Att lura ångesten med mat

Det landade en insikt i mitt bröst. Kanske har den legat där länge utan att jag riktigt har uppmärksammat den, men plötsligt så såg jag så klart och tydligt, mitt beteende gentemot mat. Ett mönster som ett pärlband, slingrande sig genom hela min uppväxt och mitt vuxna liv. Som jag aldrig har reflekterat över förut. Visst har jag sett på tv-program om matberoende och hetsätning, självklart har jag varit medveten om att man kan bli beroende av vad som helst i syfte att stilla ångest och starka känslor. Men jag har ju haft andra mörka hål, varit fullt upptagen med att ta mig upp ur gropen fylld med självskadande, suicidönskan och medberoende. Så döm om min förvåning när jag upptäcker att jag tamejfan är beroende av mat också.

Jag hetsäter. Jag tröstäter. När jag tänker efter så har jag alltid gjort det. Till och från. Varken så att det har märkts eller synts utanpå, men på det där okontrollerbara viset, där det alltid blir lite för mycket, och det är så svårt att sluta när man väl har börjat. En näve popcorn blir en hel skål, en bulle blir tio och så vidare. När jag känner mig ensam håller chips och godis mig sällskap. När jag vaknar mitt i natten tröstar jag mig själv med en skål glass. Har jag ångest kan det hjälpa med en kebabtallrik. Så har jag alltid gjort, utan att ägna det en tanke. Antagligen så är det tack vare mitt förflutna som elitidrottare som detta inte har påverkat min vikt desto mer, och är man elitidrottare så räknar man inte lika många kalorier som gram med protein i maten. Det var inte förrän på mycket senare tid jag lärde mig att stoppa fingrarna i halsen för att bli av med alla onödiga kalorier jag tvingat i mig. Och att helst räkna hur många kalorier jag äter. Tidigare har jag antingen motionerat bort överflödet eller haft (o-)tur och fått en period av depression där jag helt tappar matlusten och på så sätt hållit vikten. Dessutom var jag fullt upptagen med att inte dö, så jag hade liksom inte tid att fördjupa mitt, för mig omedvetna, beroende av mat.

Men nu har det flutit upp till ytan, ställt sig som en stor klumpig flodhäst mitt i vardagsrummet. Antagligen i och med att mina andra destruktiva vanor har börjat lugna ned sig, och gett plats för ännu någonting oberabetat att ta itu med. Jag mår bättre inuti, men jag känner mig fulare. Och tjockare. Ful kan jag inte reglera men tjock, det kan jag kontrollera. Och plötsligt är huvudet fullt av mat, att äta, att inte äta, jag ser kalorier överallt, börjar läsa bloggar om andras kamp mot mat och känner igen mig. Jag är också sån, en sån som missbrukar mat. Jag har bara inte vetat om det själv. Börjar se hur mina tankar tycks kretsa kring maten, likt korpar runt ett dött djur. Försöker kämpa emot impulserna att vräka i mig mer mat än vad som får plats i en mage, och när jag misslyckats med det kämpar jag mot viljan att lägga pannan mot kallt porslin och spy bort misslyckandet. Hela tiden surrar det i öronen; nu har jag ätit för mycket, nu blir jag fet, jag är äcklig, jag måste bli smal, jag får inte äta mera. Lyckas fasta hela dagen för att sedan vakna mitt i natten och måste ha chips, nötter, godis, glass, kakor. Äter. Hatar min svaga viljestyrka. Börjar om. Börjar om igen.

Läser någonstans att ”föda är näring för vår kropp, inte någonting som ska stilla vår emotionella hunger” och känner mig träffad. Det är ju därför jag äter, för att fly från någonting som gör ont inuti. För att avleda tankar och känslor, lockar, lurar och belönar ångesten med mat. Hade jag kunnat låta bli att äta hade jag lidit av anorexi. Men det gör jag inte, för jag kan inte stå emot impulsen, suget, tvånget. Eller jag kan stå emot, men inte alltid. Inte nog många gånger för att svälta mig själv. Inser att anledningen till att jag vill gå ner i vikt inte är att jag är överviktig (jag är nog faktiskt smal, säger andra, men jag kan ju inte se det) utan för att vara på den säkra sidan, för att vara extra smal ifall jag misslyckas med att inte äta för mycket. Som en garanti, ett förbehåll. Jag måste alltså banta nu för att vara beredd om jag skulle behöva ”stilla min emotionella hunger” i framtiden. Vilket jag garanterat kommer att behöva. Ha lite till godo. Plats för lite extra.

