Det är synd om Honom

•juli 31, 2009 • 4 kommentarer

Tunghet. Tomhet. Tysthet. Innesluten i en förpackning av betong. Bortglömd. Bortgömd. En levande död som förgäves söker hitta hem, på ostadiga, trasiga ben med ögon utan ljus.

Kemiskt ljus rymmer härlighet och fnittrig glömska. Men det spelar ingen roll, jag rycks tillbaka till betongen så snabbt att det är mindre smärtsamt att sluta försöka. Det går inte att gömma sig undan likgiltigheten. Jag orkar inte ens lyfta min fingrertoppar från bordsskivan längre, de är intrasslade i snabbtorkande lim.

Naken på golvet. Avtrubbade sinnen, hjärnan upprepar ingenting i slowmotion. Kryper på håriga mattor, dränkta av damm, grus och sand som klibbar mot min sårbara nakenhet. På rygg studerar jag stjärnorna i taket, jag kan se stjärnbilder bakom ögonlocken om jag vill. 

 

Han. Han är sårad. När Han kom till min dörr och jag bad Honom att gå. Han tror att jag hatar, att mina ögon hatar, men jag är bara tom. Han skriver att jag aldrig kommer att förstå, men det gör jag redan; det är synd om Honom. Han kan ju ändra på sig, det är spritens fel, inte Hans. Och Han har ju förlåtit mig, så jag borde ju kunna förlåta Honom också. Det är synd om Honom, Han kan inte klara att bli nykter ensam, Han måste ha en kvinna som stöttar Honom, om inte jag gör det så måste Han fixa någon annan som kan finnas där. Det är synd om Honom som måste vara svartsjuk på mig, jag som gör Honom svartsjuk med mitt beteende. Det är synd om Honom som måste hämnas på mig för att jag gör Honom så arg. Det är synd om Honom. Det är så jävla synd om Honom som måste be om ursäkt för att Han hotade med att slå in min skalle, när Han enbart sa det för att Han var full och inte visste vad Han sa. Varför kan jag inte bara förstå att det är synd om honom!

Men jag är inte bitter. Jag är bara tom. Under täcket med klibbigt hår. Låter telefonen ringa dess uppmanande signaler. Alla känseltrådar är klippta rakt av, själ är inte i kontakt med kropp och hjärna. Fjärrkontrollen är borttappad under kuddarna, det är ett stort problem. Magen kurrar, jag vill att den ska vara tyst. Jag är bara tom, som en till sista droppen tömd simbassäng. Ekande kuslig och vit i avsaknaden av det blå, klordoftande vattnet. Jag är inte bitter.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Co-dependent, Post traumatic, Vardagsbetraktelser
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

”Du har knullat med honom, var det skönt?!”

•juli 26, 2009 • 14 kommentarer

Jag förstår inte, jag förstår inte. Jag erkänner att jag är en fruktansvärd människa, en demon i människokläder. En svavelspyende ondska av patetiska delar i stål. Bara skalet på en spillra av liv. En skärva av vidrighet.

 

Hans ord. Hans ord är dagen sanning. En subjektiv parallell till den verkligheten där jag vistas dag som natt. Jag lyssnar till Hans raspiga röst genom luftens ljudvågor och drunkar i innebörden. Kapitulerar för orden, som river upp min vita hud och lämnar öppna revor ända in till ben och brosk. Skinnet skalas av, skållas, lämnar bara skelett kvar. Jag skriker tre fot ner i jord och mull, ett fängelse av trä och sammet, knotiga fingrar i kors över bröstet klädd i finaste av kläder, insjunkna kinder utan spänst. Mörka fläckar av ansamlat och stillastående blod. Tidens tand äter upp min själ, bit för bit.

 

”Du är ett jävla äckel! Hur fan kan du behandla mig så?”

-Jag vet inte. Jag vet inte. Förlåt mig. Förlåt.

”Ligg med dina karlar mest du vill! Du är ett stort jävla svin som bara utnyttjar andra!” 

-Men…

”Jag är så förbannad att jag vill slå in skallen på dig!”

-Men, men, jag ville bara träffa en kompis. Det är ju F’s pojkvän.

