Har jag lyckats knäcka mig själv, igen
Åh nej. Åh nej. Åh nej. Nu har dom börjat igen. Tankarna. Vilken (meningslös) händelse som helst utlöser en våldsam triad av tankar i stilen: ”Jag är så jävla dum i huvudet, och ful, och äcklig”. ”Jag hatar mig”. ”Jag kan lika gärna dö, det finns ingen mening med nånting”. ”Jag är tjock och äcklig, alla hatar mig”. Och snart, när som helst, har jag lyckats knäcka mig själv, igen, och då kommer min hjärna att kapitulera, den kan inte hålla stånd hur länge som helst mot en sådan invasion. Då finns det inget förstånd alls kvar, inget Normal, bara sjuk, sjuk, SJUK.
Men än så länge, en liten stund till finns mitt Normala och Förnuftiga jag kvar. Jag försöker så länge som det går men det har varit riktigt nära nyss så jag spår att det bara handlar om minuter eller möjligen någon timme innan Mitt Personliga Helvete bryter lös, och hela hjärtat exploderar i blödande röd smärta.
Welcome to Borderline City! 
Kämpa inte emot, låt det braka lös, (men var inte ensam) det går snabbare över då! Du e grym som du e!!