Welcome to Borderline City!

Mitt i tryggheten ramlar jag ändå, fryser fast i paniken med rullande ögonvitor och ben som vill fly. Tankar blir infiltrerade av adrenalin och skräck, väcker brutalt slöa nervceller till liv med en argsint revelj som skvallrar om strid och attack.

Och jag förstår inte. Jag är ju i tryggheten nu. Han är långt borta. Är Han? Kommer Han någonsin att vara det? Kanske väntar Han bara runt hörnet i all evighet, lurar tills jag är inlindad i falsk tryggsamhet och sänker garden ett par centimeter. Allt som påminner om Honom och allt Han representerar har blivit till nervgift, en obarmhärtig gas smyger ut och sprider paralysi av centrala nervsystem så fort jag snuddar vid någonting som kan förknippas med Hans figur. Ordet jakt föder omedelbar flyktberedskap, likaså att höra någon nämna namnet på Hans hembygd eller att vistas i närheten av den. Även att kasta ens ett ögonblick på någon av alla platser som jag har förknippat med Hans redlösa uppförande släpper fram ångestens stridshärar.

Och Hans kamrater, eller bekanta, tvingar mig att ducka bakom Konsumbutikens hyllmetrar, de kan vara överallt, och jag vet att vissa av dem med nöje rapporterar minsta skymt av min person till Honom. Och allting kommer jag inom sinom tid att ställas till svars inför, Han är min domstol och bödel.

Så jag är rädd. Livrädd. Förtvivlad. Igår såg Hans bästa jobbarkompis mig i en bil tillsammans med Någon Annan. Och jag kommer att ställas till svars. Jag måste ljuga, blida, gjuta olja på ilskevågorna innan de dränker båten jag paddlar omkring i. Han äger mig fortfarande. Jag är Hans egendom.

Och det värsta av allt, det är att hoppet ännu inte har strypts till döds. Nej hoppet är blått i ansiktet men rosslar likväl, kämpar friskt emot syrebristen utan en tanke på att ge upp. Trots att Någon Annan håller mina svaga fingrar i sin starka hand och låter mig bryta ihop, resa mig upp, göra fel, göra rätt, göra mer fel, begå misstag, tänka snett, skrika smärta, förolämpas, fnissa dumt, yla i panik, tänka rakt, hoppa upp och ner, förlamas av skam, fly in i dimmiga rus, ramla ner i skuld, behöva hjälp, behöva stöd, behöva ännu mer, fastna i ångesttrassel, gå sönder, gå sönder igen.

Ändå skaver samvetet över Någon Annan. Skulden hamrar mitt pannben blodigt. Jag är inte värd. Det är ju jag som har syndat, som syndar nu. Hade jag inte lovat fullständig lojalitet och trogenhet till Honom? Tills döden skiljer oss åt?

Och skulden den är min…

~ av S på mars 7, 2010.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Ångest, Co-dependent
Etiketter: Ångest, ilska, otrohet, rädsla, skam, skuld