Tänk om det blir jag
Jag har, med våld och en smula förtvivlan, bänt upp porten som vaktat min märg. Jag har slitit i rötterna till mitt innandöme, tvingat mina ögon öppna stirra in i en skygg känsla, försökt fånga mitt elegiska och resignerade invärtes väsen, allt med en önskan om att inkassera alla svar till varje fråga som jag har.
Vad jag har uppnått är en ömmande blodutgjutning under bröstbenet och upphittandet av en länge förlorad och borttappad sorg; miljontals ögondroppar som har bidat tid bakom en fördämning av inbillat skydd är frisläppta. Över näsroten, förbi kindbenet, tveksamt dröjande i mungipan innan hoppet mot backen, lockade av tyngdkraften, ilar dom samtidigt som bröstkorgen bultar och värker av ont. Så mycket förtvivlan som ingen fått se.
Och världen är så ond. Det är så ofattbart. Jag kan inte förstå någonting alls längre. Det finns så många människor som är olyckliga och hjälplösa, så mycket lidande, sådan oändlig smärta. Överallt. Hur ska man kunna hjälpa dom allihopa? Ska ingen bry sig? Ska dom bara dö ensamma och förtvivlade? INGEN SKA VÄL FÖR FAN BEHÖVA DÖ ENSAM OCH FÖRTVIVLAD?! Det kunde ju ha varit jag. Tänk om det blir jag.
Welcome to Borderline City! 
Nu gråter jag igen, du beskriver allt så fantastiskt bra. Världen är inte ond. Alla är inte onda. Jag vet själv att när jag mår väldigt, väldigt dåligt (och då menar jag på-väg-att-ge-upp dåligt) så bryr jag mig inte om andra, främst för att jag ser alla som fiender, som onda människor som vill förstöra mig. Ett par gånger har jag upplevt inre frid. Jag har plötsligt stannat upp och insett hur sjukt allt är, allt lidande. De stunderna har varat olika länge. Men varje gång händer samma sak, jag ser världen på ett annat sätt och alla ”onda” människor blir inte onda längre, utan jag ser de för vad de är. Lidande människor. Som gör allt för att tillfredställa sig själva för att de tappat bort sig själva. Under de stunderna blir min medkänsla oerhört stor, jag får ont i hjärtat av att bara tänka på hur de lider. De som skadat mig så många gånger förr. Jag utgår alltid från mig själv. När jag är i mitt normala tillstånd, dvs när jag inte mår överdrivet dåligt och hatar ALLA, vet jag att om jag ser någon må dåligt, psykiskt, får jag ont i hjärtat och jag skulle göra allt för att hjälpa den att komma ur det. Så det måste väl finnas massa andra människor som också bryr sig?
Ville bara säga återigen: du är otroligt stark. Hoppas morgondagen blir lite bättre
Kramar
Sara k
Hej,
Jag sitter i redaktionen för Utbildningsradions TV-satsning kring psykisk ohälsa, som ska spelas in nu i vår. Programmet ska genom de medverkandes berättelser verka som stöd för andra drabbade och deras anhöriga och även lyfta frågan om hur samhället och allmänheten ser på psykisk ohälsa.
Vad får du för idéer kring vad våra program skulle kunna innehålla? Det skulle betyda mycket för oss om du vill kolla in vår blogg och dela med dig av dina tankar!
Klicka in på…
http://psyktv.wordpress.com/
…eller skriv till oss.
psykiskohalsa@ur.se
Vänliga hälsningar
/Eric
jag är tillbaka;) fast på ny adress. kram