Jag dränker alla som rör vid mig
Det här är inte ett liv. Jag är vandrande ångest. Bröstkorgen är ihoptryck som av en gigantisk maskinpress med pressförmåga på flera ton. Eller, egentligen känns det som om bröstet gapar öppet, blottande spretande revben och ruttet kött, likt ett ömkligt djurkadaver efter en sen rovdjursfest.
Och aldrig har smärtan varit så här intensiv, envis, ihållande, förgörande. Eller kanske har den det, jag kanske bara inte minns? Men jag minns det som är nu och det gör ont. Och värst är ändlösheten, avsaknaden av frist och respit, pågåendeheten, förlängningen. Varje dag är den andra lik, och dom är alla helvetet.
Kanske måste man kapitulera sig ner under jorden för att kunna vända sig uppåt igen, jag vet inte. Jag vet bara att jag kryper på knäna mellan rummen, med en ihålighet i bålen som fräter sig djupare och djupare. Jag hoppas och ber att det är allting instängt som bubblar upp till ytan i en sorgsen plågsamhets kavalkad, med bortträngda känslor som ilsket manifesterar sin befintlighet. Men jag fruktar att det är slutet, att det är en bekräftelse på min missanpassadhet, ett slutgiltigt besked om att jag aldrig kommer att komma ‘hem’, till ljuset och acceptansen.
Och jag kämpar, strider, skriker. Inuti. Utanpå är jag en romersk gipsstod, som rak i ryggen tvingar tillbaka tårarna och skrattar obekymrat. Men tittar man tillräckligt nära så kan man höra ögonen skrika i skräckslagen förtvivlan och vanmakt: ‘rädda mig, hjälp mig, älska mig! Nu!’
Och psykosen smyger bakom min rygg, vill förvränga min förfalskade verkligheten än värre. Och jag springer, fort som fan, till längre bort, den ska inte få ta mig, den ska inte få förstöra mer. Men jag kan känna dess närvaro i skuggorna, och på håll hör jag dess avlägsna skratt eka genom natten.
Min sanning kan inte förmedlas till min omgivning, det vore egoistiskt att ens försöka veckla ut den surrealistisk parallell verklighetsfantasi som suger livet ur alla som rör vid den. Jag sänker mig själv för att rädda de jag bryr mig om, ett offer, flera vunna liv. Jag kan inte lägga min själ i någons händer, lika mycket som att jag vill vingklippa vårens första fågel. Det som är jag är för betungande att bära på, besvär, obehag, bekymmer, jag dränker alla som rör vid mig, dom sugs ned under ytan med min virvel.
Welcome to Borderline City! 
Hej Babyborderline!
Tack för den uppmuntrande och positiva feedbacken! Det kickade igång mig att skriva nya inlägg 🙂
Du skriver väldigt bra, har du funderat på att samla ihop allt till en bok?
Önskar dig mycket styrka!
/Carina
http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Ge inte upp! Även det här kommer ta slut och det kommer bli lite bättre.
”Men jag fruktar att det är slutet, att det är en bekräftelse på min missanpassadhet, ett slutgiltigt besked om att jag aldrig kommer att komma ‘hem’, till ljuset och acceptansen.”
Allt det är bara tankar. Om du försöker fokusera på de tankarna så märker du att såna tankar är AUTOMATISKA och repetitiva, du har ingen kontroll över de och de har INGET med verkligheten att göra. Bara tankar som förstör så mycket eftersom att man väljer att tro på de. Det här är inte slutet. Inte på långa vägar. Innerst inne vet du det, för du har en styrka som få, men du har bara glömt bort det. Så många har mått dåligt och klarat sig och efter det har de fått ett ännu bättre liv, för att de har lärt sig något som andra inte lärt sig. De har lärt sig att livet är en lek, vi gör det bara allvarligare i våra tankar och man kan endast lära sig det om man haft det svårt. Kom igen nu, ge inte upp. Vi kan bli som de där lyckliga människorna, vi kommer hitta en lycka som överskridet allt annat!
Fortsätt kämpa och jag finns här på bloggen, det är bara att skriva.
Lämnar en hälsning och en önskan om en skön påskhelg med mkt sol och läker och helar. Ha det gott, kram.
Du skriver grymt bra!
Du klarar det här.
Stor kram.
(länkar till din blogg, du är härmed en hjälte och beskyddare)
Det fina, det omtänksamma. Att skydda andra. Kanske är det fel ändå? Kanske vill dom inte bli skonade? Hade du velat bli det? Inte jag. Tänker på dig och det där mailet jag ska få iväg. Tack för dina kommentarer. Dom lyser upp! Kram
Dina ord värmer. Läser ofta i din blogg och slås alltid av styrkan i dina ord. Så mycket att jag blir ordlös. Vet sällan vad jag ska skriva. Ord blir små. Du ekar så mycket som jag ser inom mig själv. Du skriver vackert, naket och ärligt och det so är så oerhört mörk och svårt…
Hm, låt dem avgöra om du dränker dem, eller inte! Jag kan inte veta hur andra människor upplever mej eller tänker om mej, helt omöjligt. Om jag börjar tänka åt andra är det egentligen respektlöst, mot både dem & mej.
Varje människa får själv ta ansvar för vilka vänner man vill ha i sitt liv, men då krävs det ju att man är sej själv, ärlig & sann…
Vad jag vill säja är:
Tänk inte åt andra & bestäm hur de upplever dej.
…för det GÅR inte!
Kram!