”F är en idiot, hon måste ha fel i huvudet.”

-Hon är min vän. Jag skulle aldrig göra nåt med hennes pojkvän. Aldrig.

”Du hittar alltid nånstans att fara, du har varit med varenda karl i hela kommunen.”

-Jag har inte varit med nån annan än dig. Jag älskar dig.

”Jag försökte stoppa dig, det gick inte. Du är äcklig, du behöver vara med killar, få deras uppskattning. Du har knullat honom, var det skönt? Vad ska jag tro?”

-Jag har inte legat med nån. Nej. Nej!

”Jag kan inte stoppa dig, du måste ha en karlkuk i ditt jävla arsel! Jag hoppas du hann suga av honom, du låg lika förbannat och knullade honom innan det var slut.”

-Nej. Nej, jag tog en fika. Jag umgicks bara. Det var F’s pojkvän som tyckte synd om mig att jag skulle sitta hemma ensam en lördagskväll.

”Det är massa karlar som stoppar in fingrar i din fitta. /…/ Jag säger saker bara för att jag älskar dig.”

-Förlåt, förlåt, förlåt.

”Jag ska fixa en thailändska och knulla skiten ur hon, hon kommer tycka om mig i alla fall, till skillnad från dig!”

-Förlåt, jag är äcklig, förlåt.

”Jag vill inte veta av dig längre. Det är nog nu. Mina kompisar tycker synd om mig, dom tycker att du ska lämna mig ifred. Dom förstår inte hur nån kan bete sig som du!”

-Men jag har inte gjort något med nån annan. Jag lovar. Förlåt, förlåt.

”Jag tycker du är äcklig. Var det värt det? Vi bråkade en hel kväll och du for dit ändå!”

-Men jag har känt mig så ensam. Förlåt. Jag ville träffa någon och umgås lite.

”Jag har träffat en gammal tjej ikväll på krogen, hon var jävligt vacker och hon blev glad över att träffa mig! När jag får en ny tjej ska jag berätta det för dig, det ska bli så jävla skönt. Hämnd, så ska du få känna hur det känns!”

-Förlåt, förlåt, förlåt.

”Du behandlar alla som skit, du är en skit! Du är bara äcklig för mig!”

–Jag är bara äcklig, jag vet. Jag vet. Förlåt.

 

Dagens sanning är rå och avskalad. Hans sanning är min sanning. Jag litar på Hans ord. Det finns ingen ondska, bara sanning. Jag är djävulen personifierad. Han ska slippa mig. Jag blir till ruttna löv.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Ångest, Co-dependent, Living on the borderline, Post traumatic

Vart tog jag vägen?

•juli 22, 2009 • 5 kommentarer

Ensam. Ensam, ensam, ensam.

Dagarna går långsamt, arbetslöst, som simmandes i klister. Det bildas en tunn yta som krasar sönder under mina tassande steg. Hur verksam kan man vara när ingen ser att man finns och skriker. Blickar som ser rakt igenom, som om jag vore gjord av luft och rök.

Och Han lockar. Förföriskt erbjuder Han sitt sällskap när inget sällskap står att få. Umgänge för ett par timmar, sedan är jag täckt av en hinna med smuts, men ensamheten är lättare att bära. Men Hans förhoppningar större. Ber om svar på frågor som jag inte kan se, ber om svar som jag inte kan ge. Inuti mitt huvud ekar JAG VET INTE om och om igen. Oavsett ur vilka vinklar jag vrider frågan. Outtalad men ändock tungt svävande ovanför mitt huvud.

Hur ska jag kunna veta om jag vill vända mig om och följa min fotspår tillbaka till livet jag hade tillsammans med Honom, ett skådespel bakom fördragna kulisser? När jag inte ens vet vem Han är, eller vem Han kommer att bli. Är Han en groda förvandlad till prins eller en prins fångad i en slemmig grodkropp? Jag vet inte. Jag vet inte vad jag känner. Jag kan inte läsa mina egna tankar längre, de flyger så högt att jag inte kan nå. Jag vet inte ens vem jag är längre. Jag har tappat bort min vilja. Jag har tappat bort allt.

