Welcome to Borderline City!

Äntligen. Igen. På nytt. En känsla i bröstet, en fluga som förirrat sig in och surrar ilsket. En liten förhoppning om någonting annat. Någon har fångat min uppmärksamhet. Min blick som dröjde sig kvar lite för länge. Ett extra pulsslag, en svettdroppe från överläppen diskret borttorkad. En ilsken fluga i bröstet. Kanske, kanske.

Och en omedelbar våg av besvikelse och uppgivenhet. Ett kapitel avslutat innan första bladet. En tro på det värsta. En normal rädsla för avvisande, en onormal övertygelse om ett avvisande innan det ens har skett. Hur skulle det skulle kunna leda vidare? Jag är en dead end. En önskan om omdedelbar bekräfelse och löften. En bröstkorg full av desperat önskan om lite flyt. Snälla, snälla, ge mig lite hopp för fan. Låt mig få känna att jag är möjlig att tycka om. Och låt det gå fort, jävligt fort!

I am: I’m me

who are you to look down
at what I believe?
I’m on to your thinking
and how you deceive
well, you can’t abuse me
I won’t stand no more
yes, I know the reasons
yes, I know the score

I am, and i’ll be
I will, you’ll see
I am, and I’ll be
I am: I’m me
I am, I’m me 
I am, I’m me
can’t you see?, can’t you see?
I’m me, I’m me, me, me, me, me
I am: I’m me
I am: I’m me
 

(Twisted Sister, Iam: I’m me)

I won’t stand no more!

~ av S på juli 2, 2009.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Co-dependent, Living on the borderline, Self esteem, Vardagsbetraktelser
Etiketter: I am (I'm me), Twisted Sister