Släppa och låta falla
En liten bit i taget, förståelse blandat med skammen och sorgen och ilskan och smärtan. Ingenting är svart eller vitt, allting är utsmetat till gråsjaskighet. Och ångesten, det är den som skvallrar om känslorna som är begravda underst i högen av byggdamm och frigolit.
Jag börjar sakta inse orsaken till all oförklarlig smärta, till ”jag är dålig-heten”, till skammens och skuldens tyngd mot bröstkorgens sköra revben. Han är inte ond, Han är räddare än jag men Hans ego har byggt en jävla hård mur framför allt och vill hellre skälla utåt än att skåda inåt. Jag kan inte vara arg, men jag kan känna sorgen som sväller mot huden. Den är ren och regntvättad, en av de äktaste känslor jag har funnit på länge.
Men förvirringen fortgår och jag bankar knogarna om igen mot skulden när jag skrattar lyckligt mot Någon Annans trygga ögon, och får tillåtelse att finnas till precis så som jag är. Det är en annan lycka, en bubblande, gurglande kolsyrekänsla av overklighet och nyvakna ögon mot solen. Och ändå bultar skulden bakom tinningen, ackompanjerad av förvirring och tveksamhet.
Jag vill så gärna släppa stenen jag har i handen, men fingrarna vägrar stelt att öppna sig och låta den falla ändlöst ner.
Welcome to Borderline City! 
”Man kan inte ge eller ta emot med knuten hand” var det någon klok som sa…
Släpp.
Du har en blomma att hämta på min blogg, om du vill…!