Och jag är ensam. Till en början var det en njutbar, sötsmakande ensamhet. Nu smakar den beskt. Och ovädersmolnen ackumuleras, hotar med skyfall och elektriska blixtnedslag. Medan regnet översvämmar människorna längtar jag efter tvåsamhet med sammanflätade fingrar och färgglada regnbågar, eller åtminstone en människa av kött och blod att utbyta sammansatta ord tillsammans med. Eller flera. Ett helt gäng. Gemenskap och tillgivenhet.

Hur hittar man nya vänner? Kontaktannonser i lokalpressen? Ställer sig utanför Konsum och ser söt ut? Hela tiden maler det i bakhuvudet; ingen tycker om dig, ingen vill ha dig. Ingen vill vara din vän. Kanske är jag en förvuxen sällskapshund, förtvivlat skällande efter uppmärksamhet och klappar, bortglömd på en tyst bakgata? Jag som brukade dansa i händelsernas centrum, omgiven av förtrogna. Vart tog alla vägen? Vart tog jag vägen?

 

Så jag tar till det nya sättet, det enda sättet, att hålla ensamheten i schack. Icke konstruktivt, icke begåvat, befängt, omdömeslöst. Men då slipper jag våndas, då slipper jag tänka.

 

Och Han lurar i vassen. Gammelgäddan. Redo att hugga när man är som mest sårbar, förvirrad och ynklig.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Co-dependent, Vardagsbetraktelser

Med all kraft jag har

•juli 14, 2009 • 8 kommentarer

Livet rullar på oavsett mina förehavanden, ohejdbart, oåterkalleligt. Och jag tvekar, tvivlar, räds. Det finns stora beslut att fatta, livsavgörande beslut. Ett förvillande antal frågor men inga enkla svar.

Och givetvis handlar besluten om Honom. Han som har beslutat att vara nykter och fått medicin mot alkoholens lockande sug. Han som hävdar att Han omöjligt kan leva utan mig och att Han har hittat sin väg till förändring. Men mitt sinne tvekar, kan det vara så enkelt? Kan det räcka med en handfull piller för att göra sig kvitt en långvarig och välbekant älskarinna?

Jag vet att Han också slåss med beslutsfattandets demoner. Jag tror att de inte lämnar Honom mycket ro. Han är kluven, ambivalent, djup inom sig inser Han nog att man inte kan hålla fast den fågel som vill flyga, men Han försöker ändå, i vild förtvivlan. Säger upp vår bekantskap gång på gång för att dagen efter ta tillbaka sina hårda ord. Om och om igen.

Och här står jag, med ena benet i trygghetens välbekanta mjukhet och det andra i ovisshetens framtid. Erkänner för mig själv att det kanske inte ens räcker med omvälvande förändring för att vilja sitta i Hans bur igen. Erkänner att mina vingar är till för att flyga med. Njuter av ensamheten och självständigheten. Tysta nätter av självrannsakan, stundvis fyllda av rädsla för ensamheten, stundvis fyllda av tillförsikt och frid. Mitt hjärta slår lugnare nu. Jag sover gott om natten.

Men att vinka farväl till en tid av gemenskap, för alltid, en samvaro av fruktan men också kärlek, det är ett tungt beslut. Kanske är det livsavgörande, till och med livsviktigt. Jag tror att jag gömmer mig bakom en svunnen tid, ett svunnet liv. Vår gemensamma illusion som spruckit till slut.

Hur, hur ska jag finna modet att ta det sista steget? Hur, hur ska jag finna vissheten att gripa det beslut som är riktigt för mig, och hålla fast vid det med all kraft jag har?

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Co-dependent
Etiketter: , , , , , , , , ,

Han ville ju bara va’ min

•juli 10, 2009 • Kommentera

Han ville ju bara va’ min


Han sa, han ville ju bara va’ min,
svepte mig med i sin trotsiga vind.
vackra nätter med stillsamma munnar färgade av vin,
fuktiga kroppar som väcktes av adrenalin.

Han smög sig tätt inpå,
under mitt skinn, han gjorde mig till sin.
Pressade ihop mitt hjärta,
penetrerade, på något sätt tog han sig in.

