Rapid cycling, en väg med bara kurvor
Det var sky high här. Fullkomligt på promenad bland moln och snöflingor. Alla är så fina. Så snälla. Allt är så bra. Det gör inget att bilen är trasig den är söt ändå. Alla människor är fina människor. Jag måste säga åt alla, ringa, prata, skrika ut. Hoppar i kuddarna på DollarStore för att dom ser så fluffiga ut. Det här är inte normalt, det är sjukt. Jag ska göra en ny tatuering, nej två fan, en på magen, ja, vilken bra idé! Och åka pulka sen. Gestikulerar med yviga gester. Pratskriker. Hoppar vilt omkring i ivrig glädje. Nej, det här är inte jag, jag kan inte styra min kropp eller min röst. Jag är en maskin som fastnat i maximalt läge.
***********************************************************************************************************
Så rasar allt utan förvarning. Ner, ner, under jord, utan stopp. Han lyckades, eller lyckades jag. Det var orden som fångade mig, halade in mig från det blå. Jag föll, och slog mig mot botten. Fortfarande på speed och adrenalin men med mörka moln och åska inui. Benen kryper, armar slår men det är bara svart omkring. Ingen människa förtjänar att leva så här. Ont, ont, en sån jävla smärta i bröstet. Äter, karvar, biter. Vart är kniven? Vart det vassa? Vart är blodet? Han håller fast mig i sängen, hårda fingrar mot mina smala handleder. Jag vill dö, jag vill dö, låt mig dö. Rullar, gråter, skriker. Det gör så ont. Snälla, gör så att det slutar. Jag vill att det ska sluta. Slukar Theralen, inget resultat. Kroppen trött men hjärnan vaken och smärtkänslig. Kan inte röra mig, men tårna och händerna rör sig ändå. Likt dödsryckningar hos en nynackad höna. Det finns ingen mening med att leva, ingen kan leva så här. Låt mig gå. GÅ!
Om en person har mani samtidigt med en depression kallas det för blandtillstånd, det är det mest riskbenägna tillståndet hos bipolära, tillståndet då flest självmord begås. Rädda mig, rädda mig, jag kommer att dö, jag vägrar leva mer. Hjälp mig, hjälp mig! Benso, benso är sista hoppet. Narkotikaklassat preparat, beroendeframkallande. Dåligt, dåligt, sådan ska man inte droga sig med. Men jag står inte ut. Min sjukdom har uppgraderat sig själv till ett snabbsvängande rapid cycling-tillstånd. Vägen är full av kurvor. Jag kan inte. Benso gör kroppen utmattad, eller beror det på det tillfälliga adrenalinpåslaget som plågat mig de senaste dagarna? Ögonlocken blir slöa och blicken vägrar fokusera, jag glider, jag ålar mig fram emot sömn och tillfällig vila från smärta och högrusande motoraktivitet.
*************************************************************************************************************
Och jag vaknar. För tidigt. För pigg. Än är det inte slut. Trots att jag hoppades. Orkar endast kisa med ögonen, ljuset är så ljust. Ryggen är krökt, orkar inte hålla sig själv upprätt. Min kropp gör motstånd, demonsterara argt över min försök till rörelse, medan min hjärna manar till kampt och flykt. Att ens försöka våga sig ut i världen och bete sig aceptabelt vore ett misslyckat skämt. Jag törs inte, för rädd att trasa sönder de fattiga relationer jag lyckats rädda undan flodvågen. Jag förstör mitt liv för egen maskin medan jag tittar på, förundrat, fascinerat, har sedan länge gett upp hoppet om att kunna nå stopp-knappen och slå av helvetet.
Ingen människa kan leva så här!
Welcome to Borderline City! 
<3<3<3
Just mixed states (Depp och manisk) SUGER!
Maniska tillfällen kan man ju nästan lara sig att deala med, men justnar det är de båda samtidigt är allt impulsivt och det är oftast då man vaknar med trasiga armar och alldeles för mycket piller i kroppen 😦
Du får inga stabiliserande piller som lamictal exempelvis?
Kramar
Suck.. känner alldeles för väl igen mig själv i det du skriver. Det är hemskt att det är såhär, finns inget annat att säga. Man bränner slut på alla kretsar helt på eget bevåg, men ändå kan man inte stoppa det man gör. Känns ibland som att man ser på sig själv och vet att man kommer göra en massa jävla dumheter och må så jävla dåligt efteråt, men ändå, ändå kan man inte hindra sig själv. Vad fan ska man göra då?
Håller med Beva. Har själv haft en sådan episod och det är inget jag vill uppleva igen eller önskar någon annan. Jag har tidigare pratat om att det känns som att hjärnan kokar men detta kändes inte klokt…som att ha en dammsugare påslagen inuti huvudet hela tiden… Som en överhettat centrifug. Det klingade av efter ca fem dagar för min del…men jag tror den bästa medicinen är att vila vila vila, om man kan eller har mediciner som kan plocka ner tempot. Djupare ner i depressionen behöver man ju knappast komma. Kramarom hårt. Hoppas du mår bättre snart.
Det låter verkligen för jävligt. 😦
Har kollat som hastigast på din blogg. En sak slog mig omgående: du är en jävel på att skriva! Du kan verkligen formulera dig.
tack för att du skrev till mig! jag känner igen det du skriver..du beskriver tillstånden så bra! jag håller med om att blandat tillstånd är farligast..Det är dom gångerna jag tenderat att göra illa mig själv som mest! Hur länge har du varit bipolär? Kram på dej!
skriver du alla dikter själv?
Det är tydligen jätte vanligt att den bryter ut när någon förälder dör. Jag antar att det är stressrelaterat. Allt är ju det nuförtiden. Hur fick du din? Vet att du skriver att du alltid haft men den bröt väl ut pga av någonting gick snett i din omgivning. Iof behöver det väl inte vara så, vi kan ju bli deprimerade av minsta lilla och speedade likaså =) Hur gammal e du?Kram på dig
jag har alltid haft tendenserna i min personlighet men sjukdomen bröt ut när min mamma dog i cancer
Oh yes!
Dom misstänker ju att jag har ADHD och Bipolär Rapid cycling.
Jojo mensan, det tror jag me!
Speciellt när jag läser om det såhär.
Jag måste kopiera lite av denna texten till min blogg,,,det e ju för fan MIG d handlar om! =)