Varför fungerar jag inte? Har jag blivit sönder?
So fine this day
all your problems has gone away
but tomorrow, when you wake up
all your problems are back to stay
Så svart igen. Ramlade ner i totalt jävla mörker. Poff, rätt i skallen liksom. En filt över huvudet och en kropp som inte lyder. Fan, fan, fan. Allt gick ju så BRA. Upp på banan igen, dubbdäck, inga avkörningar eller kollisioner. Men sen , crash bom bang.
Tell me what it is
and it would never be like this
A problem that we have in common
baby tell me what it is
it probebly dosnt meen a piss
yeah rip my heart apart
Ja, hjärtat slets sönder i miljoners jävla småbitar. Inte av någon speciell, utan bara av sig självt, implosion, explosion, konvulsion. Bitar av hjärtmuskulatur och bränt kött som flyger i luften, smaken av galla mot gommen, fräter sönder tandkött och saliv. Jag brinner, jag bränns.
Now it's to late, to late to live
only heaven loves you now
so love it back for once
just once
Så jävla mycket för sent. När det blir såhär då är det för sent. To late, to live. Inget ljus kvar. Bara persienner av plast. Och svarta gardiner. Ingen får se, ingen får veta. Jag ska gömma det fula. Så att dom inte får se. Får se hur mina armar och ben inte kan synkronisera kroppens rörelser. Får se hur kroppen lever sitt eget liv när jag raglar runt som en förvillad alkis klockan 12 på torget och pratar med löven. Jag är som en sån. Ett hopplöst fall. Ett psykat fall. En lunatic. Kan inte så rakt, kan inte samordna muskulaturen, ramlar runt, stapplar, kryper, skrikgråter, försöker tvinga ur allt det arga från hjärtat men det biter sig fast. Varför fungerar jag inte? Har jag blivit sönder?
Now it's to late, to late to live
and my councius killing me
so am I alive
but Im not free
(and for all of you that can relate to this to
and for all of you that can relate to this to)
Ja, det som dödar som mest. Samvetet. Skulden. Skammen. Att inte vara som andra. Som den jag vill vara. Koordinerad. Artigt glad. Normal. Ogömd bakom persienn-fängelset. Icke-dysfunktionell. Lättsam. Ljus. Skirande. Lätt. Ute i verkligheten. Schablonbilden som stelnat i sin form till en pepparkaka utan armar och ben. Jag. Trasig. Hjälper inte ens med gips och lager av lager med gasbinda när man är söndrad i själen. Som aldrig blir hel, bara ihoptejpad med ful jävla silvertejp som släpper i tvätten. Och ja, jag är bitter. Idag är jag bitter.
Welcome to Borderline City! 