Det är en sjuk tanke. Men slug. Jag inser mina begränsningar och ser till att vara förberedd. Lyckas nästan hitta en lösning på problemet helt utan att behöva granska orsaken. Botar symptomen. Så lätt att falla för, vilket jag har gjort, under så lång tid. Men inte längre. Nu är jag medveten om den.

420969_387783091298654_1548922687_n

~ av babyborderline på juli 23, 2013.

8 svar to “Att lura ångesten med mat”

  1. Ännu en gång lyckas du sätta ord på min tillvaro.
    Kram

  2. Jag ser det lite som att jag är en lök. En jävla problemlök. När ett lager är bortskalat dyker nästa upp. Ytterst var det självskada och suicidala tendenser, sen kom emotionell instabilitet och när lite stabilitet skapats var det dags för maten. Som att man dealar med skiten i tur och ordning. Well, jag i alla fall.

    Hoppas du hittar något konstruktivt sätt att ta dig igenom även detta lager!

    /F

  3. Skrev en kommentar som det gick åt skogen med så jag hoppas att du inte får två. Hursom;

    Jag ser det lite som att jag är en lök, en jävla problemlök. När man skalat av ett lager visar nästa sitt fula ansikte. Och så där håller man väl på tills det är över och lagrena börjar bestå av mellanmjölksproblem istället. Först var det självskadan, sen borderline och nu maten. Som att man dealar med skiten i tur och ordning. Ett problem tar så mycket plats att det andra inte märks.

    Hoppas du hittar ett konstruktivt sätt att ta dig igenom även detta lager.

    /F

  4. Kram till dig!

  5. Oj vad jag känner igen mig… Har du någon kontakt du kan prata med det om?
    (Tack för fina kommentarer <3)
    Kramar

  6. Kära Du! Jag känner igen mig i allt du beskriver!! Förra året började jag skriva på en självbiografi som handlade om mitt sockerberoende. Kom rätt långt med boken men så fick jag ett återfall och tappade all kontroll och började vräka i mig sötsaker igen efter tre månaders strikt diet utan ngt socker alls i kosten. Då slutade jag skriva på min bok, kändes som ett hyckleri. Hur skulle jag kunna ge ut en bok om sockerberoende när jag inte hade lyckats ta mig ur det beroendet? Det är svårt. Jag vet!! Ta EN dag i taget!! Och var inte för sträng mot dig själv!<3 många varma kramar Anna ( som är duktig på att hjälpa andra, men inte lyckas rädda sig själv!!)

  7. Känner igen mej så väl i hela texten läskigt lik min ”mat” historia.
    Ta hand om dej❤

  8. Hej! Skrev en lång kommentar, men den försvann visst. Suck. Hur som helst; jag lyckades hitta in på din blogg för första gången idag och således var detta inlägg det första jag läste…och; pang bom, rätt in i hjärtat, hjärnan, som om orden varit mina. Du är kanske trött på att höra ”jag förstår dig” och ”jag känner igen mig”, men så är det verkligen. Mat är viktigt och onyttigheter får man unna sig ibland, men det blir lätt ett beroende. Ju mer socker man äter desto mer vill man ha. Förädiskt! Jag är själv i härvan; Proppar i mig mat och onyttigheter för att försöka dämpa eller lura ångesten. Istället skapar det ännu starkare ångest och man känner sig äcklig och aldrig vän med sin kropp. Men trots att man vet detta fortsätter man. Personalen på behandlingsenheten där jag bor säger dock att det är bättre att äta än att tillexempel skära sig, men jag vet inte, jag får mycket starkare ångest av hetsätning och tröstätning. Och viktuppgången påverkar mig mer än ärren. Men det kanske är som du säger; nu när andra destruktiva beteenden minskar blir man mer medveten om andra metoder, för att man helt enkelt måste hitta ett annat sätt att dämpa ångesten. Hur som helst tycker jag i alla fall att det är ett första steg att du blivit medveten om ditt beteende och beroende, det är därifrån du måste gå vidare. Och jag håller tummarna för att du ska hitta en väg ut ur detta beroende också. Men att gå över till andra ytterligheten, att svälta sig, är inte heller någon bra idé! Någonslags mellanväg, ett ”lagom”, så jäkla svårt att hitta, men kanske är det dit vi måste sträva? För att må bättre. Kanske mest för att faktiskt kunna hantera vår ångest på ett bättre sätt. Ja, jag vet inte riktigt vad jag babblar om, men jag känner igen mig så himla mycket i det du skriver och bara hoppas att vi blir fria båda två och slipper tänka på mat hela tiden (vare sig för mycket eller för lite). Kram på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: