Älska mig
Jag är en kamelont. Svartgul svans och taggig rygg. Min främsta begåvning är att böja sig efter andra, apa efter, härmas. Beteende hos människor i min omgivning smittar av sig på mig. Är någon annan deppig blir jag också deppig, men är andra glada blir jag glad. Likt en tvättsvamp som sväller av väta och fukt, suger åt sig andras känslor och gör dem till mina egna. Lättpåverkad. Och när jag väl anammat en sinnesstämning på den lägre sidan av skalan, då rasar det bara utför. Som om min hjärna bara vill få mig låg, gör allt för att jag ska börja sjunka på stämningsskalan. Hittar varje anledning till att väcka liv i känslor av hopplöshet eller till och med otippad ilska. Det är inte jag, det är min hjärna. Den hatar mig.
Jag såg mig själv i spegeln idag och kände rent och rött raseri. Över att jag såg så förjävlig ut. Över mitt hår som är nyklippt men ändå helt sinnessjukt fult och äckligt. Jag blev arg för att jag var ful. Så ful att jag hatade mig. Provade alla kläder, säkert 15 olika sammansättningar av under- och överdel. Ingenting såg bra ut, eller, de såg bra ut, men jag förstörde dem. Redo att klippa av mina fingrar med sax, skakande av ilska för att min mage har fett som hänger (48 kg väger jag för övrigt), äcklad av mitt vidriga ansikte, tårar färgade kinderna strimmiga. En enda önskan, att få älska mig. Att få vara nöjd. Snälla, snälla. Låt mig tycka om mig!
Måste läka. Måste blir hel.
Jag känner igen det där med att suga åt sig av andras känslor som en svamp. I mitt fall har jag insett att det är depressionen som har gjort mig sådan, åtminstone delvis. Antar att det är något liknande för dig. Riktigt jobbigt. 😦 Kram
du är fin. fin fin FIN. jättefin. jättebra. BÄST.
jag önskar att jag kunde träffa dig och ge dig en kram
Det där med smutsig spegel igen…det handlande såklart om din egen självbild. Det är hemskt att en vacker människa, som jag är helt säker på att du är, kan vara så färgad av självförakt att verkligeheten blir ful och äcklig. Önskar jag kunde putsa den ren
Önskar dig en skön helg