Det är synd om Honom

Tunghet. Tomhet. Tysthet. Innesluten i en förpackning av betong. Bortglömd. Bortgömd. En levande död som förgäves söker hitta hem, på ostadiga, trasiga ben med ögon utan ljus.

Kemiskt ljus rymmer härlighet och fnittrig glömska. Men det spelar ingen roll, jag rycks tillbaka till betongen så snabbt att det är mindre smärtsamt att sluta försöka. Det går inte att gömma sig undan likgiltigheten. Jag orkar inte ens lyfta min fingrertoppar från bordsskivan längre, de är intrasslade i snabbtorkande lim.

Naken på golvet. Avtrubbade sinnen, hjärnan upprepar ingenting i slowmotion. Kryper på håriga mattor, dränkta av damm, grus och sand som klibbar mot min sårbara nakenhet. På rygg studerar jag stjärnorna i taket, jag kan se stjärnbilder bakom ögonlocken om jag vill. 

 

Han. Han är sårad. När Han kom till min dörr och jag bad Honom att gå. Han tror att jag hatar, att mina ögon hatar, men jag är bara tom. Han skriver att jag aldrig kommer att förstå, men det gör jag redan; det är synd om Honom. Han kan ju ändra på sig, det är spritens fel, inte Hans. Och Han har ju förlåtit mig, så jag borde ju kunna förlåta Honom också. Det är synd om Honom, Han kan inte klara att bli nykter ensam, Han måste ha en kvinna som stöttar Honom, om inte jag gör det så måste Han fixa någon annan som kan finnas där. Det är synd om Honom som måste vara svartsjuk på mig, jag som gör Honom svartsjuk med mitt beteende. Det är synd om Honom som måste hämnas på mig för att jag gör Honom så arg. Det är synd om Honom. Det är så jävla synd om Honom som måste be om ursäkt för att Han hotade med att slå in min skalle, när Han enbart sa det för att Han var full och inte visste vad Han sa. Varför kan jag inte bara förstå att det är synd om honom!

Men jag är inte bitter. Jag är bara tom. Under täcket med klibbigt hår. Låter telefonen ringa dess uppmanande signaler. Alla känseltrådar är klippta rakt av, själ är inte i kontakt med kropp och hjärna. Fjärrkontrollen är borttappad under kuddarna, det är ett stort problem. Magen kurrar, jag vill att den ska vara tyst. Jag är bara tom, som en till sista droppen tömd simbassäng. Ekande kuslig och vit i avsaknaden av det blå, klordoftande vattnet. Jag är inte bitter.

~ av babyborderline på juli 31, 2009.

4 svar to “Det är synd om Honom”

  1. det är INTE synd om honom. Han har gjort sina val, och även om han inte väljer att vara en alkoholist, så har han valt att låta det gå ut över dig. Han förtjänar inte din medkänsla. Han förtjänar inte dig.

  2. Det är inte synd om honom, lika lite som det var synd om mitt ex när han fick all empati för att jag var psykiskt sjuk och ljög om våldtäkt. Ja just det ja, för att han ”inte kommer ihåg” var det jag som ljög. Självklart. Så var det ju förstås.

    -_-‘ jag blir så trött på idioter. good riddance tänkte jag, behöver inte vänner osm är så lätta att ”omvända”.

  3. Va stark!
    Jag finns vid din sida…

  4. Oj vad det kunde har varit mina ord..du skriver som jag tänker..bra gjort…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: