Vit flagg
I ett hoppfullt telefonsamtal gav jag bort all min makt. Omedelbart krossar mellangärdet alla inre organ och autistiskt ansikte pressas sönder mot golv och matta. Vilt kräks jag snor och salt omkring mig, och kroppen studsar i krampanfall medan hjärnan faller, faller, faller.
Men jag ville ju, jag ville ju bara… A-a-a-allt jag bara ville. Det jag sökte var, var, var. Det var ju bara… J-j-jag vill ju bara ha Hans kärlek. Hans blick utan förakt. Snälla, snälla, snälla. Jag menade väl, jag menade förlåt-åt-åt.
Men Han har inte gjort något fel. Det har jag, för skulden den är min. Och det är Han som är offret, jag är hans bödel nu. Mitt i bröstet hånar smärtan: ‘tänk om Han har rätt. Tänk om jag har iscensatt min oskuld, svurit mig fri i ett ömkligt hyckleri. Tänk om jag är psykopatiskt manipulativ. ‘
Och tårarna, dom tränger ut ur huden, gråten tvingar sig ut ur min hals. Den blir ett förtvivlat gnyende djur paralyserat i fosterställning. Ingen får gå nära. Ingen får röra. Och sorgen, smärtan, vanmakten, dom biter stora sår i inuti, vassa tänder i strupen som tystar ner. Och viktigast av allt, ingen, ingen får se när jag mals ner till mänsklig färs, för smärtan svider än värre när den visas i solljuset. Och den är min.
Och jag ska tänka på mina problem, till nästa stackars jävla kille jag tar, för Honom får jag aldrig mer. Men mina tårar och min sorg, ekar Honom i örat innan Han lägger på.
Och ensam kvar blir tystheten, och skärvorna i själen. Ansiktet har fastnat tungt mot golvet, förfruset i lokal afasi, sedan stelnar tårarna mot parketten. Små ynkliga jämmer, rycker bröstkorgen till. Och jag skriker, jag vrålar, jag viskar, varför, varför, varför ser Han inte? Flaggan i min hand, den är vit och svulsten i bröstet, den är varm och vän. Men Han är för jävla stolt över sig själv. Så Han tömmer sitt gevär, som en dimma av krut och skräck; sex perfekta skott genom blusens sköra tyg. Sex perfekta skott som berövar liv.
Och i min hand, för fan, jag håller en flagga som glittrar och är vit.
Förlåt, förlåt, förlåt mig så mycket.
Welcome to Borderline City! 
KRAM
Inga ord kan beskriva hur tacksam jag blev över din kommentar. Jag tror jag aldrig gråtit såhär mycket över något som gjort mig glad.. Tack. Tack för att du får mig att tro på något, på att det finns människor som verkligen bryr sig. Jag vet vad du menar, det där med att mina ord är dina. Det känns likadant för mig. Jag har flera gånger gråtit när jag läst det du skrivit för att du beskrivit det så fantastiskt och jag tror jag gråter för oss båda för jag känner igen mig så himla mycket.. Jag vet inte hur jag ska beskriva hur mycket din kommentar betydde för mig, tack är allt jag kan skriva..
Ta inte på dig skulden för det här, det är verkligen INTE ditt fel. Som du skrev, han är säkert också ett offer, kanske ännu mer rädd än vad du är men ändå så är det han som skadat dig mest, du ska inte sitta och gråta över hans sorg. Det blev som det blev och är det någons fel så är det hans, för att han inte vet hur man älskar.
Kram
Sara
Jag måste bara skriva det här.. Jag har varit ovanligt lugn de här dagarna, har för första gången i mitt liv tänkt att det kanske löser sig ändå och jag tror mycket har med din kommentar o göra. Jag vet att jag inte känner dig, och att du antagligen bara skrev det bara sådär. Skulle du känna mig skulle du nog inte bry dig, eller skriva så för om ingen annan bryr sig, om de som SKA älska mig inte gör det, är ju chansen stor att du inte heller skulle göra det. Förlåt om det låter som något personligt mot dig, det är mest mina erfarenheter som får mig o tro så, men ändå så har jag fått någon konstig ”det kommer lösa sig” känsla pga att det känts som att jag har något stöd, någon som förstår. Någon som är som mig. Tack, du räddade mig. Även om det bara varar i några dagar.