High above but on the floor

We’re so creative, so much more, we’re high above but on the floor…

And off we go. Upp, upp, klyver vattenytan som en kniv genom ljummet margarin. Fyller girigt lungorna med syre och rymd. Plötsligt fylls kroppen av liv och ljud, vaknar till efter veckor av tysthet. Dimman som lindat in hjärtat vecklas ut och blicken blir klar. Här är jag igen. Eller är det här jag? Vem är vem? Jag vet inte, men nu kan jag andas igen.

Och jag skrattar. Ögon som ler och imorgon är så långt borta. Och det bultar i bröstet. Nånting får mitt hjärta att slå lite vildare, lite gladare. Nästan som, nästan som, nästan som… Lyckligt? Men jag vågar inte hoppas, inte tro. Jag litar inte på någonting, inte ens på kroppen. Jag känner mig själv, jag försöker bara att luras, ljuga för mig själv tills jag nästan tror på vad som helst. Så det här kan vara ännu en av mina vilsna tankefällor, ett smutsigt trick, eller så är det sanningen. Hur ska jag kunna veta?

Så det är 50% chans att jag har rätt, eller fel. Antingen så ljuger jag när jag försöker låtsas som om jag inte känner det jag känner, eller så ljuger jag genom att hitta på en känsla som inte är sann. För jag vill ju inte vara lycklig egentligen. Jag vill vara olycklig och bitter, sparka mig själv i ansiktet och hata världen. Ha tusen ursäkter att inte vilja leva. Det är ju jag, det jag kan. Att vara lycklig innebär att allt är nytt och ovant. Så därför kanske jag försöker trolla bort det glada, smutsa ner det och klä det i trasiga kläder. Eller så försöker jag klä någonting smutsigt i nytvättade kläder med pressveck? Hur gör man för att inte ljuga för sig själv när det är det enda man är riktigt bra på?

Men det lär visa sig. Färgen brukar rinna av efter ett tag. Lögnen hinner alltid ikapp och biter en i bakhuvudet. Så jag får nog veta. Men tills dess så bestämmer jag mig för att låta hjärtat bulta. Lyssna på kroppen. Känna hur armarna flaxar och benen spritter när jag nästan bubblar över av någonting jag ännu inte riktigt förstår. En blick, ett ord, ett ögonkast. Kanske, kanske är det så. Kanske inte. En liten känsla under bröstbenet som har vaknat till. Sockerdricka utblandat i blodet. Varför skulle annars jag och mig vara osams, om det inte fanns något lyckligt som till varje pris måste kvävas? Kanske. Kanske är det ett stort litet steg framåt eller tre bakåt. Jag vet inte. Men fan, jag testar…

 

~ av babyborderline på november 18, 2011.

Ett svar to “High above but on the floor”

  1. Jag förstår hur du menar när du säger att du vill vara olycklig.
    Det är enklare så, det är en bekvämzon för en, något man kan så väl, att vara lycklig ligger för långt bort, alldeles för ovant och konstigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: