Vart tog jag vägen?
Ensam. Ensam, ensam, ensam.
Dagarna går långsamt, arbetslöst, som simmandes i klister. Det bildas en tunn yta som krasar sönder under mina tassande steg. Hur verksam kan man vara när ingen ser att man finns och skriker. Blickar som ser rakt igenom, som om jag vore gjord av luft och rök.
Och Han lockar. Förföriskt erbjuder Han sitt sällskap när inget sällskap står att få. Umgänge för ett par timmar, sedan är jag täckt av en hinna med smuts, men ensamheten är lättare att bära. Men Hans förhoppningar större. Ber om svar på frågor som jag inte kan se, ber om svar som jag inte kan ge. Inuti mitt huvud ekar JAG VET INTE om och om igen. Oavsett ur vilka vinklar jag vrider frågan. Outtalad men ändock tungt svävande ovanför mitt huvud.
Hur ska jag kunna veta om jag vill vända mig om och följa min fotspår tillbaka till livet jag hade tillsammans med Honom, ett skådespel bakom fördragna kulisser? När jag inte ens vet vem Han är, eller vem Han kommer att bli. Är Han en groda förvandlad till prins eller en prins fångad i en slemmig grodkropp? Jag vet inte. Jag vet inte vad jag känner. Jag kan inte läsa mina egna tankar längre, de flyger så högt att jag inte kan nå. Jag vet inte ens vem jag är längre. Jag har tappat bort min vilja. Jag har tappat bort allt.
Och jag är ensam. Till en början var det en njutbar, sötsmakande ensamhet. Nu smakar den beskt. Och ovädersmolnen ackumuleras, hotar med skyfall och elektriska blixtnedslag. Medan regnet översvämmar människorna längtar jag efter tvåsamhet med sammanflätade fingrar och färgglada regnbågar, eller åtminstone en människa av kött och blod att utbyta sammansatta ord tillsammans med. Eller flera. Ett helt gäng. Gemenskap och tillgivenhet.
Hur hittar man nya vänner? Kontaktannonser i lokalpressen? Ställer sig utanför Konsum och ser söt ut? Hela tiden maler det i bakhuvudet; ingen tycker om dig, ingen vill ha dig. Ingen vill vara din vän. Kanske är jag en förvuxen sällskapshund, förtvivlat skällande efter uppmärksamhet och klappar, bortglömd på en tyst bakgata? Jag som brukade dansa i händelsernas centrum, omgiven av förtrogna. Vart tog alla vägen? Vart tog jag vägen?
Så jag tar till det nya sättet, det enda sättet, att hålla ensamheten i schack. Icke konstruktivt, icke begåvat, befängt, omdömeslöst. Men då slipper jag våndas, då slipper jag tänka.
Och Han lurar i vassen. Gammelgäddan. Redo att hugga när man är som mest sårbar, förvirrad och ynklig.
Welcome to Borderline City! 
Nu den äntligen klar min andra blogg.
Min FOTOBLOGG.
Varsegod, ta en titt 🙂
Trevlig dag, tyck gärna till…
frågan är om du verkligen vill leva bakom fördragna kulisser. Även om ingenting känns verkligt nu, så är det mer verkligt än lögnen man intalar sig själv. Ensamhet måste ta slut så småningom, på något sätt. Jag har lärt mig att om man inte letar, om man inte desperat letar, så kommer det dyka upp. Du behöver ingen man för att du ska kunna duga, eller för att vara lycklig. Vad är det som säger att han kommer att förändras? Jag tror att du är en jävligt stark tjej, och gammelgäddan får i slutändan alltid vad den förtjänar. Stå på dig, ett bra liv är v ad du förtjänar, så sluta inte sträva efter det!
Man skulle kunna tro att du och jag är samma person, eller att vi lever varandras liv, samma liv, på samma gång.
Dina ord är mina, mina känslor är dina…
Jag finns här, lite långt bort tyvärr men jag finns här.
Msn, sms, tele, träffar nån gång?
Tror att vi skulle förstå varandra bra du och jag…
Vi har gjort hittills…
Kramar
Jag vill vara din vän. Jag ÄR din vän. Du får gärna maila mig om du vill. Jag lyssnar. Kramar
”Hur hittar man nya vänner? Kontaktannonser i lokalpressen? Ställer sig utanför Konsum och ser söt ut?”
Säg till om du kommer fram till något. Fast kanske ännu svårare att förmå sig att uppskatta vänskapen.