Är det inte meningen att man ska bli frisk?

Jag sliter mitt hår i långa, toviga tussar. Jag skriker i tomma rum. Jag ber på mina bara, blödande knän. Hjälp mig, hjälp mig någon.

 

Jag är nyss hemkommen från möte med mina kontaktpersoner på psyk och vi diskuterade i vanlig ordning mitt liv och min sjukdom. Jag berättade att mina mediciner inte hjälper men fick inget konkret gensvar. (Så jag fortsätter alltså med mina verkningslösa mediciner tills vidare?! Bara för att det är så kul att knapra tabletter liksom.)

Jag berättade om mitt agressivt pendlande måeende, i värsta rapid cycling-perioderna och mixed states:en (blandtillstånden) som nästan krävt mitt lev fler än en gång. Detta var dock inte så allvarligt för jag hade ju överlevt då, då kan jag överleva igen, menade de glatt.  

Jag meddelade att jag ville ha ADHD-utredningen, och MEDICIN mot ADHD, vilket givetvis icke kan ges utan utredning. Nackdelen är att utredningen tidigast kan göras i höst då det är väntetid. Jag svarade sanningsenligt då att; ”Om jag inte lever i höst då…?” På vilket de svarade att jag faktiskt har skrivit kontrakt med dem, på att lova ringa psykjouren om jag känner för att skada mig själv. (Men vilken tur, då vet vi ju med SÄKERHET att jag inte kommer att begå självmord.). Vidare bet den ena  till med att; ”Det finns faktiskt fler än du som mår dåligt”.

Angående min sjukskrivning som tar slut 17 maj sa de att visst kunde de förlänga den, men då fick jag förbereda mig på centervistelse hos dem på deras center, annars kunde de inte ge mig någon sjukskriven, eftersom ”man kan ju inte bara vara sjukskriven bara så där”, utan plan och mål osv. De HOTADE alltså mig, ingen centervistelse = ingen sjukskrivning, trots att jag omöjligt kan klara av ett arbete så som jag mår nu. Och trots att jag försökt förklara för dem att jag inte tycker centret hjälper mig med den problematiken jag har. Detta berodde då tydligen på att jag inte trodde på centervistelsen och inte försökte att ta till mig den på ett korrekt sätt.

 

Jag står handfallen, tom och förbluffad. Men, men, jag betalar ju skatt…? Ska man inte få vård då? Ska man inte få hjälp? Är det inte meningen att man ska bli FRISK?

~ av Sara på maj 7, 2009.

18 svar to “Är det inte meningen att man ska bli frisk?”

  1. Du råkar inte bo i Norrland? Jag bodde i Norrland och där hade de precis denna attityd mot sina psykpatienter, speciellt de med borderline. De hade ingen terapi att erbjuda, bara vistelse på deras ”center”. Om jag inte vistades där fick jag ingen sjukskrivning sade de.

    ”“Det finns faktiskt fler än du som mår dåligt”.” låter också som något mina tidigare kp hade kunnat säga.

    Lyckligtvis bor jag nu i Stockholm och får DBT.

  2. Åh fy vad jobbigt. Jag känner även här igen mig så i den där tafattheten och totala flatheten som är i psykvården. Det tog 6 månader innan jag fick påbörjat min ADHD utredning också och ytterligare några månader innan den var klar…..och ändå har jag inte fått medicin!!! Trots klara besked om att jag har ADHD!
    Vad säger man om det?

    Bara att bita ihop och se glad ut eller?
    Inte ta livet av sig?
    Jag förstår dig så väl.
    Men vill tipsa bara om psykjouren också ifall du mår så dåligt. Gå akut. Då måste dom ju för sjutton ta dig på allvar.

    Jag har nog själv överlevt mycket tack vare bloggen och att jag skrivit av mig all smärta. Det är bra att få ur sig.

    Varm kram. Var rädd om dig.

    • har du gjort en adhd utredning ännu då??
      ligg på så du får göra det faaaaaan!!!!!!!!
      JAG HAR SJÄLV EN SOTRS ADHD….ADD HAR JAG!
      KÄMPA½!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

  3. Tyvärr är vården många gånger så jäkla stelbent och fyrkantig. Vare sig man söker för kropp eller knopp. Hur är din kontaktperson? Har du stöd hos honom/henne? Det gäller väl att hitta små halmstrån varje dag att hålla sig i, hur små de än är. Hjälper bloggen dig, att skriva av dig menar jag?
    Skickar styrka!

