Jävla happy engagement. 080808 är bara fejk.
Dagen efter, lyckas jag, igen, bete mig just på det viset som Han avskyr, på det sättet Han inte kan acceptera. På det sättet jag inte ens reflekterat över förut. Jag kan inte förstå honom i detta, men jag kan acceptera att han inte tycker om att jag gör så som jag gjorde. Och då väljer jag ju givetvis att försöka ändra mitt beteende eftersom han inte uppskattar det, och mår dåligt av det. Men det räcker inte. Han är lost nu. Nästa som om att Han har gett upp, fastän det var mig Han var elak mot. Han gav igen tio gånger värre och nu tvekar Han. Trots att jag är villig att jobba med det som är Mig. Är det Hans stolthet som förstör för oss eller är det något mycket värre? Är det rent utav jag? Eller spelar det ens någon roll?
Och vem ska jag ringa nu? Vem kan ta bort det som skaver och växer? Hans osäkerhet som äter stora hål i mitt hjärta. Hur kan han tvivla? varför kan jag inte förstå honom? Varför kan han inte förstå mig? Behöver vi förstå varandra? Och jag är ensam nu. Det här får jag reda upp och trassla ut på egen hand. Ingen röst i telefonen kan rädda mig nu. Ingen fångar mig fastän jag faller nu, ingen kan göra allting bra igen, ingen förutom Han.
Vi har båda rätt och fel. Det är inget krig som ska vinnas, det är en framtid som ska skapas. Allting handlar om att hitta en gyllene medelväg. Att lösa upp knutarna vi knöt av misstag. Men Han tror att vi kanske knöt dom för hårt. Att dom sitter fast för alltid. Att förtroendet som gick förlorat inte kommer igen.
Jag har alltid trott att det är tillräckligt med att det finns kärlek, men tänk om jag har fel? Det handlar bara om Dig nu. Om Dina känslor och tankar. Du får bollen, kasta den vart du vill. Jag är beredd att ta emot, och riktigt bra på att fånga, om du ger mig chansen.
…and they lived happily ever after, vilket jävla bullshit!
Welcome to Borderline City! 