanden igen, min vän.
Hostar till, du skrattar rått.

Fumlar, söker, spottar glas,
dina fingrar i min klanglösa hals.
Färgad av magsaft och av galla,
inuti hjärtat, ingenting alls.

Din fot i nacken,
bubblor utav formlös sand.
En tusenfoting skyndar över marken,
jag önskar jag vore en insekt ibland.

Kan aldrig yla, skrika hest,
lungor som söker rymd och luft.
Fingrar famlar, ryggar kröks,
Svett i pannan, en tunn hinna av fukt.

Avrätta nu, regelrätt korrekt.
Jag lovar inte möta din blick.
Din pipa mot min tinning,
jag ger dig allt jag aldrig fick.

Lera bubblar, hanen spänns i din hand,
Tickar klockan mot tidens rand?
Dina fingrar sakta smeker min hud,
vi låtsas att du älskar mig ibland.

Älskling, jag erkänner, det var jag.
Kan inte sluta studsa upp och ner,
mig borde man fånga in och förvara.
Bita i läppen, tysta ner.

Jag tar på mig all skuld och synd,
ska inte dansa rusigt mer.
Vi suddar ut alla onda drömmar.
Skjut mig snabbt! Snälla, jag ber.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Ångest, Bipolärt, Co-dependent, Living on the borderline, Poetic

« Previous Entries
Next Entries »