Skjut mig snabbt

Jag dansar tyst så vackert om natten,
ljumma lemmar i trotsigt rus.
Är det du som drömmer mina drömmar?
Hur fick du makten att söndra dem till grus?

När blev dina tankar min norm och rätt?
Hur ramlade jag genom marken ner till slutet?
Titta, regnbågens färg har vaskats ur,
Luften räckte inte mer,
tömdes ur förtrutet.

Snor och beska tårar mot din spröda hals.
Kroppsvätskor filtrerar rösten i telefonens lur.
Inga ljusa ord om kärlek,
jag står jag näst på tur.

Sluta jämmra dystert när jag krossar dina glas,
du sparade aldrig någon dans.
Inga armar om någons hals,
något liksom dog hjälplöst, utan chans.

Du slåss och fäktar med dina fraser,
förvränger, förvrider, ställer till svars.
Är du min domare i vår rättegång?
Då är jag din sten i gruvans ras.

Stenar dansar inte tyst om natten
störtar ner för klippig brant.
Slår sönder dina tunna fingrar,
lovar tunt, men håller sånt som är sant.

Mitt imperium, tillika din sten.
Karg, solid, hjärtlös, inget mer.
En grimasch som stelnat mitt i språnget,
dhar du sett mig när jag ler?

Så jag står rakryggad och tar emot.
Blundar, väntar. Överfall och attentat.
Det finns ingen rättvisa i din armé,
en enda enslig, tyst soldat.

Kaos låter sig ingalunda stävjas,
och ilska tvättas sällan bort.
Jag säger: Du har blod på tanden igen, min vän.
Hostar till, du skrattar rått.

Fumlar, söker, spottar glas,
dina fingrar i min klanglösa hals.
Färgad av magsaft och av galla,
inuti hjärtat, ingenting alls.

Din fot i nacken,
bubblor utav formlös sand.
En tusenfoting skyndar över marken,
jag önskar jag vore en insekt ibland.

Kan aldrig yla, skrika hest,
lungor som söker rymd och luft.
Fingrar famlar, ryggar kröks,
Svett i pannan, en tunn hinna av fukt.

Avrätta nu, regelrätt korrekt.
Jag lovar inte möta din blick.
Din pipa mot min tinning,
jag ger dig allt jag aldrig fick.

Lera bubblar, hanen spänns i din hand,
Tickar klockan mot tidens rand?
Dina fingrar sakta smeker min hud,
vi låtsas att du älskar mig ibland.

Älskling, jag erkänner, det var jag.
Kan inte sluta studsa upp och ner,
mig borde man fånga in och förvara.
Bita i läppen, tysta ner.

Jag tar på mig all skuld och synd,
ska inte dansa rusigt mer.
Vi suddar ut alla onda drömmar.
Skjut mig snabbt! Snälla, jag ber.

~ av babyborderline på mars 20, 2009.

6 svar to “Skjut mig snabbt”

  1. Är det du som har skrivit dikten?
    Den var vacker hur som helst.

  2. Ajaj… Jag vet inte vad jag ska säga.. Ledsen..😦 Blir orolig för dig. Men du har säkert många fina vänner som kan ställa upp irl och trösta, jag hoppas verkligen det. Tänker på dig.

    Kramis

  3. kramkramkramkram!

  4. Det är inte du som gör fel! Att gå ut och mingla är inte att vara otrogen. Det är helt normalt att vilja umgås med andra, nya människor. Du ska inte behöva ta detta.

    *kramar om*
    /A (Samma namn, nytt ip)

  5. Jag tänker på dig, och följer alla dina inlägg.
    Nästa vecka åker jag på utredning i Kristianstad, känns spännande o oroligt.
    Kramar

  6. Grymt grymt skrivet..Rickard blaite

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: