Paradoxalt

Jag hör sånger i mitt huvud, samtidigt som ovissheten rasar runt i sanden. Jag hörde dina läppar forma ord till betydelse, men bakom musiken dränktes allt i svart. Jag mötte dina ögon över golvet, jag följde dina lögner som en hund. Hur säger man farväl till ett någonting som inte fanns?

Jag vänder blad efter blad, skådar inåt, bakåt. Ersätter faror med varmt och mjukt. Håller någons hand i min. Jag är en liten och försynt kycklingunge som förvirrat vaggar efter valfri kroppsvärme i sökandet efter förlorad mammahöna. Och skammen kväver lusten i bröstet, trampar sönder nyvakna känslor i sitt sköte.

Det har gått veckor nu. Sedan Han upptäckte att jag genomskådat Hans livslånga lögn. Sedan Han hårt och kallt hotade med våld, vapen och polisanmälan.(”Jag måste veta vem som är hemma hos dig, så att jag vet vilken bössa jag ska ta med!”) I panisk vanmakt över att jag varit smartare än Han, och kyligt gjort inbrott i Hans allra heligaste hemligheter på E-kontakt.se. Det har gått dagar sedan jag vaket väntade på hämnden; en nyckel i låset när staden sover, Hans känslor lössläppta i okontrollerat raseri.

Jag har lämnat verkligheten som bara var en dimma av osanning, men ändå långt verkligare än allt. Jag gråter över Hans smärta, och över min. Och jag läker, långsamt pressas var och död vävnad ut genom porerna, och ny genomskinlig hud gror där under.

Och jag sover hud mot hud om natten. Jag tar lite plats där jag får. Men mellan kropp och själ skaver minnen som håller mig vaken om natten. Mardrömmen är jagad på flykt men ändå vågar hjärnan inte vila. Tomrummet i bröstet är fyllt med Någon Annans beundran och ibland känns det som om det aldrig kunde ha varit annorlunda. Men skammen och skulden skvalpar omkring i mitt blod och ibland färgar dom det till svart.

Han ber mig att inte göra någonting som inte kan repareras, oskyldigt via tafatta sms som skiftar mellan milsvid ånger och vanisinnig attack. Han kastar snaror runt mina nakna ben. Jag ramlar så jävla mycket, och kravlar runt på golven när ingen ser. Paradoxen ylar bakom pannbenet och jag älskar, nej jag hatar, älskar, hatar, nej nej nej.

Och bakom gardinen gömmer sig konturerna av något annat. Jag har trasslat in mig i ännu mer, jag bär på allas skuld till slut. Jag kan inte älska nu, men jag kan hålla någons hand i min.