Han sa han ville ju bara va’ min,
sa jag var förnimbar liksom en gas,
men han glömde att berätta,
att han hade redan en älskarinna av glas.

Han låter dagar försvinna i moln,
snärjd av ljuvlighetens rus,
begraver samvetet i jord,
låter samvetet bli bakgrundens brus.

Han vaknar upp söndrad och blodig,
kan inte minnas vem han var igår.
Smyger hem och smeker min kind,
andetag av förnekelse i mitt stumma hår.

Han dricker tills munnen blöder,
han kallar det oändlighetens medicin.
Men jag vet att han ljuger,
det enda som håller hans eld vid liv är bensin.

Kylan efter fest på fest ruvar dovt,
darrande fingrar, bortdomnade, som om badandes i lut.
Han skakar förtvivlat, ett skadat djur,
han öppnar dörren, men han vågar inte gå ut.

Han har förfrusit sitt hjärta,
han har smittat det med skam.
Viskar inte längre kärleksfulla sagor,
en dimma genom rummen, bara skuggan av en man.

Ett girigt behov större än en brusten vilja,
en förgiftande, förvildad, självisk tolerans.
Ådror buktandes av spritfyllda ångor,
ett förtappat sinne utan sans.

Underlägsen det odödliga i ett kemiskt rus,
simmar silverfiskar omkring i ett trasigt glas.
Tårarna flyr lika lätt som ett moln,
hur kunde en så liten sten orsaka ett ras?

Han sa, han ville ju bara va’ min,
att jag var hans nål glänsandes av adrenalin.
Men jag är bara en skugga i flykt,
hans älskarinna föder hans lågor med brinnande bensin.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Poetic
Etiketter: , , , , , , ,

En främmande fågel

•juli 9, 2009 • 1 kommentar

En främmande fågel

Hon är en främmande fågel,
förlamade fjädrar sköra av förlägenhet och glas,
sjunger några rader ur en sång,
någonting om livets obarmhärtiga gång.

Hon är förflyttad bort från solen
söker enträget efter det som natten sköljde bort.
På knä, begraver i sand,
minnet av hjärtan som hon har förått.

Stjärnor bevakar ett sårat högmod,
hennes liv högt upp på en piedestal,
ett liv bara för att falla av.

Hon finner en grav i skogens sköte,
ett kors av kärlek och ruttnade grenar.
En själ, en förmultand kropp,
omringad av noggrannt utplacerade stenar

Ett tyst minne, någons farväl,
en mild påminnelse om livets råa förgänglighet.
Hon skrattar högt åt den dag som gryr,
skrattar åt en hemlighet, en hemlighet som bara solen vet.

Försöker väcka liv i en bortglömd själ,
bensin och torra löv vaknar till en skimmrande brasa.
öppnar vägen till ett trasigt hjärta,
öppnar fort innan allting rasar.

Hon är en främmande fågel,
med hafsigt avskurna vingar.
Sjunger sorgset några rader ur en sång,
den sprider sig på vattnet som perfekta ringar.

Publicerat i Poetic
Etiketter: , , , , ,

Tystnaden är en demon

•juli 6, 2009 • Kommentera

Tystnaden är en demon

Jag kan nästan nå stjärnorna ibland,
nuddar vassa spetsar med min hand.
Ett moln av förvillat damm,
ett moln som förvandlar allt till sand.

En människa i en förvanskad dimension,
en själ inlåst i vanvettig konvulsion.
Jag har lämnat tillbaka mina läppar,
dom var bara ett lån.
Ordlösheten ekar i huvudet,
och tystnaden är en demon.

Jag har skurit bort en bit av mitt hjärta,
blodet flyter sakta men mina steg är lätta.
En svag penetration, en nål i min ven,
armar krampaktigt lindade runt nakna ben.

Utanför mitt fönster dansar natten förbi,
en fyr blinkar trött vid ett rasande hav.
Jag formas av vindens sträva tunga,
jag rinner segt som björkens sav.

Ett band av punkterade ådror,
ingenting som hade kunnat förändra,
inga gravar finns kvar att skända.
Och det finns ingen skuld,
så gråt inga tårar för min skull.

