Kan gamla hundar lära sig sitta?
I helgen vändes hela min värld upp och ner. Det som jag förgäves väntat på under så lång tid hände. Äntligen. Han kom till insikt. Bara sådär, mitt i en mening, började Han förstå. Han började se min sida av allting. Skygglapparna Han burit under så lång tid föll obönhörligenav och Han såg.
Vi började diskutera, men inte på det arga-skrika-anklaga-sättet, utan på det lugna,konstruktiva sättet. Och vi kunde inte sluta, vi hade ett och ett halvt års händelser att diskutera, nu när Han äntligen kunde inta mitt perspektiv. Han hade oändligt många hemskheter att ta till sig, och be om förlåt för, nu när Han förstod dem. Han kunde ju inte förstå dem innan, Han hade ju sett det från sin sida av saken, då hade Han rätt.
Vi pratade och pratade, i ett helt dygn. Ingen av oss vågade sluta för att sova, rädda för att Han skulle vara sitt gamla jag när Han vaknade.
Och det var underbart. Underbart. Att få berätta om sin smärta och rädsla för någon som förstod istället för att schasa bort det med ett ”skitsnack!”.
Och Han kunde erkänna sin sjukdom, sin fula, hemska alkoholism. Trots att det var det sista Han ville erkänna för sig själv. Han såg allting rakt och klart, alla tankar på rätt och fel var som försvunna, uppslukade av jorden. Det var för bra för att vara sant. Han kan inte ändras så här över en natt. Ingen kan. Som en dröm, så skör att den kanske skulle gå i bitar om jag ens andades.
Nu har det gått ett par dagar, och Han kämpar, mot sitt gamla jag. Ibland ser jag hur det tar över helt och gör Hans blick kolsvart av en inbillad oförätt. Men Han försöker tappert, att bli en bättre människa. Ska till och med gå på alkoholrådgivning, även fast Han avskyr att dra in andra människor i sitt liv.
Men det jag tänker på ändå; kan man lära gamla hundra att sitta? Eller är det för sent? Har all sorg i mitt bröst dränkt kärleken jag en gång kände? Har jag råd att bli besviken ännu en gång? Har jag råd att chansa, när jag vet att Han kan krossa mig med ett enda ord? Har jag det?
Welcome to Borderline City! 
Hej fina du. Jag hoppas verkligen att det ska börja fungera för er. Jag har alltid sett i din text din kärlek till honom. Jag har blivit sur på hur han behandlat dig flera gånger jag med. Men jag tycker att det är helt fel när andra försöker tvinga en vem man ska älska. Dock så måste han ju börja behandla dig bra, om det ska fungera. Räkna inte med någon dans på rosor för att han börjat inse, det är bara ett steg i rätt riktning. Han kan få återfall och ni kommer behöva kämpa. Är både du och han beredda att försöka, tycker jag dock verkligen att ni ska göra det. Kämpa på. Och.. även om det skulle gå åt pipan, skulle jag stötta dig i det valet också.
Kramar.
Det är sällan och aldrig försent. Jag lever under den tanken. Jag är nykter alkoholist, och att bli nykter var vad jag behövde för att sätta mig in i andras liv och känslor. Jag var en stor egoist innan, men idag är jag mer befriad från det beteendet.
Det verkar som om din vän är på väg att slå i botten, det gör ont, och det kan vara det som förändrar honom. Jag gick på AA, på så sätt blev jag nykter, det har jag aldrig ångrat. AA, och en behandlig mot alkoholism.
Jag önskar dig lycka till med din relation, och jag hoppas verkligen att han gör sig fri från alkoholens makt.
Tragiskt nog kan ingen av oss förutspå framtiden. Om människor kan ändras, om saker kan fungera… Det vet ni först efteråt. Men jag önskar lycka till!
Det är jättebra att han försöker att förstå och ta tag i sitt missbruk. Hoppas att det håller i sig och inte blir värre. Man behöver någon i sin närhet som inte viftar bort det jobbiga!
Lycka till.
kram
Jag håller med Tristess.
För mig började min förvandling och alla insikter komma till mig först då jag först började i AL-Anon men sedan insåg jag hörde hemma i NA (och för all del även i AA och OA och….). Beroende som beroende. Jag är i dag en tillfrisknande beroende. Drogfri sedan snart 2 år tillbaks.
Det är aldrig för sent men han kan ändå bara ta ansvar för sitt liv och du för ditt. Kanske skulle AL-Anon hjälpa dig själv jätte mycket. Genom att du hjälper dig själv hjälper du nästan per automatik Honom. Det är ringar på vattnet. Det sprider sig.
Önskar er all lycka till.
Kära Sara! Jag har gått igenom samma jobbiga faser. Denna vånda, känslan av ett återfall till, ett enda ord till så går jag under. Min älskade gubbe började dricka för att döva sina känslor när hans få sambo insjuknande i frontallobsdemens 34 år gammal. Han blev ensam med detta kaos och tre små barn. För att hantera all stress började han att dricka. När jag för 4 år sedan kom in i denna familj insåg jag att han drack för mycket. Drickandet ökade och hela 2012 var ett helvete. Hans få sambo dog förra året efter att ha legat som ett paket i tio år på ett boende för unga dementa. I alla fall ställde jag ett ultimatum. Gå i parterapi/ familjerådgivning eller så gör jag slut . Jag stod inte ut. Så jag vet exakt vad du har gått igenom. Vi har nu gått i parterapi och gubben min har minskat sitt drickande rejält. Vi har kommit varandra närmare och har nu tagit oss igenom denna svåra kris. Jag funderade på att göra slut varje dag under hela 2012. Stod ut bara för barnens skull. Vi har kommit varandra så nära och de ser mig som sin nya mamma. I vårt fall gick det bra. Vi går fortfarande i parterapi då och då. Vi är en sammansvetsad familj. Många varma kramar till dig!<3 Anna
Hans fd sambo skulle det stå förstås!! Anna