Welcome to Borderline City!

Jag föll men inte fångade du mig
Du vände och gick hemåt till dig
Då jag krossades brutalt, vände du dig inte om
Fast du hade bett mig hoppa, fast du hade viskat-kom
Då jag fallit tror jag inte du såg
Hur förkrossad jag var där jag låg
Kanske har jag fel, men jag tyckte att du log
Och jag tänkte: om jag dör blir det för detta leende jag dog

Och jag minns jag såg ner ifrån en svindlande höjd
Där såg jag dig – leende och nöjd
Jag trodde du kommit hit för att möta mig
Men halvvägs i luften såg jag – att jag misstagit mig
Du var inte där för mig

Jag föll som att jag trodde att jag var
Beskyddad av dig – ja, osårbar
Jag visste inte då att ett ja kan bli ett nej
Men halvvägs i luften såg jag – att du hade ändrat dig
För utan tvekan vände du och gick
Du gick utan att möta min blick
Kanske har jag fel, men jag tyckte att du log
Och jag tänkte om jag dör blir det för detta leende jag dog

Och jag minns jag såg ner från en svindlande höjd
Där såg jag dig – leende och nöjd
Jag trodde du kommit hit för att möta mig
Men halvvägs i luften såg jag – att jag misstagit mig

Du var inte där för mig
Du var inte där för mig
Du var inte där för mig
Du var inte där för mig

(Lisa Ekdahl- Du var inte där för mig)

En besvikelse, av gigantiska mått mätt, föll ner på mina fötter. Allt gnistrande skimmer sköljdes bort av grumlig sorg, och världen blev vanlig igen. Jag hör soundtracket till mitt liv spelas i öronen, ett akustiskt bakgrundsackompanjemang  i moll med ostämda gitarrer. Sparkar stenar på asfalten, dricker vin direkt ur flaskan mitt på ljusan dag och låtsas att jag har kontroll över min egen kropp. Låter inga tårar lämna ögonen med hjälp av ömklig viljestyrka, men blöder invärtes i smyg. Kan inte erkänna ens för mig själv vilket tillstånd min själ befinner sig i, spelar oberörd och hård. Låter ingen komma nära, ett skadat djur som gömmer sig i en avloppstrumma i väntan på döden.

Bryter mot alla mina egna regler, konsekvent, en efter en. Dunkar pannan i väggen, låter hjärnan rusa runt i panik. Förbannar att jag släppt in Honom i mitt hjärta igen, Han river runt och stökar ned. Hugger gafflar i stum hjärtvävnad, skrattar när artärer spricker. Men egentligen är Han utan skuld, Han handlar efter sin egen regelbok, inte av illvilja. Han tror att kärlek är en maktkamp, att det handlar om att vinna eller försvinna, Han kan inte rå för. En missuppfattning, en desperat egennytta, en rädsla för sanningen får Honom att kasta glas och flaskor mot budbäraren, som duckar skrämt.

Och en osäkerhet börjar sippra in i mitt bröst. Sanningen är ju subjektiv, och aldrig absolut. Och jag börjar absorberas av Hans väl utformade och utsmyckade verklighet, böjer mig för vinden. Endast ett uns självbevarelsedrift kvar nu, innan jag erkänner mig skyldig till alla brott jag anklagats för. Böjer nacken tyst och väntar på att bödeln ska fälla sitt utslag.

Men Han var aldrig där för mig. Han fångade mig aldrig, Han vände och gick hem.

~ av S på juni 27, 2009.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Living on the borderline
Etiketter: alkoholist, besvikelse, du var inte där för mig, Lisa Ekdahl, separation