Tänk om, tänk om, tänk om…

Förr eller senare, everything has to come to an end. Man vaknar ur mardrömmen och drar täcket omkring knäna, tänder tampan och suddar ut monstren från väggarna. Enda skillnaden är att jag vaknar till mardrömmen inte från den. Livets vassa kanter har ju suddats ut det senaste året, hörnen har rundats av och slipats ned, fallen har inte varit lika höga. Smärtan ruvar alltid i kulissen men den har inte virvlat omkring i strålkastarljuset som förut. Så jag släppte garden. Lät armarna falla till sidorna, inte längre ständigt beredd att slåss mot väderkvarnas vingar. Och andades ut.

Och tiden har runnit genom mina fingrar. Minuter och år. Inga mediciner att hålla reda på, inga rakblad att gömma. Kanske en och annan snubbling, men inte längre platt fall på mage i smutsen. Att resa sig igen har inte varit omöjligt. Suddade ut det sjuka och började vänja mig vid frisk. Om än inte helt hel, men ganska hel, bara lite kantstött.

Men så börjar mörkret hopa sig vid horisonten. Och jag får svårt att möta spegelns reflektion. Mitt ansikte förvanskas långsamt tillbaka, suddas ut och blir till fult. Inuti bubblar det sjuder, smärtan sipprar ut i blodet, dränker verkligheten till svart. Igen. Jag känner igen känslan. Vanmakten. tröttheten. Hopplösheten. Allt det arga och fula som kommit tillbaka. Jag kan inte längre kontrollera avskyn, fingrarna i halsen och pannan mot porslin. Vaknar på morgonen med gråten i halsen, rädslan att tvingas tillbaka till noll. Till mardrömmen som väcker upp ur sömnen, till huvudet som skriker alla fula ord det kan.

Kanske är det bara ett återfall. Kanske måste man backa några steg för att kunna ta nya. Jag hoppas. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det bara är en smal passage på vägen. Men jag räds. Tänk om, tänk om, tänk om.