  4. Känner igen mig till hundra, har varit med om samma grej. Jag kände dock att ‘äh, fan, jag skiter i det här nu, börjar plugga istället och tar CSN lån, för att slippa gå till soc som kräver intyg från läkare som inte bryr sig öht om min problematik’. Jag hade gått ett år sjukskriven utan något större mål. Och jag ville inte sitta på jobbcenter och sedan bli kastad in i första bästa arbete.

    Hoppas att centret dina pratar om är något som är anpassad för dig som är sjukskriven 🙂 Isåfall kanske man ska.. försöka, jag vet inte. Det beror helt på vad det är för ställe!

    Vården i Sverige idag är kokobäng rent utsagt. Här sitter jag och pluggar psykologi, för att hjälpa andra? Nja.. lite kanske, men mest för att förstå mig själv. För jag får ju ingen hjälp. Är det så det ska vara?

    Hoppas det ordnar sig på något sätt, men tro mig, det lär vara mkt bättre att gå till deras center om det är specialanpassat, än till socialnämndens jobbcenter, för det går bara ut på att tvinga in dig i första bästa städjobb :O

    *kramar*

  5. *tusen tårar*
    Jag känner så väl igen denna skrämmande situation. Jag har inte varit i exakt samma som du, men visst har jag upplevt hur skuldbeläggning och hot framställs som ”omtanke” från den ruttnande psykvårdens sida. Eller hur F-kassan friskförklarar en fastän en är på botten.

    Jag vill be dig kämpa, men det är oförskämt. Självklart kämpar du redan, annars skulle du inte vara här idag. Det är dock ingen garanti för att du finns här imorgon; vem som helst kan falla. Jag bara hoppas det inte sker.

  6. åh. jag tänker på dig, tänker på dig, sänder kärlek och värme. du är så fin och bäst, glöm inte det.

  7. Blir så jävla förbannad! Min pappa är manodepressiv som ofta far till psyk för att själmant få lägga in sig men istället skickar de iväg honom med lite tabletter! Vilket aldrig hjälper! Jag ringer tillochmed dit och ber honom att få komma in och låta honom vara där tills han mår bättre.. Svaret jag får är att ”Vi har en plan för honom”.
    Nu sist när han ville lägga in sig på psyk så skickade de iväg honom med lite tabletter och det var för 2 månader sen, han är fortfarande på högvarv, har säkert hamnat i en ekonomisk kris igen. Bara för att de inte kunde ta in han!
    VAFAN betalar vi skatt för???
    Håller med dig så förbannat mkt.
    Om man kommer in till sjukhuset med en trasig arm så kommer man att få ligga inne tills man vet att man klarar sig utan hjälp. Men psyket de ska man klara själv!

  8. Hur kan dom säga att ”du är inte den enda som mår dåligt”. Det är ju inte direkt som om du ber om vård som andra behöver ”bättre”. Du ber om en grundläggande vård som du behöver. Inte bara massa piller och meningslösa ord…
    kram

  9. så jävla sjukt. Blir mer och mer förbannat. Vad fan är det för ínkompetenta idioter som jobbar inom psykvården. ”Fler än du som är sjuka”. GHAAAAA! Jag tar livet av mig, så arg blir jag. (förlåt galghumorn, det kanske inte passar men jag tror faktiskt att du förstår mig).

    Vill hjälpa, vet inte hur, blir uppgiven och ledsen. Maktlöshet.

    KRAM!

  10. Gråter lite och blir förbannad när jag läser det här. Varför hjälper psyk dig inte och vad är för slags krav att du måste in på center för att få fortsatt sjukskrivning. Har aldrig förut hört talas om ett sådant krav. De ska hjälpa dig på psyk och försöka avlasta din smärta inte göra ditt liv tyngre. Tänker på dig.

  11. Det låter rent ut sagt för jävligt att det går till så! Vad är det för idioter som väljer att jobba inom psykvården om de inte vill hjälpa. Hur kan de säga att allt är bra för att du har lovat att ringa psykjouren om du känner för att ta livet av dig? Det var det dummaste jag har hört. Åh fan vad förbannad jag blir. Vilket hån! Har inte lust att betala skatt för att sådana inkompetenta, rent ut sagt elaka människor ska få lön. Tänker på dig, önskar att jag kunde göra något för dig.

    • jag blir såå jääääääääääävla frustrerad på psykiatrin…………särskilt när jag läser folks inlägg…!
      psykiatrin e sjuk! inte ett dugg mänsklig alls för faaan!
      är så trött………….är sååå trött på denna kamp jag å er andra er för det!!fyfan jävla stereotypa känsroller……..bara de är 6 år för faaaaaaaaaaaaaan!
      vad fanär detta för sjukt samhälle vi lever i???
      ………..can you tell me how i am………..
      i feeel nothing nothning nothing………………………..
      courtney love säger mina ord……………..
      /alvange

  12. Därför att jag bodde i exakt norrbotten och de hade precis samma grej där: centervistelser, kontaktpersoner, skabbig attityd, hotelser, verkningslösa mediciner. de proppade mig full med zyprexa och lamotrigin som jag mådde skit av, de hotade mig, jag fick ALDRIG träffa en psykolog eller läkare: bara skötare/kontaktpersoner. Hela mottagningen sög och borde inte få kallas för psykvård.

    Trots att jag flyttat idag sitter spåren kvar och jag är förbannad över att psykvården får se ut på det sättet. Jag har funderat på att vända mig till tidningarna. Det här måste uppmärksammas och nåt måste göras! Vill du vara med? Funderar på att skicka in en insändare/debattartikel, eller höra av mig till tidningen och vara med i den. Kanske inte så att man ser mitt ansikte, men att jag är med i alla fall.

  13. Min mor har fått samma bemötande som du tyvärr, hon har diagnosen borderline och bipolaritet typ 2. Hon blev skickad hit än dit och aldrig blev det någon stabilitet, hon träffar sin läkare max en gång per halvår och någon terapi finns inte med på kartan.
    Då det upptäcktes att även jag var bipolär så fick jag snabb respons även om jag fick vänta i totalt 3-4 månader i skiften som t.ex. när jag gick från vårdcentralen till det större sjukhuset här i stan, emellan läkarbyten och kontaktperson/psykolog bytet. Ändå har jag fått tusen gånger bättre respons. Så tyvärr är det nog så att vårdkvalitén varierar kraftigt beroende på vart i sverige du bor. Det är förjävligt! Tänker på dig och hoppas att du är envisare än va de är!

  14. Psykvården i större delen av landet är bristfällig, minst sagt. Detta har jag personlig erfarenhet av och då bor jag ändå i en relativt liten rik kommun, men får ingen hjälp trots att jag och människor i min närhet skriker efter den (om man inte räknar rent ut sagt hånande läkartelefonkontakt med många månaders mellanrum). Det är vida känt inom läkarkretsar att psykiatrin är ett mindre attraktivt område, typ högst i rang kirurg, lägst psykiatriker så kanske detta bidrar, plus att psykisk sjukdom inte (oftast) ger fysiska symptom, t.ex. en bruten arm kan man gipsa, psyket är inte lika lätt och det blir bara en massa piller hit och dit som inte följs upp och fel medecineringar som gör mer ont än gott. En läkare (dessa ständiga stafettläkare) på min lokala vuxenpsykiatriska mottagning bestämde hux flux att ändra min diagnos till manodepressiv (från depressiv med förklaringen att jag fungerat i perioder under min uppväxt) vilket ledde till antiepelektikum som gjorde att jag blev sängliggande och ständing spyfärdig i månader innan jag fick hjälp från primärvården som satte ut denna medecinering. Svaret psykiatrikern gav när jag vidarebefodrade denna info var ”höhö, ja jag tänkte nog att den ska du inte ha, jag ringer dig igen i aug” (detta var feb). har i tonåren blvit satt på behandlingshem för ungdomar med helt annan problematik(supa strula, perwsonal som öngar dagarna åt behandling i form av att spela kort med varandra), för att senare få ursäkt från soc för att jag hamnade där. Ringt både jag och min syster och far åt mig, i panik och med piller i handen till psykaktuen och så råder de en att stanna hemma. Har nyligen tillslut sökt privatläkare som sett mig ung varannan vecka(!) som verkar ha bättre koll på medecinering och har forskat på bl.a. det jag äter nu, så får se vart detta leder. Så vad ska man säga…

  15. Snälla, härda ut, gör utredningen, äter själv ritalin och gjort det i flera år. hjälper enormt. Tro inte att du är dålig på något sätt. Du verkar bra,och snäll

  16. Blir så otroligt förbannad & ledsen att psykvården inte tar oss på allvar, blir tår ögd när jag läser din berättelse och känner verkligen igen mig på alla plan:-( Jag ringde precis till psykvården innan jag hittade din blogg, för att ta reda på varför det inte händer ngt?!!! Förra året i mars hamnade jag i en djup depression ville inte leva längre fast jag har en underbar son att leva för. Fick en psykolog på min vård central där jag egentligen var för ngt helt annat- min förskräckliga hosta, helt plötsligt fick jag en panik attack och bara började stor gråta. Fick börja hos en Psykolog som ledde till att han ganska snabbt insåg att jag led av ADHD. I mars 2009 fick jag reda på det och jag fick en remiss t psykiska kliniken, men enligt dom kom den in i juni. Fast jag var helt slut i kropp & själ påbörjade jag ett jobb på heltid sommaren 2009 men det gick åt helvete och jag fick sjukskriva mig i början på juli. I slutet på nov fick jag komma på min första utredning, innan det hade jag två ggr fått två besök dom bokade av i sista minuten och en gång blev jag bort glömd. Vad är det här dagens psykvård tar inte en på allvar? det känns som man inte är vatten värd. Minst ett halv år ska man få vänta enligt patient lagen, jag fick vänta i 8 mån innan min utredning. Och det lustiga är den inte är klar. Eftersom dom misstänkte att jag är bipolär 2 så måste jag behandlas för det först. Så fortsättningen på min ADHD utredning kommer ske i slutet på mars 2010. FAAAAN så frustrerande och inte klokt. Så i min frustration ringde jag som sagt och sa inte konstigt att man känner en längtan ibl att få lämna allt för man känner sig inte hjälpt! och hon den dumma kärringen på psykvården besvarade mig med ja förstår att det är jobbigt men det måste finnas ett kö system för du är inte den enda som mår dåligt -finns fler som mår dåligt, som jag inte skulle förstå det. Förstår inte att hon kunde säga så- menar hon att jag måste härda ut för det finns mga som har det som jag? Självklart lider jag med alla som mår som jag för det är obeskrivligt, men det betyder väl inte att jag ska bli orättvis behandlad el glömd? Alltså så har inte den såkallade halvårs patient lagen inte fallit in på mig, jag har väntat ett år snart med en massa ÅNGEST och LIVSLUST. Jag har fått ergenyl retard för min misstänkta bipolära sjukdom. Ingen släkt ingen vän tror att jag är bipolär men ADHD är dom säkra på men ändå ska jag vara psykvårdens försök kanin. Mår ngt bättre men ändå inte ,är även väldigt trött orkar inte mkt. Jobbar 50% nu och det funkar väl inte så bra. Sjukskriver mig varannan dag. Tur har jag varit ärlig med min utredningar så dom har en viss förståelse. Men jag känner mig totalt misslyckad ingen skön känsla alls…….

    Du skrev jätte bra på hur för jävlig psykvården egentligen är. Det måste ju bara komma ut ännu mera. Så fort jag mår lite bättre ska jag ut i medierna här på Gotland det måste ju bara komma få komma ut hur illa behandlad man egentligen blir, jag har mga exempel på det. Jag har inte ens en psykolog på psykiska kliniken för jag har vänte kö på det oxå, hur sjukt är det egentligen? varför tar ingen oss på allvar? Inte ber man en person som brutit benet vänta i ngt kö system. Men däremot vi som skadar oss själva och känner oss totalt ledsna och tomma i själen ska ställa oss i ngt dumt jävla kö system- helt galet!!!!!!! Lycka till och kram från Visby!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: