Tystnaden är en demon

Tystnaden är en demon

Jag kan nästan nå stjärnorna ibland,
nuddar vassa spetsar med min hand.
Ett moln av förvillat damm,
ett moln som förvandlar allt till sand.

En människa i en förvanskad dimension,
en själ inlåst i vanvettig konvulsion.
Jag har lämnat tillbaka mina läppar,
dom var bara ett lån.
Ordlösheten ekar i huvudet,
och tystnaden är en demon.

Jag har skurit bort en bit av mitt hjärta,
blodet flyter sakta men mina steg är lätta.
En svag penetration, en nål i min ven,
armar krampaktigt lindade runt nakna ben.

Utanför mitt fönster dansar natten förbi,
en fyr blinkar trött vid ett rasande hav.
Jag formas av vindens sträva tunga,
jag rinner segt som björkens sav.

Ett band av punkterade ådror,
ingenting som hade kunnat förändra,
inga gravar finns kvar att skända.
Och det finns ingen skuld,
så gråt inga tårar för min skull.

Jag drömmer om havet i natten,
ändlösa vidder av förlamande tysthet,
ett koralldjur böljar stumt, det är en anemon.
Min ordlöshet skriker i huvudet,
och tystnaden, den är en demon.

~ av Sara på juli 6, 2009.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: