Ger mig själv några fler orsaker att leva för

 

Ja, jag lever ännu. Har fått en ”paus” mitt allt det svarta och flyger lite lätt. Ovanför andras huvuden, nästan onåbar ibland. Glömmer misären och paniken och drunknar istället i nuet. Sitter som förundrat stum i passagerarsätet på bilen och kan varken bromsa eller gasa, bara följa med och blunda. Och ännu håller jag mig på vägen, om än i alltför hög hastighet och med två däck utanför kanten.

Så jag griper tillfället i flykten, dränker mig i vanligheten, klär mig i det påklistrade friska och springer ut i livet. Skyndar fort innan kollisionen med livet kommer. Effektiv, enkelriktad, forcerad. Allt på en gång och nu. På besök i den vanliga världen. Spelar på gitarren tills fingertopparna går sönder, spikar upp hyllor, skurar golv, umgås med dom människorna som finns utanför min vakuumtank. Målar, skriver, läser, tänker men känner inte. Virvlar fram som det energiknippe man blir när fötterna inte nuddar marken.

Men jag vet att det svarta finns kvar, bakom den sprudlande masken. Men jag struntar i det. Även fast jag kanske borde förbereda landningen. Premisserna är ju precis samma som nyss, innan jag lyfte, det är jag som är annorlunda. Jag har lika mycket inga pengar som då, men nu gör det ingenting, det löser sig väl alltid på nåt sätt. Psykiatrin är lika nonchalanta som vanligt och hjälpen lika utebliven, men jag behöver inte dom nu. Tycker jag. Jag mår ju bra, jag har redan glömt hur det känns att vilja dö. Nu vill jag hinna leva tills jag drunknar igen, sätta snurr på några hjul och hoppas hoppas hoppas att det gör någon skillnad tills nästa gång världen blir svart. Ger mig själv några fler orsaker att leva för. Självmedicinering utan mediciner.

Jag missbrukar hjärnans förmåga att glömma, missbrukar allt som suddar ut smärtan. Bokar upp mig varje dag; möten, umgängen, kurser, träningar. Låter kroppen och hjärnan samarbeta utanför insidan. Vågar inte picka på skalet som är så skört. Låter mig glömma allt genom att fokusera på allt som hör till den friska världen. Simmar i noter och ackord, knarkar inlärning av vad som helat. Danssteg, musik, volleybollregler, Wordfeud, låter hjärna och kropp gå på högvarv nu medan jag kan. Kalenderns sidor är fulltecknade, det finns ingen plats för mörker nu, jag utnyttjar manin för att vinna över depressionen. Kanske är det fel väg att gå, kanske inte. Jag har ju ändå inget val, jag har ingen möjlighet att styra bilen, jag åker bara med. Men jag står upp än, jag har lite tid kvar att använda maximalt innan solnedgången.

~ av babyborderline på oktober 18, 2011.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: