Så skrämmande. Ren och skär skräck ilar uppför ryggraden.
En vända i en affär blir till ett inhopp i lustiga huset och snurrar upp min hjärna på tretusen varv. Ställer in motorn på high speed och sen är det; GO! Allt min kropps adrenalin pumpas ut och musklerna spänns, redo för kamp eller flykt. Rörelsemönstret blir ryckigare och sinnesintrycken trimmas till max.
Jag är plötsligt inne i Väldens Bästa Affär. Och jag vill ha allt. Fotbollar, stekpannor, gardiner, färgpennor, batterier, skarvsladd, blomkruka, hårschampo, chipspåsar. Allting är ju så fint. Och så bra. Och praktiskt.
Sedan, bilfärd. En vinglig, och säkerligen högst icke-säkerhetsmedveten sådan. Och alla färger utanför den smutsiga rutan har blivit så vackra och starka. Lysande. Självlysande. Som om den gråa världen blivit färglagd av någon okänd konstnär med förkärlek för intensiva och klara kulörter. En nytvättad röd bil, som skymtas förbi, är verkligen lysande RÖD, och ack så fängslande. Nacken vrids i nackspärrsställning för att kunna följa den med blicken så länge som möjligt.
Min personliga tripp på kroppsligt tillverkat E låter verkligheten flyter ut till en fantasivärld fylld av vackert. Husen är målade i fantastiska färger, verandor är byggda i fulländad estetik. Att enkla soptunnor kunde vara så fångande. Som om jag aldrig har öppnat mina ögon tidigare, eller varit blind. Nu ser jag världen i all sin prakt.
Jag är en olaglig substans i sig. Hög på hjärnans hemmasnickrade drog. Dansar bakom pannbenet till ljudlös musik med slutna ögon och svettdroppar i hårbottnen.
Så kommer avtändningen, vändpunkten, slutet på en era av fantasi. Huvudet kokar, surrar, sväller. Hjärnan vill ut ur sin fångenskap bakom kranium av skelett. Benen rör sig per automatik i små hopp och armar far nervöst runt, letar meningsfull aktivitet att sysselsätta fingrarna med. Kroppen vaggar, fram och åter, spänner ut bröstet, skjuter bak ryggen. Och hjärnan cirkulerar, varv efter varv i sin torktumlare av fångenskap.
Inte en tanke i förnuft. Inte en rörelse enligt normalitet. Min kropp är invarderad av galenskap. Och det kryper överallt, av små djur som gnager bitar av köttet under min hud.
Jag blir rädd. Rädd för mig själv. Kan inte skilja på det som är jag och det som är dårskap. Jag beter mig som det psykfall jag är. Min identitet och insida fräts sakta sönder och ersätts med konstigt.
När telefonen ringer får jag inte svara. Ingen ytterliga stimuli är att önska. Törs jag slå på tv:n, eller kommer den att öka farten på hjärnan i ett erkorrhjul? Jag kryper ihop i mitt hörn. Slår händerna för öronen och försöker att inte lyssna på varken det som hörs inuti eller utanför.
Ett ”uppåttjack” gör missbrukaren ”speedad” och ger en varm känsla av välbefinnande. Man blir hyperaktiv, får gott självförtroende och problemen försvinner tillfälligt. Rastlöshet, bristande koordination, hjärtklappning, huvudvärk, kräkningar och allmän nojighet hör också till mönstet.
De initiala effekterna av ecstasy förmärkas redan cirka 30 minuter efter intag med känslor av säkerhet och världslig tillfredsställelse. Sinnesintrycken erhålla förhöjd intensitet och dimensionsuppfattningen påverkas. Dopamin är en signalsubstans som frigörs när man intar Ecstasy. Det kan förklara de ofrivilliga muskelrörelserna och stelhet i kroppen som missbrukaren drabbas av.
I likhet med andra hallucinogener verkar psilocin (svamp) så att den påverkade personens tankar, känslor och sinnesintryck förskjuts från verkligheten i varierande grad. Det första som brukar förändras är synintryck, så att färger uppfattas annorlunda och lysande.
Jag är drogad av min egen kropp. En ofrvillig missbrukare. Min hjärna kokar ihop ett rus påminnande om all sorters uppåtjack och hallucinogener. Närsomhelst. Från en klarblå himmel slår det ner. Ansiktet grimascherar, munnen artikulerar, benen går inte åt mitt håll. Och jag blir bäst i världen. Tills jag faller platt. Det vore bättre att knarka, då hade jag fått välja själv. Då hade det funnits någon att skylla på.
Publicerat i Bipolärt
Welcome to Borderline City! 