Jag drömmer om havet i natten,
ändlösa vidder av förlamande tysthet,
ett koralldjur böljar stumt, det är en anemon.
Min ordlöshet skriker i huvudet,
och tystnaden, den är en demon.

Publicerat i Poetic
Etiketter: , , , , ,

KBT

•juli 5, 2009 • 8 kommentarer

Ljuspunkter i natten, en skymt av en blek fyr i stormen. Har varit och träffat en KBT-terapeut i en annan stad, till vilkets landsting  jag ska flytta alla mina psykiatriska angelägenheter. Mötet var fantastiskt, nu ser jag verkligen en utstakad väg att vandra, mål att nå, kompetenser att erövra, en personlighet att lyfta fram. Fyller min ryggsäck med hopp och glädje, lite flyt i motströmmen.

Kommer även att få träffa ADHD-specialist och andra läkare. Läkare som bryr sig och kan. Har förhoppningar om ny medicinering och bättre rehabilitering. Pekar fingret åt mitt gamla landsting, men vägrar att ge upp kampen. Det finns fler än jag i länet som behöver hjälp, och jag ska slåss för den rätten. Rätten att få hjälp av landstinget i kommunen man bor. Om det så krävs att riva upp hela organisationen som är rutten och prestigekåt.

 

Men, har trasslat in mig i Honom igen. Eller Han har slagit sina tentakler om mitt ben och drar. Och jag förstår Honom, jag har fått en annan syn på Hans beteende. Jag vill inte vara ett offer längre, jag vill stå rakt upp med orädd blick utan bitterhet eller ånger. Och det är synd om Honom. Mer än om mig. Han sitter fast i en lömsk och vidig myr som suger och dränker. Han är offer för vrede och illvilja, som styr Honom med järnhand. Hans handlingar är inte frivilligt valda, de är underordnade galna nervimpulser som han finslipat sedan barnsben. Och Han behöver mig, tror Han. Medan jag sörjer över Hans oförmåga att inse att den enda som kan hjälpa Honom är Han själv. Jag sörjer över att Han är elak mot den person Han hävdar (läs: tror) sig älska. Jag sörjer över att Han raserar sitt liv likt ett sandslott som utplånas av en våg. Jag sörjer över att jag inte kan göra annat än att se på. Och jag vägrar att låta mig dras med ned, håller huvudet ovan ytan, sprattlar, sparkar, frustar.

 

Snälla, låt mig orka stå emot. Låt mig hålla ryggen rak och blicken stadig. Låt mig, för första gången, stå upp för det som är jag. Låt mig ha lite flyt, kasta till mig en räkmacka!

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Bipolärt, Living on the borderline
Etiketter: , , , , , ,

I am me

•juli 2, 2009 • 2 kommentarer

Äntligen. Igen. På nytt. En känsla i bröstet, en fluga som förirrat sig in och surrar ilsket. En liten förhoppning om någonting annat. Någon har fångat min uppmärksamhet. Min blick som dröjde sig kvar lite för länge. Ett extra pulsslag, en svettdroppe från överläppen diskret borttorkad. En ilsken fluga i bröstet. Kanske, kanske.

Och en omedelbar våg av besvikelse och uppgivenhet. Ett kapitel avslutat innan första bladet. En tro på det värsta. En normal rädsla för avvisande, en onormal övertygelse om ett avvisande innan det ens har skett. Hur skulle det skulle kunna leda vidare? Jag är en dead end. En önskan om omdedelbar bekräfelse och löften. En bröstkorg full av desperat önskan om lite flyt. Snälla, snälla, ge mig lite hopp för fan. Låt mig få känna att jag är möjlig att tycka om. Och låt det gå fort, jävligt fort!

