Hjälp mig ut

•december 21, 2011 • Kommentera

Så mycket som sjuder inuti, som en jävla omkullfallen gastub vars tryck balanserar på explosionsgränsen. Området omkring mig är minerat, vart jag än kliver så flyger marken i luften. Poff. Bang. Bom. Luften blir till en snygg rökridå, och sen så är jag borta. Poff.

Jag kan känna det, hur ansiktsmuskulaturen stelnar i en förvriden grimasch och hur dom mjuka fjunen på armarna reser ragg. Hotar du mig? Kanske vill jag bara låta allt rasa samman och helvetet komma lös? Kanske är det bara ännu ett taffligt flyktförsök från någon som inte vill växa upp och bli stor? Men tänk om, tänk om det är på riktigt. På riktigt för mig. Hur ska jag kunna veta? Tänk om jag blivit allergisk mot trängda lägen och inlåsta situationer, tänk om jag slåss för någonting verkligt, någonting viktigt. Tänk om jag bara försöker skydda det lilla ömtåliga mjuka som bor där djupt inuti.

Jag tycker inte om mig själv när jag blir såhär. Såhär inte-jag. När jag stänger av livet och vänder mig inåt, bakåt, under. Som om systemet slås om, alla oviktiga funktioner blir lämnade på tomgång medan endast det mest basala ges full kraft. Och jag ser hur skalet hårdnar och sluts omkring mig, shutdown, ett plexiglas mellan mig och resten av världen. Min handavtryck mot den transparenta ytan som stänger mig ute från världen, eller stänger den världen ute från mig? En mun som tyst flämtar andedräkt mot glas. Ett pekfinger som darrhänt målar ord på rutans kondens. Hjälp mig ut.

Bättre än såhär kan jag inte förklara. Orden tar liksom slut. Räcker inte till. Systemet är avslaget. Lamporna blinkar. Larmet ljuder. Jag är fångad här. I mitt eget ingenstans. Utanför men ändå precis mitt i. Kroppen kontrolleras per automatik, nervbanor och axoner får muskelceller att kontraheras och extraheras. Mekaniskt. Nervimpulser och synapser. Signal- och transmittorsubstanser. Impulser från hjärnan som styrs oberoende av vilja. Jag fungerar men inget mer. En maskin. Avvaktande inför nästa kommando.

Men själen, som varken låter sig styras av autonoma eller centrala nervimpulser, vankar sorgset i sin bur av kött och blod. Fångad. Inlåst. Bortdomnad. Alla känslorna som inte får släppa ut måste ta vägen någonstans. Dom finns ju. Jag känner det. I bröstet. Hur dom viskar, flaxar, rumsterar omkring. Men dom har ingenstans att ta vägen. Kroppen är i vägen. Muren. Glaskupan. Det hårda och det kalla mot fingertopparna. Jag vet inte vad jag ska göra. Det är som om jag har hamnat mitt i ett inbördeskrig, och slaget handlar om mig.

 

Och julen kryper sig allt närmare. Fastän jag inte låtsas om den. Läser inte på datumen i kalendern längre. Mina dagar har inga numreringar, bara halvtomma sidor med inbokade möten måndag-fredag. Men jag vet att jag inte kan fly så mycket längre. Snart är den framme, den flåsar i nackhåren. Men jag vet inte om jag klarar det. Jag kanske går sönder. Om jag låter mig översköljas med julens härligheter. Då kanske jag hamnar så långt ner under minnena att jag aldrig kan resa mig upp igen. Det är så många minnen som väger så mycket som jag har stoppat i säcken. Paket som jag hoppats att aldrig behöva öppna igen. Och absolut inte på den dagen då man ska vara som mest tacksam, blid och lycklig…

Publicerat i Ångest, Living on the borderline, Vardagsbetraktelser
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

You took my dreams from me

•december 19, 2011 • 1 kommentar

It was Christmas Eve babe
In the drunk tank
An old man said to me, won’t see another one
And then he sang a song
The rare old mountain Dew
I turned my face away
And dreamed about you

Got on a lucky one
Came in eighteen to one
I’ve got a feeling
This year’s for me and you
So happy Christmas
I love you baby
I can see a better time
When all our dreams come true

Jo jag minns. Tiden är försvunnen men minnena dom sitter kvar. Som små, små skärvor under huden. Krälar, ålar sig, vill ut och fram. Drömmen som skulle bli sann. Vårt sammanflätade öde som sprack upp och blev till små rökpuffar som steg mot skyn. Men minnena, ja dom sitter kvar. I takt med snön som seglar mot marken ljuder dom tyst bakom ögonen. Spelar samma sorgsna melodi om och om igen.

They’ve got cars big as bars
They’ve got rivers of gold
But the wind goes right through you
It’s no place for the old
When you first took my hand
On a cold Christmas Eve
You promised me
Broadway was waiting for me
You were handsome
You were pretty
Queen of New York City
When the band finished playing
They howled out for more
Sinatra was swinging,
All the drunks they were singing
We kissed on a corner
Then danced through the night
Jävla jul. Jag hatar jul. Jävla jävla jul. Dumma jävla kuk-jul. På alla kanaler och i alla fönster skiner löften om barndomens svunna lyckligheter, burna av tusen blinkande lampor med smak av ingefära och kanel. Den gör ont, julen gör ont! Ta bort den! Det är ett hån, en sammansvärjning mot alla vi som inte riktigt kan glädjas över konsumtionssamhällets favorithögtid, mot alla vi som kanske inte har någon familj att lyckligt överkonsumera presentpapper och glögg tillsammans med. Eller så är det jag som är bitter. Eller ledsen och ensam. När jag blir påmind om det som jag aldrig hade, som jag önskade mer än allt. En riktig familj, ett riktigt liv. Någon att dela allting med. Någon att dansa ut i natten med. Någon som jag trodde att jag hade.
You’re a bum
You’re a punk
You’re an old slut on junk
Lying there almost dead on a drip in that bed
You scumbag, you maggot
You cheap lousy faggot
Happy Christmas your arse
I pray God it’s our last The boys of the NYPD choir
Still singing ”Galway Bay”
And the bells were ringing out
For Christmas day
Jo jag minns. Min senaste familj. Mitt förra liv. Fastän jag gör allt för att glömma. Alla suddiga nätter genom spritångorna. Snön innanför kragen när jag skjutsade hem Honom från om natten, när Han var för full för att kunna starta skotern. Ensamheten som dränktes i alkohol och lyckan som uppstod när ruset kom smygande. Hans andedräkt fylld med tobak och ölskum, skäggstubben som rev och sved mot skinnet, ögonen som så småningom blev till svart. Rädslan, skräcken, avskyn, hjälplösheten. Hatet i hans kroppsspråk när all Hans inåtvända ilska vändes utåt, mot den enda som fanns där troget vid Hans sida. Mot mig.
I could have been someone
Well so could anyone
You took my dreams from me
When I first found you
I kept them with me babe
I put them with my own
Can’t make it all alone
I’ve built my dreams around you The boys of the NYPD choir
Still singing ”Galway Bay”
And the bells were ringing out
For Christmas day
Ja, Han tog mina drömmar. Kanske tog jag Hans. Om jag kunde skulle jag ge dem tillbaka, allihop. För Han är inte ond, Han är bara trasig, precis som jag. Och jag blev den enda han kunde ta ut sitt självförakt på. Jag förstår det. Men minnena dom sitter kvar. Som glassplitter i ett färskt sår. Men jag står upp än, och min framtid, den ska Han inte få ta. Jag ska skära mig igenom alla trasiga skärvor och komma ut på andra sidan. Kanske trasig men inte söndertrasad. Han ska inte få ta den. Inte.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Co-dependent, Post traumatic, Vardagsbetraktelser
Etiketter: , , , , , , ,

Varför fungerar jag inte? Har jag blivit sönder?

•november 29, 2011 • Kommentera

So fine this day
all your problems has gone away
but tomorrow, when you wake up
all your problems are back to stay

Så svart igen. Ramlade ner i totalt jävla mörker. Poff, rätt i skallen liksom. En filt över huvudet och en kropp som inte lyder. Fan, fan, fan. Allt gick ju så BRA. Upp på banan igen, dubbdäck, inga avkörningar eller kollisioner. Men sen , crash bom bang.

Tell me what it is
and it would never be like this
A problem that we have in common
baby tell me what it is
it probebly dosnt meen a piss
yeah rip my heart apart

Ja, hjärtat slets sönder i miljoners jävla småbitar. Inte av någon speciell, utan bara av sig självt, implosion, explosion, konvulsion. Bitar av hjärtmuskulatur och bränt kött som flyger i luften, smaken av galla mot gommen, fräter sönder tandkött och saliv. Jag brinner, jag bränns.

Now it's to late, to late to live
only heaven loves you now
so love it back for once
just once

Så jävla mycket för sent. När det blir såhär då är det för sent. To late, to live. Inget ljus kvar. Bara persienner av plast. Och svarta gardiner. Ingen får se, ingen får veta. Jag ska gömma det fula. Så att dom inte får se. Får se hur mina armar och ben inte kan synkronisera kroppens rörelser. Får se hur kroppen lever sitt eget liv när jag raglar runt som en förvillad alkis klockan 12 på torget och pratar med löven. Jag är som en sån. Ett hopplöst fall. Ett psykat fall. En lunatic. Kan inte så rakt, kan inte samordna muskulaturen, ramlar runt, stapplar, kryper, skrikgråter, försöker tvinga ur allt det arga från hjärtat men det biter sig fast. Varför fungerar jag inte? Har jag blivit sönder?

Now it's to late, to late to live
and my councius killing me
so am I alive
but Im not free

(and for all of you that can relate to this to
and for all of you that can relate to this to)

Ja, det som dödar som mest. Samvetet. Skulden. Skammen. Att inte vara som andra. Som den jag vill vara. Koordinerad. Artigt glad. Normal. Ogömd bakom persienn-fängelset. Icke-dysfunktionell. Lättsam. Ljus. Skirande. Lätt. Ute i verkligheten. Schablonbilden som stelnat i sin form till en pepparkaka utan armar och ben. Jag. Trasig. Hjälper inte ens med gips och lager av lager med gasbinda när man är söndrad i själen. Som aldrig blir hel, bara ihoptejpad med ful jävla silvertejp som släpper i tvätten. Och ja, jag är bitter. Idag är jag bitter.

Now its to late...

Publicerat i Ångest, Co-dependent, Living on the borderline, Post traumatic
Etiketter: , , , , , , , , , , ,

Dont try I wanna be on my own / but it hurts to sing this song

•november 29, 2011 • 2 kommentarer

I was broken and alone
I wanna rest my bones
The sun is shining now but
still im feeling cold

I was broken and alone
I wanna rest my bones
The sun is shining now but
still im feeling cold
I had a demon in my head
I dont know what I said
Im so sorry for the stories that I’ve told

Now that its for real
And you know it
Im just gonna let it out
Im just gonna let it out

Im having nightmares all the time
For reasons I cant find
Its getting darker now
But I wont close my eyes

Now that its for real
And you know it, you know it
Im just gonna let it out
Im just gonna let it out
Oh yeah

Since now Im gonna make it alone
Dont try I wanna be on my own
I will make it on my own

I was broken and alone
I wanna rest my bones
The sun is shining now but
still im feeling cold
Yeah…Oh yeah, oh yeah, oh yeah

Since now Im gonna make it alone
Dont try I wanna be on my own

Publicerat i Ångest
Etiketter: , , ,

När tilliten inte finns

•november 29, 2011 • 1 kommentar

Ibland blir ingenting som man har tänkt sig. Allting går liksom så bra och man nästan flyger fram och sen bara pang ner i backen med näsblod och skrubbsår på knäna. Aj. Och så fick man hicka. Hick. Dumma hicka. Dumma allt!

Jag trodde att jag visste men så visste jag ingenting. Fan. Och jag reser mig upp och springer. Som vanligt. Fastän jag vet, jag vet, jag vet att jag borde stanna och stirra fasan rätt i ansiktet. Men jag törs inte idag, idag är jag liten. Och alla andra är så stora. Och livet är ännu större. Och jag försöker att acceptera, göra allting rätt, spela mina kort efter bästa förmåga, klä det svarta i glitter och glamour, dansa mig förbi fallgroparna, skratta, falla, fnittra, krypa, le. Men ibland så blir det inte som man tänkt sig. Och man rullar in under sängen och gömmer sig tills dess att dagen dragit förbi. Idag är en sån dag.

Jag är fortfarande vilsen även om jag genomskådar mig själv när jag kan. Och jag vill inte dö idag, jag vill bara hitta någon som förstår. Så att jag inte behövde vara så ensam med min vilsenhet. Jag kan leva, det kan jag. En dag i taget, livet går alltid vidare. Men ibland är det så otroligt tungt att bära på allting, och det finns ingen som man vågar släppa nära inpå. Inte för att jag har skäl att misstro någon utanför att mitt problem ligger i tilliten till andra mänskliga varelser, tilliten som inte finns. Och idag är en sån dag, när tilliten inte finns alls…

Publicerat i Living on the borderline
Etiketter: , , , , , , , , , ,

High above but on the floor

•november 18, 2011 • 1 kommentar

We’re so creative, so much more, we’re high above but on the floor…

And off we go. Upp, upp, klyver vattenytan som en kniv genom ljummet margarin. Fyller girigt lungorna med syre och rymd. Plötsligt fylls kroppen av liv och ljud, vaknar till efter veckor av tysthet. Dimman som lindat in hjärtat vecklas ut och blicken blir klar. Här är jag igen. Eller är det här jag? Vem är vem? Jag vet inte, men nu kan jag andas igen.

