Allt är svart och jag är ful
Igår träffade jag någon jag inte mött på länge. Jag träffade mig. Riktiga mig, den personen jag var innan jag hoppade in i elden och askan. Min personlighet börjar smyga fram ur förtrycket, stundvis, glimtar av den jag är innerst inne. Någon som säger vad hon tycker, orubbligt. Någon med bestämda åsikter och mod att argumentera för den. Det känndes märkligt att plötsligt vara jag igen. Att notera flyktigt att jag inte bad om ursäkt för min existens för en stund eller att jag vågade säga sanningen rätt ut, utan att behöva linda in den i tre lager vackert presentpapper. Alltid en början.
Men så. Allting måste falla i bitar, det är enligt naturlagarna. Helt plötsligt, passar inga kläder. Och tankarna börjar håna. ”Du är ful”, ”Du är äcklig”, ”Å fet är du också”, ”Ingen tycker om dig!” ”Alla hatar dig!” Och jag sjunker ner i leran. Smutsar ner mina bästa byxor med kletig dy när jag försöker krypa upp ur gyttjan. Men, som alltid, har leran lindat sig runt mig och håller mig nere, under ytan. Allt är svart och jag är ful.
Welcome to Borderline City! 
Jag känner igen det där med att ens riktiga personlighet kommer fram igen. Jag har nyligen börjat behandling mot en ca 10 år lång depression som jag inte vetat att jag haft och nu kommer den gamla Emma fram mer och mer, men självklart har jag haft bakslag också då jag känt mig ännu sämre och äckligare och knäppare än depressionen lyckats få mig att känna innan. Skumt att det är så..
Otrologt vackert skrivet om ett hemskt ämne. Jag känner igen mig i vissa delar av din texter.
Själv strävar jag mot att få ett bra liv utan massa mediciner. Att kunna sova på nätterna. Att känna mig nödvändig.
Lycka till i ditt liv.
jag tror att du är vacker men att du har en väldigt smutsig spegel! KRAM
Mamma till en flicka med långvariga depressioner känner igen alla dina tankar. Skickar en varm tanke till dig.
Också en verklighet jag kan relatera till. ”Men så. Allting måste falla i bitar, det är enligt naturlagarna.” Du fångar (min) känsla i ord ord ord. /M