Jag förtjänar bara smärta

Nu, nu, nu lägger jag mig ner och går sönder. Det är trasigt. Här under huden. Bakom bröstkorgen. Ett hål. Tomt. Kallt. Hårt. Jag vill inte mer, snälla låt mig slippa, jag vill inte! Jag måste skydda henne, mig, oss. Skydda från verkligheten som bränns och fräter. Hårdare skal, starkare rustning. Jag är så ömtålig, tål inte att trampas på. Måste försvara, måste akta, måste rädda mig själv undan det som river och sliter. Kan inte låta bröstkorgen fläkas upp igen och bli infekterad av det smutsiga och det svarta. Måste hålla ihop, måste limma, laga, tejpa, spackla sprickorna i fasaden. Igen. Och igen och igen och igen.

Jag kom just hem från Soc, från mötet med min, ännu en gång, nya kontaktperson inom vuxen stöd-enhetens verksamhet. Har nyss mekaniskt rabblat, ännu en gång, fragment ur mitt livs patetiska historia på begäran, för att sedan mötas av, ännu en gång, orden som krossar själen i bitar; ”Men det förstår du väl, jag kan inte göra något, det där är inte mitt bord, jag kan bara utreda blablabla…”. Och jag svarade med att krypa in under skalet, gömde mig bakom likgiltigheten som gled övergick i hjälplös förtvivlan, och avslutade med vansinnigheten. Såg det ynkliga, livrädda vilddjuret smita ut från inuti och blotta tänderna som ett sista lamt försök att vinna förståelse och hjälp. Som ett förutsägbart stående favorit i repris-nummer för min nya publik.

Bönade, bad, argumenterade, förklarade, vädjade, snorade, försökte. Så när allt möttes av den byråkratiska stenväggen föll fasaden och jag blev inte längre jag. Trots att jag hade upplyst soc-damen om att allt handlar om tillit och att jag lätt känner mig hotad, trots att jag berättat om hur psykiatrin kastat ut mig, trots att jag hade lagt mina diagnoser i hennes händer och bett henne att snälla, snälla, hota inte mig, jag blir så lätt rädd, så gjorde hon precis tvärt emot. Satte upp ett järn-ansikte och slog fast att hon kunde minsann inte göra något, det är psykiatrin som ska hjälpa mig. Och jag försökte, jag försökte förklara att jag inte hade någon tillit till dem, att de och jag kommit på kant, och att mitt fall är speciellt och att jag verkligen ville ha hjälp, behandlingshem, stöd vad som helst.

Men hon menade att bara missbrukare kunde få behandlingshem, så var det, och att det är psykiatrin är instansen som skall hjälpa mig med sådant. Och jag förklarade igen att psykiatrin inte ville hjälpa mig, och absolut inte med behandlingshem för jag behöver ju bara mediciner och inget annat. Och där hamnade vi, i varsitt hörn av hennes hem-jävla-trevliga lilla socialkontor på tredje våningen med utsikt stadskärnan, med mig förtvivlat snyftande. Och jag försökte verkligen ge henne en chans, jag försökte. Men hon ville inte förstå ändå, så långsamt knöts mina nävar under bordet och adrenalinet fick kroppen att skaka, beredd på att fly eller slåss. Men där tog faktiskt tiden slut så det var dags för mig att gå.

Och då blev det svart bakom ögonen. Hon ledde mig ned för trapporna allt medan jag ömsom snyftade, ömsom morrade samtidigt som orden från min mun bönade och bad att inte behöva börja knarka för att få hjälp. Hjälp mig snälla, hjälp. Framme vid portarna till utanför försökte jag panikslaget berätta att nu, nu, nu blir det inget alls bra, nu måste jag kanske förklara ordentligt för henne hur mycket jag behöver hjälp, genom att förslagsvis tända eld på mig själv eller göra något annat självskadande (Hahaha, du vet inte vem du har att göra med din lilla fitta, jag ska nog visa dig, jag ska…). Varvid soc-damen likgiltigt undrade om hon skulle ringa till psyket. Och jag upprepade med dov röst att jag inte är välkommen där ju. (Hora, fitta, jävla, jävla kärring, jag ska döda dig). Sedan gick dörren i lås bakom min rygg, ännu en gång, och jag satt mitt på stentrappan till socialtjänstens byggnad med huvudet mot knäna och snyftade förtvivlat. Liten och rädd. Ingens famn att gömma sig i.

 

Men jag tog mig hem. Bakom solglasögon och sammanbitna käkar. Min trasighet är ömtålig, får inte visas offentligt. Men nu hemma, där jag får gå sönder. Om det bara funnits någon som kunde trösta,  men om man är ensam då finns man inte. Inte om man är jag. Så jag finns inte, och inte mina känslor heller. Bara den gurglande ilskan i strupen. Vilddjuret som vill rasa och slå sönder, men det finns inget att slå på. Inget som jag vågar ta sönder. Inget, utom min egen kropp… Jag är en horahorahora, jag hatarhatarhatar, jag är inte värd nån hjälp, jag fattar väl att jag måste knarka för att få hjälp, och eftersom jag inte kan knarka som den patetiska lilla fitta jag är så ska jag fan inte få nån hjälp, hahaha, trodde jag det själv eller? Hahaha, jag är patetisk, så jävla vidrig, jag förtjänar bara smärta.

~ av babyborderline på oktober 21, 2011.

6 svar to “Jag förtjänar bara smärta”

  1. Du förtjänar att leva lycklig i sus och dus – som jag ser det – men jag inser att Du utifrån Dina egna hitintills gjorda erfarenheter har kommit fram till något annat.

    Tänk ifall Du har fel❓

    HÄLSAN ÄR EJ ALLT – MEN UTAN HÄLSAN FÅR ALLT ANNAT UNDERORDNAD BETYDELSE !

    All lycka till❗ – önskar Josef

  2. Du förtjänar inte smärta. Du förtjänar att bli tagen på allvar. Tyvärr är soc och psykiatrin inte alltid särskilt bra på det där med att se människor, ta dem på allvar och hjälpa dem. Jag säger det återigen: har du funderat på att flytta? Vet att det kan vara sjukt skrämmande och omtumlande, speciellt när man är sjukskriven och mår dåligt, men det verkar ju inte som om du kan få någon hjälp i den där jävla skithålan så det kanske är dags att se dig om efter hjälp någon annanstans.

  3. Wow. Wow. Wow… Du skriver helt fantastiskt. Din beskrivning av ensamheten tar mig helt off guard. Är man ensam så finns man inte… Jag överlever genom skrivandet och det ser ut som du gör detsamma. All min beundran. /bflmamman

  4. Så typiskt att man skall falla mellan stolarna så.
    Och hur kunde hon säga att bara missbrukare kan få hamna på behandlingshem !?
    Det är ju mer eller mindre som att säga -”Börja knarka, så kanske vi gör något åt det!”
    Fan, det dummaste jag hört på länge !

  5. Vi är nog många som tror på dig. Innerst inne tror jag att det finns styrka kvar, och jag vet att du kan plocka fram den. Kämpa på, ge inte upp – låt inte det onda i livet vinna över dig. Kram.

  6. Jag lärde mig gråta djupare mer spädbarn inte toksrik (jo lite) det hjälpte kanske…vet inte…vad du förjänar och inte förtjänar saknar du instrument att se eller mäta så du kör wort case senario -‘f**k me with a blow torch see if i hvent emulated that hell long time ago’ ha haha – ja ja så gör vi ibland…var rädd om dig…det gör jätteont att hålla i is me det skadar nte..lite beight jag vet men men men….(((KRAM)))

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: