Självbedrägeri, förräderi. Jag är en charlatan som inriktat mig på oärlighet mot min egen person och jag betalar med ett maxbelopp, kvar blir inte ens existensminimum.
Jag for dit, till Han, och det började lovande. Men Han hade ju varit nykter hela helgen och umgåtts med sin Nya Tjej så igår kväll blev Han ju givetvis tvungen att dricka ett par öl, och då måste man vara ledig från jobbet och ta sig en, två, flera återställare dagen efter. Så Han var rusigt munter och konstaterade att Han älskade mig, så mycket. Att Han aldrig kunde älska Någon Annan, att jag var allt och ännu mer. Att det var Han som trodde att Han ägde mig, att det inte var mitt fel, jag bara var jag.
Och jag mös lyckligt och sorgfritt. Men min vana trogen petade jag ändå på färska sårskorpor och fick Honom att erkänna att Den Nya var smalare än mig, att Han kunde vara nykter för att umgås med Henne en hel helg, att dom två hade varit ute och åkt skidor med Hund, MIN Hunden.
Härligt, jag kunde unna mig bränsle till självföraktet, vilket är alltid användbart, så nu har jag knölat ner all information djupt inne i det onda. Men inte ett ord av nedvärderande art angående Den Nya eller Hans förfaranden föll över mina läppar, nej, vad Han gör är ju numer Hans ensak. Visst, Hans ord rev ett hål mitt i hjärtsäcken och lämnade blodet att sippra bort, men min sorg är inte Hans, och jag kan inte tillåta mig själv lyxen att vara svartsjuk. Det har jag inte råd med.
I alla fall så fick gemytligheten ett abrupt slut; det var någonting jag sa, eller någonting Han hörde, eller en trasig fantasi inbillat viskad i Hans druckna öra. Vettlöshetens skugga drog in över Hans rena drag och förvandlade allt till galenskap och illvilja. Han hävdade att Han vaknat upp till verkligheten, där Han var offer för mina dåd, noga uträknat utförda med berått mod och agg-sinthet.
Jag hade förstört så mycket, hela Hans liv, men nu Hade han ju en normal tjej att knulla, som inte springer efter tjugoåringar eller försöker vara otrogen. Och i nästa andetag säger Han att Han vet att jag inte varit otrogen, fysiskt sett, men att jag gett andra för mycket av min uppmärksamhet och på så sätt visat att jag inte älskade Honom (speciellt tjugoåriga småpojkar, dom springer jag efter precis jämt).
Vidare så har jag ju gått bakom ryggen på Honom och varit kompis med killar när vi varit ihop. Och det kan Han fan inte förlåta, att jag fortsatte vara kompis med en av dem även efter att Han sagt upp bekantskapen med mig. Och Killen råkar ju jobba på vårt, gemensamma, jobb (från vilket jag har slutat), så stackars Han måste gå runt och veta att vi är kompisar och umgås. Dessutom är han tjugotre.Det var tacken för att Han fixade mig jobb där.
Så nu måste Han slå ihjäl Killen, han ska dö, det patetiska jävla fånet, jävlar om han ens tittar på Honom på jobbet. Och Killens pappa som varit kompis med Han hela livet, ja han har ju svikit Honom för alltid genom att inte ha sagt att jag och hans son umgås. Och allt är mitt fel. Jag har förstört det. Allt. Han har inga vänner kvar. Ditt fel, vrålar Han och kastar saker vilt omkring sig. Och Han poängterar noga att Han aldrig skulle röra mig, för det nöjet ska jag aldrig få, så att jag kan ringa den jävla kvinnojouren och tycka synd om mig själv. Och Hund, honom kan jag glömma, jag ska aldrig mer få se honom.
Och jag, jag kapitulerar. Surrender. Simmar på trasmattan med knäna uppdragna mot bröstet och händerna för ögonen. Axlarna är fastlimmade under öronen och ögonvitorna rullar alltmedan musklerna skakar i spasmer, muskelanspänningen är maximal och jag är bara en ofantligt urgröpning med köttiga kanter och slamsor av sånt som gör ont. Bakom ögonen radar jag upp alternativen till ‘sluta göra ont’; klorin, grova rep, råttgift, kolmonoxid… Skära, skära, skära itu. Ett ynkligt utfall greppar hammaren som prickar armen i panik innan Hans händer bänder loss och tvingar ned. Var och en är sin lyckas smed. Och Han hånflinar att Han går minsann inte på sånt där, jag låtsas ju bara. Jag håller med, jag skakar och ler, Han har rätt, jag är fel.
Och jag ber om förlåt, jag ber om förlåt för allt fast än jag inte förstår ett ord av vad Han säger. Jag förstår ju inte vad jag har gjort fel. Förlåt. Om Han bara slog mig så vore det så lätt, det är ju inte farligt, det är orden, orden, syran i dom öppna såren. Och jag vill fortfarande att Han ska säga att jag duger, ge mig sitt godkännande. Jag föraktar mig. Min fötter vägrar att gå sin väg osamsa med någon. Dom vill mäkla fred, gjuta olja på vågor, krama och trösta, skutta iväg i ett lyckligt slut. Eller bara laga, bygga om, reformera, ändra verkligheten till tafflig fantasi. Jag kan inte gå, jag är död.
Men tillslut tar jag mig ut, med Hund lyckligt snurrande i kopplet, kanske Han ändrade sig, jag minns inte mer. Och jag krypspringer till bil, kör på alla sidor om mittlinjen och andas ibland, ibland inte. Kroppen är en sköld och hjärnan har slagit av allt utom autonomiteten, tankar får inget fäste, skammen biter i örat. Tänk inte, tänk inte, tänk inte. Och ändå tänker jag, och jag hoppas. Jag hatar mig. Förlåt, förlåt, snälla förlåt. Jag vill ge upp, jag vill, jag vill inte förstöra, jag vill, förlåt, jag försöker, förlåt.
Börja inte tro nån om gått, tvivla jämt på löften du fått. Nobody’s on nobody’s side.
Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Co-dependent, Post traumatic
Etiketter: Ångest, bråk, Förhållande, hund, separation, självmordstankar, vårdnadstvist
Welcome to Borderline City! 