Själen är aldrig död, men den kan vara väldigt frusen

Och tiden fortsätter att rinna mellan fingrar och tår. Nu är det mars och solen orkar smälta lite av isen som klätt in omvärlden i kallt. Kanske hjälper solen till att smälta den kalla svarta isen inuti mig också. Det känns så. Som att det smälter. Alla unkna gamla minnen tinar fram från sin vintervila. Vart jag än vänder blicken hamnar den mot något gammalt och tydligen-ännu-inte-glömt. Men det gör inte lika ont längre. Men det svider. Ungefär som när man har förfrusit ett öra och det hettar och svider när man kommer in i rumsvärmen och blodet återvänder till vävnaden.

Solen som lägger sig som ett täcke över snödrivorna. Flash. Tillbaka i tiden. Till vårdagarna när jag bodde med Min Alkoholist i skogen. Luften av blöt hund och barnkläder i högar i hallen. Långa dagar ute i solen på isen. Lyckan över att få tillhöra. Vara del i. En gemeskap. Flash. Kvällarna när jag gömde mig i tvättstugans mörkaste hörn när Han druckit för mycket och kastade sönder köket i fumliga vredesutbrott. Jag städar kökslådorna och hittar vår förlovningsannons och asken som ringarna låg i.”Nu är det Vi för alltid”. Alltid varade inte så länge som jag trodde då.

Jag har alltid haft någons ring runt mitt finger. Eller någons arm runt min hals. Som ett smycke att hänga runt halsen, av den som först hinner fram och ta det. Som en vante i snön, väntar lydigt på att en upphittare ska ta mig med hem och göra mig hel. Jag minns H också. Flash. Vårvinter utanför hans stuga, katterna lyckligt springades på gräset, renskinnet på marken, solen i ögonen. Samma skog, samma blöta hundlukt, samma smutsiga fingrar och bensindoft i kläderna. Samma olycka som kröp innanför skinnet. Bara i en annan tappning. Lite mindre ilska, men med samma pojkaktiga charm. En annan ring på fingret, samma boja som höll mig fast. Jag kedjade fast mig själv. Vid masten på närmaste sjunkande skepp. Vi kunde inte heller vara tillsammans. Bröt sönder varandra i bitar i jakten på den eviga kärleken. Han höll också fast mig. För hårt. Så att jag kvävdes. Kanske kvävde jag honom också. Jag hoppas att han är lycklig nu.

Men när himlen är så blå som den är idag, då skär man sig inte längre på minnesskärvorna. Jag sicksackar mellan minnena, som små öar i en skärgård. Kan gå iland en stund och sedan lämna dem bakom mig. Bara vemodet som river i själen, men så måste det får vara. Jag håller på att läka tror jag. Låta såren som jämt och ständigt har slitits upp få läka samman. Bli till ärr under huden. Hårda och utbuktande. Kunde man känna på själen skulle man kunna känna ärrvävnaden. Men jag håller ihop. Orkar följa med flodvågorna tillbaka i tiden. Drunknar inte. Inte idag.

Mamma-minnet bökar också runt inuti bröstet. Eller avsaknaden av mamma-minnen kanske man skulle säga. Hålet där mamma borde ha funnits. Som ett rum i ett för övrigt möblerat och ombonat hus som står tomt. När man gläntar på dörren så finns det ingenting där. Bara kala väggar och spindelväv i hörnen. Låt så vara. Jag har andra minnesrum att besöka. Min pappas. Min älskade absolut icke biologiska men ändå högst äkta förälder. Den enda föräldern. Hur många år har det gått sedan han dög? Sex år. Det kunde ha varit igår. Inuti mig lever han fortfarande. Hans rum besöker jag gärna och ofta. Där finns inga vassa skärvor alls. Bara mjukt fluff. Och sorgen som en hinna över.

Tiden läker faktiskt öppna sår. Om man inte pressar fast allt för hårda bandage och låtsas som att dom inte finns. Det behövs luft för att kunna läka. Syre. Jag vädrar hjärtat i vårsolen. Vågar tänka tankar jag inte kunde tidigare. Dröja mig kvar vid det förflutna utan att skrämt skynda vidare. Kanske finns det hopp ändå. Allting blir inte helt direkt, men med oändligt tålamod och tungan rätt i munnen så kanske jag också kan börja leva nu. Istället för att bara överleva. Låta solen värma upp det som varit fruset och tillsynes dött. Känna hur det börjar gro någonstans där inne. Själen är aldrig död, men den kan vara väldigt frusen.

 

293961_236815716364252_179434902102334_645384_1418403122_n

 

~ av babyborderline på mars 4, 2013.

5 svar to “Själen är aldrig död, men den kan vara väldigt frusen”

  1. Hej. Jag ramlade över din blogg i natt under några jävligt långa timmar av panik och ångest. Jag blev ganska ställd när jag började bläddra tillbaka i arkivet och läste de första månaderna. Det kunde varit jag som skrivit allt. Allt som är du är också jag. Snälla, hör av dig. Jag måste få prata med dig.

    Jag lever i misär på alla sätt och vis. Är medberoende och en jävla tjackis själv när allt kommer omkring. Snälla hör av dig.

  2. Hur är det med dig..? =(

  3. du skriver på ett slående bra sätt. det går verkligen rakt in i jävla hjärtat.

  4. jag läser och beundrar din text som målar upp ett scenario i huvudet, mycket bra beskrivet.

  5. Något så starkt & gripande och som berör mig så mycket !! Vilken fantastisk förmåga du har att uttrycks dina känslor o klä dem i ord , på ett för mig helt rent och sant sätt . Du överglänser många skribenter jag läst och liknar ingen annan. Ta vara på din förmåga och tack för att du tar dig tid och delar med dig av din själsliga resa på ett djupare plan. Varje cell i kroppen minns… Man kan lugna och hålla smärtsamma minnen / upplevelser borta …men de finns där och så fort något påminner om dem flammar lågan åter upp och det bränner i själen. Då är det viktigt att ha någon , inte bara någon , utan just den rätta själen som kan förstå och känna just den brinnande smärtan i kropp o själ ….. Helt enkelt någon som ”fryser om min själ eller fryser om mina händer ” när jag själv inte förmår , så att ens frusna själ kan få en chans att tina upp o känna lite värme igen.
    Råkade halka in på din blogg av misstag … Bästa misstaget någonsin !,,,🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: