Welcome to Borderline City!

Jag skäms ända ut i fingerspetsarna på mina tår, värdelösheten är så djupt rotad i mitt bottenlösa inre. Men jag vet nödvändigheten, livsvändigheten, av att försöka hitta någonting som inte finns där. Att framställa, skapa, modellera helt nytt utan befintlig substans. Koka soppa på en spik, trolla med knäna, uträtta underverk och mirakel. Så jag försöker, tar ett djupt andetag och håller andan, hoppar ifrån femma;

”Jag duger. Jag duger! Jag är lika mycket värd som precis alla andra andra människor i denna värld.”

Flämt. Ansiktet är rödare än mognaste äpplet. Jag skäms verkligen av att behöva, behöva, behöva… ljuga! Men jag måste fortsätta, jag får inte sluta, jag har inget val. Min hjärna är manipulerad, invarderad av små jävla gröna aliens som bytt bort självkänsel-centrumet mot gegga.

”Jag är en värdefull människa bara för att jag är jag. Jag är värd att älskas. Jag är värd att behandlas bra.”

Och jag får varken motsätta mig eller protestera, det här är mina nya sanningar, orubbligen. Skrivet i ben på mitt kranium, skrivet med blod på mina väggar. Och nu, det värsta, det vidrigaste, det mest motsägelsefulla. Ingen kommer skratta för att jag säger det, även om jag tror det, för det är min sanning. Kom igen nu, jag kan göra det.

”Jag är vacker. Jag är smart. Jag tycker om min kropp. Jag är härlig.”

Det var vidrigt. Men det enda val jag har är att fake it ‘til I make it. Fake it om och om igen tills jag tror på det. Först då kan mitt liv fortsätta på rätt väg. Självkänslan som har varit försvunnen, eller egentligen aldrig någonsin funnits, ska lagas, upphittas och staplas på hög.  Den ska bilda det högsta tornet (eller nej, ett högt torn räcker, jag behöver inte vara bäst, bra duger), vilket ska bilda den plattform jag ska balansera på, för resten av mitt liv.

Jag ska försöka, jag ska försöka mitt alla bästa.

~ av S på april 22, 2009.

Publicerat i Self esteem
Etiketter: Självförtroende, självkänsla, skam, skämms, skäms