Det landade en insikt i mitt bröst. Kanske har den legat där länge utan att jag riktigt har uppmärksammat den, men plötsligt så såg jag så klart och tydligt, mitt beteende gentemot mat. Ett mönster som ett pärlband, slingrande sig genom hela min uppväxt och mitt vuxna liv. Som jag aldrig har reflekterat över förut. Visst har jag sett på tv-program om matberoende och hetsätning, självklart har jag varit medveten om att man kan bli beroende av vad som helst i syfte att stilla ångest och starka känslor. Men jag har ju haft andra mörka hål, varit fullt upptagen med att ta mig upp ur gropen fylld med självskadande, suicidönskan och medberoende. Så döm om min förvåning när jag upptäcker att jag tamejfan är beroende av mat också.
Jag hetsäter. Jag tröstäter. När jag tänker efter så har jag alltid gjort det. Till och från. Varken så att det har märkts eller synts utanpå, men på det där okontrollerbara viset, där det alltid blir lite för mycket, och det är så svårt att sluta när man väl har börjat. En näve popcorn blir en hel skål, en bulle blir tio och så vidare. När jag känner mig ensam håller chips och godis mig sällskap. När jag vaknar mitt i natten tröstar jag mig själv med en skål glass. Har jag ångest kan det hjälpa med en kebabtallrik. Så har jag alltid gjort, utan att ägna det en tanke. Antagligen så är det tack vare mitt förflutna som elitidrottare som detta inte har påverkat min vikt desto mer, och är man elitidrottare så räknar man inte lika många kalorier som gram med protein i maten. Det var inte förrän på mycket senare tid jag lärde mig att stoppa fingrarna i halsen för att bli av med alla onödiga kalorier jag tvingat i mig. Och att helst räkna hur många kalorier jag äter. Tidigare har jag antingen motionerat bort överflödet eller haft (o-)tur och fått en period av depression där jag helt tappar matlusten och på så sätt hållit vikten. Dessutom var jag fullt upptagen med att inte dö, så jag hade liksom inte tid att fördjupa mitt, för mig omedvetna, beroende av mat.
Men nu har det flutit upp till ytan, ställt sig som en stor klumpig flodhäst mitt i vardagsrummet. Antagligen i och med att mina andra destruktiva vanor har börjat lugna ned sig, och gett plats för ännu någonting oberabetat att ta itu med. Jag mår bättre inuti, men jag känner mig fulare. Och tjockare. Ful kan jag inte reglera men tjock, det kan jag kontrollera. Och plötsligt är huvudet fullt av mat, att äta, att inte äta, jag ser kalorier överallt, börjar läsa bloggar om andras kamp mot mat och känner igen mig. Jag är också sån, en sån som missbrukar mat. Jag har bara inte vetat om det själv. Börjar se hur mina tankar tycks kretsa kring maten, likt korpar runt ett dött djur. Försöker kämpa emot impulserna att vräka i mig mer mat än vad som får plats i en mage, och när jag misslyckats med det kämpar jag mot viljan att lägga pannan mot kallt porslin och spy bort misslyckandet. Hela tiden surrar det i öronen; nu har jag ätit för mycket, nu blir jag fet, jag är äcklig, jag måste bli smal, jag får inte äta mera. Lyckas fasta hela dagen för att sedan vakna mitt i natten och måste ha chips, nötter, godis, glass, kakor. Äter. Hatar min svaga viljestyrka. Börjar om. Börjar om igen.
Läser någonstans att ”föda är näring för vår kropp, inte någonting som ska stilla vår emotionella hunger” och känner mig träffad. Det är ju därför jag äter, för att fly från någonting som gör ont inuti. För att avleda tankar och känslor, lockar, lurar och belönar ångesten med mat. Hade jag kunnat låta bli att äta hade jag lidit av anorexi. Men det gör jag inte, för jag kan inte stå emot impulsen, suget, tvånget. Eller jag kan stå emot, men inte alltid. Inte nog många gånger för att svälta mig själv. Inser att anledningen till att jag vill gå ner i vikt inte är att jag är överviktig (jag är nog faktiskt smal, säger andra, men jag kan ju inte se det) utan för att vara på den säkra sidan, för att vara extra smal ifall jag misslyckas med att inte äta för mycket. Som en garanti, ett förbehåll. Jag måste alltså banta nu för att vara beredd om jag skulle behöva ”stilla min emotionella hunger” i framtiden. Vilket jag garanterat kommer att behöva. Ha lite till godo. Plats för lite extra.
Det är en sjuk tanke. Men slug. Jag inser mina begränsningar och ser till att vara förberedd. Lyckas nästan hitta en lösning på problemet helt utan att behöva granska orsaken. Botar symptomen. Så lätt att falla för, vilket jag har gjort, under så lång tid. Men inte längre. Nu är jag medveten om den.
Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?
Etiketter: anorexi, Ångest, begär, beroendebeteende, beteende, bulimi, hetsäta, matberoende, tröstäta
Welcome to Borderline City! 