Att inte tro på lögnen som reflekteras så bra i just spegelglas
Jag försöker hålla modet uppe, jag gör det. Kämpar mig framåt, bråkar med tankarna, fräser åt egot, försöker att inte lyssna på rösten inuti huvudet som skäller och hånar, andas inochut inochut och affrimerar positiva budskap (helst utan bitterhet men ändå; HURRA, VAD JAG ÄR BRA!) Jag söker efter ärligheten bakom de automatiska tankeprocesserna som ständigt pågår i medvetandet. Som en detektiv med pipa och förstoringsglas, på jakt efter Min Egen Sanning. Letar över, under och inuti orden som slungas runt i huvudet, vänder, vrider och bryter ned till molekyler och atomer. Kärnklyning på tankenivå.
För visst är det så. Jag är Någonting På Spåren! Jag ljuger för mig själv, precis nästan jämt. Och när jag väl talar sanning så tror jag att jag ljuger. Det har blivit fel här. Omkastat, sanningen är vriden 180 grader åt höger eller vänster, rätt har kommit att bli fel och varmt är kanske kallt. 6:an kan likaväl vara en 9:a, beroende på om man hänger upp-och-ned när man betraktar den eller ej. Men det är nu det svåra börjar. Nu när jag försöker återupprätta ordningen i mitt hitintills laglösa tankeuniversum. Fallgropar finns överallt. Att inte bli lurad av det gamla bittra självhatet. Att inte tro på rädslan som så trovärdigt kan förklara varför ingen någonsin kan älska en sån som mig. Att komma ihåg att jag faktiskt inte är värdelös, patetisk eller en ond människa, utan egentligen precis tvärs om.
Så jag återerövrar Mig Själv. Lite i taget. Fruktansvärt lite i taget. Nästan så att det inte märks, men ändå. Volymen i självkänslans mätglas har stigit en halv milliliter, tankarna som brukat skrika högt högt kan vara tysta ibland. Om varmt har betytt kallt så länge jag kan minnas så är det inte gjort i en handvändning att komma ihåg alla nya betydelser. Att komma ihåg att inte vara värdelös. Mycket viktigt, note to self: Kom ihåg att inte vara värdelös!
Men för varje bit mark jag vinner tillbaka, får jag betala ett pris. Har jag upptäckt. Ju mindre jag hatar min insida, ju mer hat tycks bli över till utsidan. Tidigare hatade jag hela mig ungefär lika mycket, jämt fördelat både utvändigt och invändigt. Så nu när jag har slutat att vara väldigt värdelös precis jämt så är jag plötsligt ännu fulare än tidigare. Och tjockare. Alltså det positiva är att jag inte längre känner mig värdelös, men istället är jag konstant ful och tjock. Det är fan orättvist. Jag försöker ju. Borde jag inte få någon form av belöning av mig själv då, istället för att få spegelbilden förvrängd? För jag är ju inte dum, jag fattar att det har blivit fel någonstans i min perception. Det är bara ännu en lögn förklädd till sanning, levererad som en reaktion på den nya ovana självkänslans intåg.
Men att inte tro på spegelbilden är precis lika svårt som att inte tro på alla andra osanningar. Så jag fastnar. På vägen framåt. Precis här. Böjer mig för illusionen, utmattad av att vara ful. Inbillar mig att jag måste bli smalare innan jag kan fortsätta. För säkerhets skull, bara lite smalare. för att vara helt säker på att inte vara tjock. Fulheten kan jag inte påverka men smalheten. Logiken har hunnit bli sned igen, idag är sexan en nia och fult blir finare om det är smalt. Blodsmaken i munnen ekar i bakhuvudet Fastän jag inte längre är värdelös är det precis lika svårt. Att inte tro på lögnen som reflekteras så bra i just spegelglas.
Welcome to Borderline City! 
Hej
Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Det enda vi kan göra är att fortsätta gå emot känslan och kämpa.
Tack
Mia
Kära Sara! Jag känner tyvärr oxå igen mig i det du beskriver! Alla dessa tankar som är elaka och hånfulla. Märkligt att man själv förringar sitt värde på detta sätt. Men allt hänger ihop med vad vi har gått igenom, så det är väl inte så konstigt vid närmare eftertanke. Hoppas att du får några ljusglimtar idag fina DU!<3 kramar Anna
Jag skrattade gott åt delar av detta inlägg. Gillar den motsägande logiken av att inte tro på en spegel och meningen ”För jag är ju inte dum, jag fattar att det har blivit fel någonstans i min perception”.
Om jag lämnar humorn så kanske bästa lösningen är att acceptera en viss övervikt nu, för att om möjligt lösa det senare genom att röra på sig men när det allmänna måendet gör detta möjligt, och att se det som en bättre lösning än att stoppa fingrarna i halsen nu.
Med handen på hjärtat kanske det inte är SÅ stor skillnad på om man är ful med eller utan att väga för mycket. Nu tillhör inte jag de som tycker detta om dig, utan jag talar om hur du kanske kan tänka om dig själv. Jag tillhör den (lilla? *ler*) grupp som tycker du är allt annat än ful men jag är ju bara en text i din blogg och finns ju inte i (läs din) verklighet, men vill ändå nämna det.