Hjälp mig ut

Så mycket som sjuder inuti, som en jävla omkullfallen gastub vars tryck balanserar på explosionsgränsen. Området omkring mig är minerat, vart jag än kliver så flyger marken i luften. Poff. Bang. Bom. Luften blir till en snygg rökridå, och sen så är jag borta. Poff.

Jag kan känna det, hur ansiktsmuskulaturen stelnar i en förvriden grimasch och hur dom mjuka fjunen på armarna reser ragg. Hotar du mig? Kanske vill jag bara låta allt rasa samman och helvetet komma lös? Kanske är det bara ännu ett taffligt flyktförsök från någon som inte vill växa upp och bli stor? Men tänk om, tänk om det är på riktigt. På riktigt för mig. Hur ska jag kunna veta? Tänk om jag blivit allergisk mot trängda lägen och inlåsta situationer, tänk om jag slåss för någonting verkligt, någonting viktigt. Tänk om jag bara försöker skydda det lilla ömtåliga mjuka som bor där djupt inuti.

Jag tycker inte om mig själv när jag blir såhär. Såhär inte-jag. När jag stänger av livet och vänder mig inåt, bakåt, under. Som om systemet slås om, alla oviktiga funktioner blir lämnade på tomgång medan endast det mest basala ges full kraft. Och jag ser hur skalet hårdnar och sluts omkring mig, shutdown, ett plexiglas mellan mig och resten av världen. Min handavtryck mot den transparenta ytan som stänger mig ute från världen, eller stänger den världen ute från mig? En mun som tyst flämtar andedräkt mot glas. Ett pekfinger som darrhänt målar ord på rutans kondens. Hjälp mig ut.

Bättre än såhär kan jag inte förklara. Orden tar liksom slut. Räcker inte till. Systemet är avslaget. Lamporna blinkar. Larmet ljuder. Jag är fångad här. I mitt eget ingenstans. Utanför men ändå precis mitt i. Kroppen kontrolleras per automatik, nervbanor och axoner får muskelceller att kontraheras och extraheras. Mekaniskt. Nervimpulser och synapser. Signal- och transmittorsubstanser. Impulser från hjärnan som styrs oberoende av vilja. Jag fungerar men inget mer. En maskin. Avvaktande inför nästa kommando.

Men själen, som varken låter sig styras av autonoma eller centrala nervimpulser, vankar sorgset i sin bur av kött och blod. Fångad. Inlåst. Bortdomnad. Alla känslorna som inte får släppa ut måste ta vägen någonstans. Dom finns ju. Jag känner det. I bröstet. Hur dom viskar, flaxar, rumsterar omkring. Men dom har ingenstans att ta vägen. Kroppen är i vägen. Muren. Glaskupan. Det hårda och det kalla mot fingertopparna. Jag vet inte vad jag ska göra. Det är som om jag har hamnat mitt i ett inbördeskrig, och slaget handlar om mig.

 

Och julen kryper sig allt närmare. Fastän jag inte låtsas om den. Läser inte på datumen i kalendern längre. Mina dagar har inga numreringar, bara halvtomma sidor med inbokade möten måndag-fredag. Men jag vet att jag inte kan fly så mycket längre. Snart är den framme, den flåsar i nackhåren. Men jag vet inte om jag klarar det. Jag kanske går sönder. Om jag låter mig översköljas med julens härligheter. Då kanske jag hamnar så långt ner under minnena att jag aldrig kan resa mig upp igen. Det är så många minnen som väger så mycket som jag har stoppat i säcken. Paket som jag hoppats att aldrig behöva öppna igen. Och absolut inte på den dagen då man ska vara som mest tacksam, blid och lycklig…

~ av babyborderline på december 21, 2011.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: