Han är Gud
Han ler och blinkar älskvärt,
Plötsligt, spyr svart illvilja på tunn hud.
Märket min blanka panna med ”idiot”,
Skrattar, frustar, vet att Han är Gud.
Skriker, ryter, ilsknar till,
kompromissar argt med vassa hot.
Skrattar, vrålar, förnedar ner
Kryper på knä, lovar bättring och bot.
Drar i håret ner från molnen,
släcker trötta andetag till natt.
Målar om mina väggar,
Han målar allt till svart.
Ingen får ju veta,
ingen får någonsin se
Men för alla dom som undrar,
varför jag aldrig ler.
Finns det inga raka svar att ge.
Han klipper alla livlinor isär,
Knyter mina händer bakom kuvad rygg.
Han sover gott om natten,
Viskar i mitt öra; ”Nu är du trygg”.
Jag blundar, vågade inte se
hur mitt liv långsamt maldes ner.
Hur han fick mig att bli en kokong av snö
Hur han fick mig att upprepa; det var mitt fel.
Rösten som viskar inuti,
en vilja att krypa, en vilja att gå.
Smärtsam insikt i bortglömd själ,
En önskan som aldrig går att nå.
Jag sitter orörlig i ett kladdigt träsk,
leran har fångat mig hjälplöst fast.
Väntar lydigt på nästa drag,
Han låter mig aldrig gå, jag är Hans last.
Försöker kraftlöst slita mig loss,
kravlar, kryper, försöker få benen att stå.
Hostar, gråter, sliter sönder ruttna löv
Så, foten i bröstet, omöjligt att gå.
Welcome to Borderline City! 
kanske om du får en hjälpande hand…
jag känner mig bara så svag nu när jag är så ensam. är inte van vid ångest heller, hade inte det på flera månader när jag var på behandlingshemmet och nu slår den omkull mig levande och jag försöker låta bli att få sår under fallet.
musik och sen behöver jag något, vad fan som hellst…
tack för att du läser mina ord och du ska veta att jag läser dina med.
adda på msn om du känner för det, den är som mejlen
*kramar om*
Nu e jag här igen gumman…hemma från k-stad och vid din sida.