Och jag skrattar. Ögon som ler och imorgon är så långt borta. Och det bultar i bröstet. Nånting får mitt hjärta att slå lite vildare, lite gladare. Nästan som, nästan som, nästan som… Lyckligt? Men jag vågar inte hoppas, inte tro. Jag litar inte på någonting, inte ens på kroppen. Jag känner mig själv, jag försöker bara att luras, ljuga för mig själv tills jag nästan tror på vad som helst. Så det här kan vara ännu en av mina vilsna tankefällor, ett smutsigt trick, eller så är det sanningen. Hur ska jag kunna veta?

Så det är 50% chans att jag har rätt, eller fel. Antingen så ljuger jag när jag försöker låtsas som om jag inte känner det jag känner, eller så ljuger jag genom att hitta på en känsla som inte är sann. För jag vill ju inte vara lycklig egentligen. Jag vill vara olycklig och bitter, sparka mig själv i ansiktet och hata världen. Ha tusen ursäkter att inte vilja leva. Det är ju jag, det jag kan. Att vara lycklig innebär att allt är nytt och ovant. Så därför kanske jag försöker trolla bort det glada, smutsa ner det och klä det i trasiga kläder. Eller så försöker jag klä någonting smutsigt i nytvättade kläder med pressveck? Hur gör man för att inte ljuga för sig själv när det är det enda man är riktigt bra på?

Men det lär visa sig. Färgen brukar rinna av efter ett tag. Lögnen hinner alltid ikapp och biter en i bakhuvudet. Så jag får nog veta. Men tills dess så bestämmer jag mig för att låta hjärtat bulta. Lyssna på kroppen. Känna hur armarna flaxar och benen spritter när jag nästan bubblar över av någonting jag ännu inte riktigt förstår. En blick, ett ord, ett ögonkast. Kanske, kanske är det så. Kanske inte. En liten känsla under bröstbenet som har vaknat till. Sockerdricka utblandat i blodet. Varför skulle annars jag och mig vara osams, om det inte fanns något lyckligt som till varje pris måste kvävas? Kanske. Kanske är det ett stort litet steg framåt eller tre bakåt. Jag vet inte. Men fan, jag testar…

 

Publicerat i (Hypo)Maniac, Försoning
Etiketter: , , , ,

Jag förtjänar bara smärta

•oktober 21, 2011 • 6 kommentarer

Nu, nu, nu lägger jag mig ner och går sönder. Det är trasigt. Här under huden. Bakom bröstkorgen. Ett hål. Tomt. Kallt. Hårt. Jag vill inte mer, snälla låt mig slippa, jag vill inte! Jag måste skydda henne, mig, oss. Skydda från verkligheten som bränns och fräter. Hårdare skal, starkare rustning. Jag är så ömtålig, tål inte att trampas på. Måste försvara, måste akta, måste rädda mig själv undan det som river och sliter. Kan inte låta bröstkorgen fläkas upp igen och bli infekterad av det smutsiga och det svarta. Måste hålla ihop, måste limma, laga, tejpa, spackla sprickorna i fasaden. Igen. Och igen och igen och igen.

Jag kom just hem från Soc, från mötet med min, ännu en gång, nya kontaktperson inom vuxen stöd-enhetens verksamhet. Har nyss mekaniskt rabblat, ännu en gång, fragment ur mitt livs patetiska historia på begäran, för att sedan mötas av, ännu en gång, orden som krossar själen i bitar; ”Men det förstår du väl, jag kan inte göra något, det där är inte mitt bord, jag kan bara utreda blablabla…”. Och jag svarade med att krypa in under skalet, gömde mig bakom likgiltigheten som gled övergick i hjälplös förtvivlan, och avslutade med vansinnigheten. Såg det ynkliga, livrädda vilddjuret smita ut från inuti och blotta tänderna som ett sista lamt försök att vinna förståelse och hjälp. Som ett förutsägbart stående favorit i repris-nummer för min nya publik.

Bönade, bad, argumenterade, förklarade, vädjade, snorade, försökte. Så när allt möttes av den byråkratiska stenväggen föll fasaden och jag blev inte längre jag. Trots att jag hade upplyst soc-damen om att allt handlar om tillit och att jag lätt känner mig hotad, trots att jag berättat om hur psykiatrin kastat ut mig, trots att jag hade lagt mina diagnoser i hennes händer och bett henne att snälla, snälla, hota inte mig, jag blir så lätt rädd, så gjorde hon precis tvärt emot. Satte upp ett järn-ansikte och slog fast att hon kunde minsann inte göra något, det är psykiatrin som ska hjälpa mig. Och jag försökte, jag försökte förklara att jag inte hade någon tillit till dem, att de och jag kommit på kant, och att mitt fall är speciellt och att jag verkligen ville ha hjälp, behandlingshem, stöd vad som helst.