 

I am: I’m me

who are you to look down
at what I believe?
I’m on to your thinking
and how you deceive
well, you can’t abuse me
I won’t stand no more
yes, I know the reasons
yes, I know the score

how I tried to please you
live the way you said
do the things that you do
like the living dead
then the truth it hit me
got me off my knees
It’s my life i’m living
I’ll live as i please

I am, and i’ll be
I will, you’ll see
I am, and I’ll be
I am: I’m me

now’s the time to stand tall
start your life a new
freedom lies in your heart
now’s the time for you

I am, and i’ll be
I will, you’ll see
I am, and I’ll be
I am: I’m me
I am, I’m me 
I am, I’m me
can’t you see?, can’t you see?
I’m me, I’m me, me, me, me, me
I am: I’m me
I am: I’m me
 

(Twisted Sister, Iam: I’m me)

 

I won’t stand no more!

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Co-dependent, Living on the borderline, Self esteem, Vardagsbetraktelser
Etiketter: ,

Du var inte där för mig

•juni 27, 2009 • 5 kommentarer

Jag föll men inte fångade du mig
Du vände och gick hemåt till dig
Då jag krossades brutalt, vände du dig inte om
Fast du hade bett mig hoppa, fast du hade viskat-kom
Då jag fallit tror jag inte du såg
Hur förkrossad jag var där jag låg
Kanske har jag fel, men jag tyckte att du log
Och jag tänkte: om jag dör blir det för detta leende jag dog

Och jag minns jag såg ner ifrån en svindlande höjd
Där såg jag dig – leende och nöjd
Jag trodde du kommit hit för att möta mig
Men halvvägs i luften såg jag – att jag misstagit mig
Du var inte där för mig

Jag föll som att jag trodde att jag var
Beskyddad av dig – ja, osårbar
Jag visste inte då att ett ja kan bli ett nej
Men halvvägs i luften såg jag – att du hade ändrat dig
För utan tvekan vände du och gick
Du gick utan att möta min blick
Kanske har jag fel, men jag tyckte att du log
Och jag tänkte om jag dör blir det för detta leende jag dog

Och jag minns jag såg ner från en svindlande höjd
Där såg jag dig – leende och nöjd
Jag trodde du kommit hit för att möta mig
Men halvvägs i luften såg jag – att jag misstagit mig

Du var inte där för mig
Du var inte där för mig
Du var inte där för mig
Du var inte där för mig

(Lisa Ekdahl- Du var inte där för mig)

 

En besvikelse, av gigantiska mått mätt, föll ner på mina fötter. Allt gnistrande skimmer sköljdes bort av grumlig sorg, och världen blev vanlig igen. Jag hör soundtracket till mitt liv spelas i öronen, ett akustiskt bakgrundsackompanjemang  i moll med ostämda gitarrer. Sparkar stenar på asfalten, dricker vin direkt ur flaskan mitt på ljusan dag och låtsas att jag har kontroll över min egen kropp. Låter inga tårar lämna ögonen med hjälp av ömklig viljestyrka, men blöder invärtes i smyg. Kan inte erkänna ens för mig själv vilket tillstånd min själ befinner sig i, spelar oberörd och hård. Låter ingen komma nära, ett skadat djur som gömmer sig i en avloppstrumma i väntan på döden.

Bryter mot alla mina egna regler, konsekvent, en efter en. Dunkar pannan i väggen, låter hjärnan rusa runt i panik. Förbannar att jag släppt in Honom i mitt hjärta igen, Han river runt och stökar ned. Hugger gafflar i stum hjärtvävnad, skrattar när artärer spricker. Men egentligen är Han utan skuld, Han handlar efter sin egen regelbok, inte av illvilja. Han tror att kärlek är en maktkamp, att det handlar om att vinna eller försvinna, Han kan inte rå för. En missuppfattning, en desperat egennytta, en rädsla för sanningen får Honom att kasta glas och flaskor mot budbäraren, som duckar skrämt.

Och en osäkerhet börjar sippra in i mitt bröst. Sanningen är ju subjektiv, och aldrig absolut. Och jag börjar absorberas av Hans väl utformade och utsmyckade verklighet, böjer mig för vinden. Endast ett uns självbevarelsedrift kvar nu, innan jag erkänner mig skyldig till alla brott jag anklagats för. Böjer nacken tyst och väntar på att bödeln ska fälla sitt utslag.

 

Men Han var aldrig där för mig. Han fångade mig aldrig, Han vände och gick hem.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Living on the borderline
Etiketter: , , , ,

« Previous Entries
Next Entries »