När det friska har blivit förkylt

Nej, livet är inte menat att vara en kamp. Men ibland känns det så ändå. Jag borde inte klaga, jag borde vara glad. Jag mår så mycket bättre nu än tidigare. Jag vill inte längre dö särskilt ofta. Jag jobbar, umgås med människor, går och lägger mig i lagom tid och kan sova för det mesta. Men ändå är jag inte nöjd. Inte alla dagar. Värst är det när jag har haft några riktigt bra dagar, dagar då problemen inte har varit så stora att man snubblar på dem, när framtiden känts ljus och hoppfull. Och sen, från ingenstans, blir allting inte svart men liksom mörkgrått. Och man famlar fram i grå sörja med hopplösheten fastklämd i halsen. Och det gör ont. Att inte förstå varför idag inte kan vara lika behaglig som igår. Att inte förstå vart det glada tog vägen. Att behöva kämpa sig igenom dagen istället för att glida igenom den.

Jag är trött på att må dåligt. Trött på att vara annorlunda. Trött på att drunkna i ångest. Trött på att aldrig veta hur länge lyckligheten har tänkt att stanna i kroppen. Trött på att tappa viljan och farten. Trött på att vara skör. Trött på att aldrig kunna planera mer än en dag framåt, ifall hopplösheten kommer och omkullkastar allt.  Trött, trött, trött. Jag vill börja leva nu. På heltid. Fungera normalt. Vara människa, och inte så jävla trasig.

Det spelar ingen roll hur många mediciner jag inte äter, eller hur många terapitimmar jag har avverkat. Jag vet inte ens om man kan kategorisera mig som frisk eller sjuk. Jag är någonstans mittemellan. Varken eller. Svävar i ingenmansland. För frisk för att behöva vård men inte frisk nog för att orka varje dag helt och hållet. Och sådana som mig finns det inte plats för i systemet. Man ska vara antingen sjuk eller frisk. Punkt. Så då är jag väl frisk då. Fast inte hela tiden, inte alltid jämt. Men jag försöker, oh ja, jag försöker.

Men idag är en sämre dag. En dag när det friska har blivit förkylt. När klumpen i halsen är större än vanligt. En dag när framtiden känns lite längre bort än annars. Och det gör ont. För jag blir så rädd att jag aldrig ska få känna mig helt hel. Rädd för att det onda svåra hela tiden ska lura bakom det glada. Att jag ska behöva kämpa resten av livet. Ja, jag är rädd.

2012822205713727821424_sbig

 

~ av babyborderline på april 29, 2013.

2 svar to “När det friska har blivit förkylt”

  1. Det gör ont när knoppar brister. Karin Boye. Att växa smärtar och leder till något bättre. Jag tror på dig.

  2. Det gör ont när knoppar brista, Karin Boye. Att växa smärtar. Var inte rädd och kämpa inte emot, ha tillit till livsprocessen. Du fixar det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: