Jag kan inte hjälpa henne, men jag kan förlåta henne
One step at a time var det ja. Så jag knatar på, i för stora gummistövlar och med håret klistrat mot ansiktet. Regnet studsar mot kroppen och hjärtat bultar tålmodigt innanför kragen. Det existentiella tomrummet inuti är precis lika stort som tidigare, men jag är medveten om att det finns där. Ett hål. I mitt hjärta.
Träffade mamma under midsommarhelgen. Trots att jag flytt över hundra mil bort från henne finns bandet där som drar mig till henne. Jag passerade Sverige och blev tvungen att hälsa på. Hon suger dit mig och jag känner av de förpliktelser som det innebär att vara hennes dotter vakna. Bara en kväll gav jag henne. Längre än så kan jag inte stanna innanför hennes murar, då kvävs jag. Men jag såg med nya ögon. Jag såg en osäker och trasig spillra till människa. Hon hade blivit gammal och grå. Luggsliten liksom. Men större var hennes trasighet. En liten rädd flicka i en vuxen människas kropp. Kanske var det hennes begynnande demens som lyste igenom, men jag tror att det var någonting mer. Hennes sjuklighet som alltid har funnits där, fast tidigare var den bättre förklädd och lättare att förneka. En sjuk människa med bekräftelsebehov. En stackars människa som aldrig blivit lycklig.
Lämnade mamma desperat vinkande i dörren och kände hur mamma-bandet töjdes ut till bristningsgränsen. Hon är min mamma. Mitt ursprung. Mitt blod. Jag kan inte förneka det. Någonstans inuti slår hon an just den strängen som vibrerar bara av mamma-kraft. Alla ouppfyllda önskningar, all enkelriktad kärlek. Det är en sorg, ett tungt vemod, ett ständigt tryckande åskväder som vägrar bryta ut. Mamma-hålet som gapar tomt. Och hon finns ju, i fysisk person. I allra högsta grad finns hon. Men hon är ingen mamma. Hon är ett barn. Som själv hade behövt en mamma.
Det krossar mitt hjärta att äntligen kunna se henne. Men det krossade mitt hjärta lika hårt när jag var blind, bara på ett annat sätt. När hon ivrigt vinkandes blir till en liten prick i bakrutan exploderar sorgen och blöder igenom plåstret. Det gör om än ännu ondare när jag ser hennes sorg också. Och inser att hon inte ens är ond, utan bara trasig. Jag har alltid hatat henne, avskytt och spottat. Aversionerna har avlöst varandra, blivit min drivkraft att bli fri från hennes bojor. Men nu kan jag inte hata längre. Inte efter att ha sett henne klart. Det är synd om henne. Hon behöver andra människor, annars drunknar hon. Livbojar att hålla sig fast i. Liksom jag har gjort i hela mitt liv. Hon är hjälplös i sig själv, en flaska guppande på havets stormiga vågor. Jag kan inte hjälpa henne. Men jag kan förlåta henne. Det är den makten jag har, släppa henne fri från hatet i mitt eget sinne. och på så sätt kanske jag hjälper henne också. Åtminstone så hjälper jag mig själv från att ta mig upp till ytan. Så jag gör det nu. Förlåter. Kanske måste jag göra om det hundratusentals gånger om igen, inuti, men jag ska göra det nu, förlåta. För bådas vår skull.
Welcome to Borderline City! 
Haha, tack tack, hoppas allt detta filmande leder någonvart också.. =)
Kolla mitt senaste inlägg nu. 😉
Hur är det med dig?
Du uttrycker detta mycket bra. Tack för att du skriver om det här!
Aaaw, tack! =)
Jo, det där är bara bilder som togs under tiden som jag kletade på tigerbalsam under ögonen. =P
Men ja, scenen i filmen kommer att visa en alternativ uppväxt.
Vad skönt att du kan se lite ljus i den mörka tunneln du har suttit i allt
för länge – jag tror på dig! =)
Väldigt fint skrivet. Jag kan känna igen delar, trots att min relation till mamma ser helt annorlunda ut. Just delen om att mamma själv är ett barn. Så känner jag för min mamma också.
Precis så.
Skillnaden är att jag inte kan förlåta. Inte utan hennes insikt. Och ändå travar liv och vardag på i medberoende, om än det är mindre nu.
Jävla mammor. Som åtminstone kunde bli till någorlunda insiktsfulla tonåringar eller något när man blir vuxen istället för att valsa runt i sin barnsvepta själ.
Hur orkar man förlåta…?
Vad bra du skriver. Det är så lätt att fastna i dina texter och dras med på något sätt… Det låter väldigt sorligt och jobbigt, jag har en bra relation till min mamma så jag har svårt att sätta mig in i en annan situation. Jag hoppas att du mår bra. ❤
Jo, på något sätt kommer man klara det. Man kan ju inte må såhär för alltid? Det kan bara inte vara så. Jag har redan varit sjuk i 13 år, det kan inte ta 13 år till. Det bara kan inte, så ge upp… Nej, det gör jag aldrig även om det kan kännas frestande ibland.
Stor kram!
Fina vän, det gör ont att läsa det här och jag vet inte vad jag ska skriva.
Om du känner att du inte kan hjälpa henne, så kanske du kan hjälpa henne att få hjälp?
Styrkekram ❤
Hej! Jag upptäckte din blogg idag när jag letade efter länkar att rekommendera mina läsare/följare. Jag har PSTD och bloggar om min vardag med inre läkning och ögonrörelseterapin. Du skriver mycket bra! Själv går jag i terapi för att bearbeta de tusentals våldtäkter jag blev utsatt för i min barndom, växte upp i en sekt och levde i ett utanförskap. Titta gärna in på min blogg, men ha i åtanke att jag är nybörjare som bloggare! Kämpa på! Anna
Ta hand om dig! Du skriver väldigt bra!
TACK för en fin blogg och för ord som får mig att skaka av igenkännande.
Tack.
Tack snälla för din text, känner så igen mig.