Men hon menade att bara missbrukare kunde få behandlingshem, så var det, och att det är psykiatrin är instansen som skall hjälpa mig med sådant. Och jag förklarade igen att psykiatrin inte ville hjälpa mig, och absolut inte med behandlingshem för jag behöver ju bara mediciner och inget annat. Och där hamnade vi, i varsitt hörn av hennes hem-jävla-trevliga lilla socialkontor på tredje våningen med utsikt stadskärnan, med mig förtvivlat snyftande. Och jag försökte verkligen ge henne en chans, jag försökte. Men hon ville inte förstå ändå, så långsamt knöts mina nävar under bordet och adrenalinet fick kroppen att skaka, beredd på att fly eller slåss. Men där tog faktiskt tiden slut så det var dags för mig att gå.

Och då blev det svart bakom ögonen. Hon ledde mig ned för trapporna allt medan jag ömsom snyftade, ömsom morrade samtidigt som orden från min mun bönade och bad att inte behöva börja knarka för att få hjälp. Hjälp mig snälla, hjälp. Framme vid portarna till utanför försökte jag panikslaget berätta att nu, nu, nu blir det inget alls bra, nu måste jag kanske förklara ordentligt för henne hur mycket jag behöver hjälp, genom att förslagsvis tända eld på mig själv eller göra något annat självskadande (Hahaha, du vet inte vem du har att göra med din lilla fitta, jag ska nog visa dig, jag ska…). Varvid soc-damen likgiltigt undrade om hon skulle ringa till psyket. Och jag upprepade med dov röst att jag inte är välkommen där ju. (Hora, fitta, jävla, jävla kärring, jag ska döda dig). Sedan gick dörren i lås bakom min rygg, ännu en gång, och jag satt mitt på stentrappan till socialtjänstens byggnad med huvudet mot knäna och snyftade förtvivlat. Liten och rädd. Ingens famn att gömma sig i.

 

Men jag tog mig hem. Bakom solglasögon och sammanbitna käkar. Min trasighet är ömtålig, får inte visas offentligt. Men nu hemma, där jag får gå sönder. Om det bara funnits någon som kunde trösta,  men om man är ensam då finns man inte. Inte om man är jag. Så jag finns inte, och inte mina känslor heller. Bara den gurglande ilskan i strupen. Vilddjuret som vill rasa och slå sönder, men det finns inget att slå på. Inget som jag vågar ta sönder. Inget, utom min egen kropp… Jag är en horahorahora, jag hatarhatarhatar, jag är inte värd nån hjälp, jag fattar väl att jag måste knarka för att få hjälp, och eftersom jag inte kan knarka som den patetiska lilla fitta jag är så ska jag fan inte få nån hjälp, hahaha, trodde jag det själv eller? Hahaha, jag är patetisk, så jävla vidrig, jag förtjänar bara smärta.

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Ångest, Jag är inte upprörd, jag är förbannad!, Living on the borderline, Post traumatic
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,

Ger mig själv några fler orsaker att leva för

•oktober 18, 2011 • Kommentera

 

Ja, jag lever ännu. Har fått en ”paus” mitt allt det svarta och flyger lite lätt. Ovanför andras huvuden, nästan onåbar ibland. Glömmer misären och paniken och drunknar istället i nuet. Sitter som förundrat stum i passagerarsätet på bilen och kan varken bromsa eller gasa, bara följa med och blunda. Och ännu håller jag mig på vägen, om än i alltför hög hastighet och med två däck utanför kanten.

Så jag griper tillfället i flykten, dränker mig i vanligheten, klär mig i det påklistrade friska och springer ut i livet. Skyndar fort innan kollisionen med livet kommer. Effektiv, enkelriktad, forcerad. Allt på en gång och nu. På besök i den vanliga världen. Spelar på gitarren tills fingertopparna går sönder, spikar upp hyllor, skurar golv, umgås med dom människorna som finns utanför min vakuumtank. Målar, skriver, läser, tänker men känner inte. Virvlar fram som det energiknippe man blir när fötterna inte nuddar marken.

Men jag vet att det svarta finns kvar, bakom den sprudlande masken. Men jag struntar i det. Även fast jag kanske borde förbereda landningen. Premisserna är ju precis samma som nyss, innan jag lyfte, det är jag som är annorlunda. Jag har lika mycket inga pengar som då, men nu gör det ingenting, det löser sig väl alltid på nåt sätt. Psykiatrin är lika nonchalanta som vanligt och hjälpen lika utebliven, men jag behöver inte dom nu. Tycker jag. Jag mår ju bra, jag har redan glömt hur det känns att vilja dö. Nu vill jag hinna leva tills jag drunknar igen, sätta snurr på några hjul och hoppas hoppas hoppas att det gör någon skillnad tills nästa gång världen blir svart. Ger mig själv några fler orsaker att leva för. Självmedicinering utan mediciner.

Jag missbrukar hjärnans förmåga att glömma, missbrukar allt som suddar ut smärtan. Bokar upp mig varje dag; möten, umgängen, kurser, träningar. Låter kroppen och hjärnan samarbeta utanför insidan. Vågar inte picka på skalet som är så skört. Låter mig glömma allt genom att fokusera på allt som hör till den friska världen. Simmar i noter och ackord, knarkar inlärning av vad som helat. Danssteg, musik, volleybollregler, Wordfeud, låter hjärna och kropp gå på högvarv nu medan jag kan. Kalenderns sidor är fulltecknade, det finns ingen plats för mörker nu, jag utnyttjar manin för att vinna över depressionen. Kanske är det fel väg att gå, kanske inte. Jag har ju ändå inget val, jag har ingen möjlighet att styra bilen, jag åker bara med. Men jag står upp än, jag har lite tid kvar att använda maximalt innan solnedgången.

Publicerat i (Hypo)Maniac, Bipolärt
Etiketter: , , , , , , , ,

Survival

•oktober 7, 2011 • 1 kommentar

Survival: When you are in deep trouble, say nothing, and try to look like you know what you are doing…

Jag förstår inte. Jag kan inte tänka. Tankarna flyter trögt igen. Kallsvetten smyger fram ur huden och det susar bakom ögonen. Hjälp, hjälp, hjälp mig. Snälla. Slåss eller fly. Musklerna som spänner under huden. Jag är inställd på överlevnad. Allt annat har bleknat bort. Längst ner på bottnen. Som ett skadat djur. Jag uppnår inte ens de fysiologiska grundbehoven om man ska jämföra med tex Maslows behovstrappa. Jag är lägre än lägst. Öppnar inga räkningar, äter mat när någon bjuder, parasiterar på andra, pantar jävla äckliga tomburkar och hoppas att jag kan somna på kvällen utan att gå sönder igen och igen och igen. Hjälp, hjälp, hjälp. Snälla rädda mig. Jag orkar inte. Kan inte be, kan inte tigga, all kraft är slut…

 

Abraham Maslows teori om motivation förklarar hur människor prioriterar sina behov. Den primära iden innebär att behoven på en lägre nivå måste vara tillfredsställda innan högre mål blir viktiga för individen.
Maslows behovstrappa har fem nivåer av grundläggande behov och dessa behov är:
1. Fysiologiska behov
2. Trygghetsbehov (psykologiska behov)
3. Samhörighets- och kärleksbehov (sociala behov)
4. Självkänslobehov (egobehov)
5. Behov av självförverkligande
Fysiologiska behov
Är de grundläggande behoven som luft, vätska, mat, värme, sömn, sex. Tillgodoses inte de här behoven kan vi drabbas av sjukdomar, irritation, smärta, obehag och människan strävar efter att tillfredsställa behoven och uppnå jämvikt.
Trygghetsbehov
Är de psykologiska behov som struktur, stabilitet, skydd, fred och trygghet. Behovet av trygghet har att göra med att skapa stabilitet i en föränderlig omvärld och tänker inte alltid på den förrän bristen på tillfredsställelse blir uppenbar. Människor som bär sin egen otrygghet inom sig behöver lära sig hantera de beteenden innan han/hon kan känna trygghet och stabilitet.
Samhörighet och kärlek
Är de sociala behoven som kärlek, vänskap, tillhörighet, förståelse och acceptans. Människan har ett stort behov av grupptillhörighet och delaktighet och av att känna sig förstådd och behövd.
Självkänsla
Är ett egobehov som självrespekt, erkännande, bekräftelse och uppmärksamhet. Behoven kan delas in i två kategorier: den inre självkänslan och den yttre självkänslan.
Den inre självkänslan innebär att individen vet att han/hon har kompetens, att man kan och gör saker. Den yttre självkänslan innebär att man får erkännande och uppmärksamhet från andra.  När behoven uppfylls känner sig personen självsäker och värdefull och om de inte uppfylls leder det till frustration och individen känner sig underlägsen, svag, hjälplös och värdelös.
Behov av självförverkligande
Innebär att du utvecklas som person och bli mer och mer den man är, för att slutligen nå upp till sin fulla potential.

(Källa: http://paspaningmedmia.blogspot.com/2011/05/maslow-behovstrappa.html)

 

Publicerat i Ångest, Living on the borderline, Post traumatic
Etiketter: , , , , , , , , ,

Utkastad från psyket

•september 6, 2011 • 6 kommentarer

Jaha. Utkastad från psyket. Det kom för många jourfall så jag blev tydligen nog frisk att gå hem jättesnabbt. Och jag får göra som ”VI” har bestämt och bli behandlad på vårdcentralen tills vidare (pga att jag har blivit felbehandlad av psykiatrins öppenvård i den här stan  X antal gånger, anmält till patientnämnden osv utan att få något som helst gehör och därför helt sonika vägrar att ha med deras inkompetenta läkare och skötare att göra om man inte ger mig adekvat VÅRD. Dvs Jag är så jävla besvärlig! Bort med mig. Punkt.).

Och ja, jag blev utkastad fastän jag gömde mig i fosterställning som ett hotat djur och grät och snorade. Medan ”min” skötare/kontaktperson föste mig mot dörren fräste jag desperata hot mellan sammanbitna tänder om att elda upp hela jävla sjukhuset om dom kastade ut mig, alternativt tända eld på mig själv eller döda alla i personalen. Dock till ingen nytta. Poff så stod jag utanför dom låsta dörrarna med snoret rinnande längs halsen och bilnyckeln i handen.

Och läkaren som var där inne på slutenvården, han faktiskt lyssnade på vad jag sa och bemötte mig som jämställd mänsklig varelse med hjärna. Han sa att jag var så allvarligt sjuk att dom inte ens hade kompetens här i stan att behandla mitt sjukdomstillstånd. Att mitt fall var komplicerat och besvärligt med samsjukligheten mellan tre snarlika diagnoser och PTSD ovan på detta. Att det är viktigt men mycket svårt att finna en god medicinering för mina tillstånd i och med att man inte enbart kan medicinera för en diagnos utan hela tiden måste ta hänsyn till helheten så att inte medicinerna motverkar varandra eller driver igång en mani osv. Dessutom bestämde vi tillsammans att sätta ut min SNRI/antidepp-medicin, venlafaxin, som jag ätit i säkert 10 år, som jag länge har velat försöka trappa ut pga dess benägenhet att skjuta igång manier som jag gärna vill undvika.

Väl hemkommen upptäcker jag att venlafaxin är en av de värsta medicinerna att sluta med, med  utsättningssymptom värre än för både benso och morfinderivat. Och den utsättning ska jag sköta via vårdcentralen där specialist kunskaper inom psykofarmaka och psykiatri knappast finns att tillgå. Hurra!

Venlafaxin är en kemisk förening med antidepressiv verkan tillhörande kategorin SNRI. Efexor är en riktigt potent SNRI, om man jämför efexors struktur och kemiska namn med tramadol så är dom väldigt lika uppbyggda därav kan man få grymma biverkningar likt opiat avtändningar.

Om du har använt Efexor och tvärt slutar med det kan du få kortvariga och långvariga utsättningssymtom:

    * Yrsel,
    * känselrubbningar t.ex. myrkrypningar,
    * sömnstörningar,
    * mardrömmar,
    * ångest,
    * huvudvärk,
    * svettningar,
    * illamående,
    * känslosamhet,
    * led- och muskelvärk.

Utsättningxsymtomen kan vara från en vecka till två månader. Man brukar rekommendera att man gravids minskar dosen istället för att stoppa tvärt. Om man har stoppat tvärt, och får svåra symptom, kan man ev. återgå till full dos och sedan minska dosen gradvis. (http://web4health.info/sv/answers/bio-effexor-side-effects-withdrawal.htm)
Vanliga utsättningssymtom: yrsel (känsla av ostadighet, balanssvårigheter), känselrubbningar såsom myrkrypningar, brännande känsla och, mindre vanligt, känsla av elektriska stötar (inklusive sådana känslor i huvudet), sömnstörningar (med livliga drömmar, mardrömmar, oförmåga att sova), känsla av ångest, huvudvärk.

Mindre vanliga utsättningssymtom: illamående, svettningar (inklusive nattliga svettningar), upprördhet, tremor (skakighet), förvirring (känsla av att vara förvirrad eller desorienterad), emotionell, känslomässig instabilitet, synstörningar, hjärtklappning, diarré, irritabilitet. (http://www.terapisnack.com/topic/efexor-3)

 

Topp-lista på de läkemedel som har fått flest rapporter om utsättningssymtom

1. Paroxetin (Seroxat) AD 2003
2. Venlafaxin (Efexor) AD 1058
3. Alprazolam (Xanor) BDZ 842
4. Sertralin (Zoloft) AD 585
5. Hyoscin (Egazil) Tarm 519
6. Fenfluramin (Fenfluramin) Cent.st. 450
7. Fluoxetin (Fontex) AD 402
8. Tramadol (Nobligan) Opioid 389
9. Fentermin (Fentermin) Cent.st. 371
10.Metadon (Metadon) Opioid 316
11. Lorazepam (Temesta) BDZ 282
12.Dexfenfluramin (Dexfenfl.) Cent.st. 277
13. Diazepam (Valium) BDZ 192
14. Triazolam (Halcion) BDZ 188
15. Clonazepam (Iktorivil) BDZ 112

Förkortnigarna betyder:
AD – Antidepressiva läkemedel
BDZ- Benzodiazepiner
Cent.St -Centralstimulerande/bantning
Opioid – Starkt smärtstillande läkemedel

 

Röster om venlafaxin/efexor:

”Utsättningssymptomen är inte att leka med kan jag tala om. Tydligen värre än att sätta ut heroin. Jag hamnade på akuten rätt snabbt.”
”Jag har ätit Venlafaxin 75 g i tre månader, nu halv dos i en månad och sen fyra dagar helt fri från V. Fy JÄVLA h-e. Detta är inte roligt. Tag aldrig detta skitpiller. Bättre att skalla ansiktet i en vägg direkt. Jag behöver hjälp på riktigt. Har två små barn men kan när som helst skada mig själv. Hur kunde det bli så jävla sossigt i min hjärna. Är det Juholtefekten? Balanserat? Knappast”

”Så kontentan är att när man efter att ha mått dåligt av en medicin, ska avsluta sin behandling, får man utsättningssymtom som gör att man tvingas äta narkotikaklassad medicin, som sedan i sin tur har abstinensproblematik, och att man slutar tillslut i en virvel av ångest och depression och orolig tarm. Tack för den, sjukvården! Ett, två, tre, på listan.”

 

Ja, hurra var det va?! Men det är ju inte säkert att jag kommer få alla symptom. Har ju bara halverat dosen ännu, men fan vad kroppen darrar och skakar och svettas och lever sitt eget liv. Och huvudvärken, ja den är också intressant, för att inte tala om muskelvärken och mardrömmarna och den känslomässiga instabiliteten som leder till ett pärlband av vredesutbrott för minsta lilla motgång. (VA? SPILLDE DU LÄSK PÅ MINA PAPPER? VAVAVAVA? AAAAAH DU SKA DÖÖÖÖÖÖ!) Men värst är nog synbortfallet som hoppar på en ibland, bara sådär, så att man liksom inte riktigt ser ut genom ögonen för att det gör så ont bakom dom. Men det här får jag ju ta upp med vårdcentralen. (Jag är INTE bitter! Nej, nej, nej!)

Och när jag kommit hem  efter en vecka bakom lås och bom, och öppnar kylen: Tom! (Vad annars?) Och vad var nu det viktigaste när man mår dåligt i själen…? Joooo, sömn OCH mat. Ja. Jaha. Och hur mycket pengar har jag på kontot? Minus 52 kr. Mhm. Jaha. Jaja. Och när hade soc tid att träffas för ett möte angående ekonomi och stöd till ett akut psykfall som inte är förmögen att ta hand om sig själv och knappt kan klara sig själv i vardagen? Om en vecka ja. Så jag får tigga mat, som en fucking hemlös, tänja på de vänskapsband som redan är uttöjda till bristningsgränsen, krypa, skämmas, be.

Och den enda instans som BRYR SIG är, ja håll i Er, det är AF-REHAB! Arbets-fucking-förmedlingen. Där jag går för att göra en utredning om vilken arbetsförmåga jag (inte) har. Där såg Dom, Dom fattade, Dom brydde sig. Inte kunde man utreda min arbetsförmåga när den så uppenbart tydligt var noll, noll, noll. Heeeerregud! Sara kan ju inte hjälpa sig själv just nu, hon är ju sjuk! (Va? Är jag? Nu igen? Åh typiskt.) Måste ordna ett möte med psyk och försäkringskassan (för jag ska ju vara sjukskriven, hallå???) och soc och alla andra som är engagerade i Sara-problemet. Och jag tittar förvirrat på, med förnekelsen ringande i öronen: Jag är INTE sjuk. Det är INTE synd om mig…


 

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Ångest, Bipolärt, Jag är inte upprörd, jag är förbannad!, Living on the borderline
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

« Previous Entries
Next Entries »