En främmande fågel

En främmande fågel

Hon är en främmande fågel,
förlamade fjädrar sköra av förlägenhet och glas,
sjunger några rader ur en sång,
någonting om livets obarmhärtiga gång.

Hon är förflyttad bort från solen
söker enträget efter det som natten sköljde bort.
På knä, begraver i sand,
minnet av hjärtan som hon har förått.

Stjärnor bevakar ett sårat högmod,
hennes liv högt upp på en piedestal,
ett liv bara för att falla av.

Hon finner en grav i skogens sköte,
ett kors av kärlek och ruttnade grenar.
En själ, en förmultand kropp,
omringad av noggrannt utplacerade stenar

Ett tyst minne, någons farväl,
en mild påminnelse om livets råa förgänglighet.
Hon skrattar högt åt den dag som gryr,
skrattar åt en hemlighet, en hemlighet som bara solen vet.

Försöker väcka liv i en bortglömd själ,
bensin och torra löv vaknar till en skimmrande brasa.
öppnar vägen till ett trasigt hjärta,
öppnar fort innan allting rasar.

Hon är en främmande fågel,
med hafsigt avskurna vingar.
Sjunger sorgset några rader ur en sång,
den sprider sig på vattnet som perfekta ringar.