The is not a life

•december 29, 2008 • 1 kommentar

Han stod på min sida, men visst, jag misstänker Hans motiv. Kanske var de enbart egoistiska? Han kanske inte slogs för den goda sakens skull, eller ens för min skull, utan bara för sin egen?

Mitt liv har tagit en avstickare från the highway, ut i skogen, till ingenstans. no more gräddfil to happiness.

Och hur gärna jag än försöker komma på rätt köl igen sjunker jag bara djupare ner i min egen desperation, snärjer mig själv i ångest och smärta. Finns det ett ledigt hörn så målar jag förr eller senare in mig i det.

Och om jag skulle våga se djupt in i mitt hjärta och fråga mig själv vad jag vill med livet, så skulle jag inte kunna svara. Det är som att jag tror att drömmen ska förflytta sig ännu längre bort om jag sätter ord på den. Eller helt enkelt bara explodera i mitt ansikte och ge mig tredje gradens bännskdor. Jag har varken mening eller mål, ett irrbloss, som sakta sbrinner ut över trädens toppar.

This is not a life!

Publicerat i Ångest, Bipolärt, Living on the borderline
Etiketter: ,

I was blind but now I see

•december 25, 2008 • Kommentera

Hunden är rädd. Han flåsar och skakar. Han höll fast mig och sa att ”mot mig har du inte en chans”. Nä. Det har jag nog inte. Men det är alkoholen som talar. Han är alkoholist. Visst, visst, jag har vägrat att inse klara fakta. Han dricker för mycket. För ofta. För tätt inpå. han blir en annan. Han blir våldsam. Och elak. Han slåss inte men han sårar med ord. Han blir ett barn på nytt, en egoistisk liten patetisk varelse som vägrar att leva i verkligheten, dövar sitt dåliga samvete och sina låga självkänsla med vilken alkoholhaltlig dryck som än står att finna. Och jag betalar. Med mig själv.

Welcome to Bordeline City, everybody. Hope you’ll enjoy this ride.

I was blind but now I see…

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Co-dependent
Etiketter: , , , ,

I slutet av tunneln

•december 24, 2008 • Kommentera

Bitarna börjar falla på plats. Det ligger tusen krossade julgranskulor vid mina fötter. Men jag är vuxen nu. Och tillbaka precis där jag varit under hela min uppväxt. Ångesten river stora revor i bar hud och när jag andas sipprar luften ut som små ljusa rökpelare ur min mun.

Min mamma är här över jul. Här, där jag bor nu, över hundra mil från min uppväxt. Min mamma gråter i köket över min brist på uppskattning av hennes julklappar. Min mamma skrikgrälar med Han. Min mamma lagar flera kilo mat som ingen vill ha. Min mamma lyssnar inte på någon. Min mamma är ett stort barn som specialiserat sig på att ge andra dåligt samvete. Min mamma tror att världen kretsar endat och endast omkring henne. Hon är världens nav. Och jag snurrar med, runt, runt, runt världens mest egocentriskaste och krävande person. Jag tror att hon är psykiskt störd, fastän hon aldrig erkänt det själv. Jag hatar henne. Får man säga så?

En tilltuffsad gran utan paket står kvar i vardagsrummet, en ängel hänger på sned och stjärnan i toppen är nära att falla ner. Ska mitt helvete aldrig ta slut? kommer aldrig ljuset i slutet av tunneln?

Publicerat i Bipolärt, Living on the borderline, Mamma, Uncategorized
Etiketter: , , , ,

Merry fucking X-mas!

•december 23, 2008 • 2 kommentarer

Det här händer inte. Det är varken min kropp eller mitt hjärta som irrar runt i den här surrealistiska miljön. Julbakar. Hänger gardiner. Slår in klappar. Allt med det falskaste leendet av dom alla på läpparna medan jag glättigt nynnar om någon julskinka som har rymt. Det är inte jag.  Det är inte min värld. Det är inte mitt liv.

Han är dsnäll, Han är dum, Han dricker för mycket och är dum sen är Han snäll. Han gör slut. Om och om igen. Han vill ändra på allt som är jag. Jag bönar och ber, på bara knän med rakbladet i handen. Han tittar kallt och kan inte förstå. Sedan låtsas vi, inför familj och vänner. Vi har inga sprickor i fasaden. Dessutom får jag inte säga det åt någon,  vi ska gömma min desperation, ingen får se. Men dom vet, dom som känner mig vet, men dom kan ingenting göra. jag mår dåligt av att tänka på att dom, alla dom som verkligt bryr sig, får stå och se på hur jag gräver mig själv neråt, mot helvetet. Jag har svikit dom alla. Jag kan inte förlåta mig själv för det.

Och nu är det jul igen. Vi fortsätter köpa bort våra dåliga samveten. Om man hade en miljon skulle man inte behöva ha dåligt samvete alls, då kunde man betala sig ur det med julklappar. Ha ha.

Merry fucking X-mas!

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Bipolärt, Co-dependent, Living on the borderline, Mamma, Post traumatic

Hur blev jag till ond?

•december 11, 2008 • 4 kommentarer

Inga framsteg, ingen ljusning. Jag vågar inte ens skriva på bloggen. För att inte slösa bort tid som jag kan lägga på Honom. Annars blir Han arg. Dessutom kan man flirta med så många på internet. Och för att inte tala om MSN.

Hans kompisar säger att Han borde lämna mig nu, så fort Han kan. Hur blev det så? Hur blev jag en Hemsk och Vidig Människa? För det måste jag ju vara. Annars skulle dom inte säga så. Men jag vet, jag vet, jag bara upprepar mig själv, mening för mening. Som att sticka en socka för att sedan repa upp den och rulla tillbaka tråden på garnnystanet. Om och om igen.

Men det är mitt mörker. Mitt helvete. Jag sitter fast. Mitt emellan död och levande. Levande död. Genom dag efter dag, hoppas jag att Han ska vara på sitt bästa humör, så att vi kan vara glada båda två. För Han är en underbar människa, ibland. Det är bara som att det som är jag tar fram allt elakt hos Honom. Jag förstör Hans liv. Fastän jag gör mitt allra yttersta för att förgylla det. Hur gick det till? Hur blev jag till ond?

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Uncategorized
Etiketter: , , , , ,

Mer ont utanpå än inuti

•december 5, 2008 • 2 kommentarer

Måste lyssna på vad Han säger. Måste lyssna. Nu.  Jag älskar konstigt säger Han. Jag är en hora säger min hjärna. Jag gör fel val, hela tiden, säger Han. Jag är en stor jävla idiot, säger jag. Han är inte här som min stödperson säger Han. Han säger att ”vi har ju sagt att du inte ska krama kompisar”. Han säger att Han älskade mig, alltså öppnade Han sig och sårades! Jag sårade Honom. Jag har gjort Honom illa med det som är jag.

Det är jag som är problemet. Han har börjat röka igen. Det är mitt fel. Jag vet det, för hade jag inte varit ett så stort problem som sårat Honom hade han inte behövt cigaretternas stöd.

Tänk, tänk. Gaffel, eluttag, jord? Måste ha en jord annars går strömmen fel väg. Tänk, tänk. Inga tabletter, ingenting. Skulle Han hata mig om det var Han som hittade mig från kroken i taket?

Look at me, I’m running out of time. Han säger att ”Det går inte att radera.” (Bilden av mig som kramar min kompis när han har hjälpt mig hem för att jag var för full, enligt min verion. Enligt Hans version; bilden av mig som kramar en kille jag tagit hem för att knulla, men Han råkade vara hemma). Jag säger; ”Distance voices calling me away”(men jag säger det så tyst att Han inte hör.) Han säger ”Du bara utnyttjar mig”, jag säger ”Nej, nej, neeeeeeeeiiiiijjjjjjjjjj!”

Sen springer jag in i garderoben på alla fyra och ylar, försöker låsa in mig i badrummet med alla rakhyvlar, slåss med mina osynliga demoner, dunkar huvudet i väggen för att slippa höra alla orden, kämpar med varenda muskel i kroppen på helspänn, försöker riva sönder huden, vill att smärtan ska göra mer ont utanpå än inuti.

 

Han får inte lämna mig. Utan Honom är jag ingenting. Han är mitt Allt. jag är Ensam annars. Ensam. Jag älskar Honom. Det är faktiskt JAG som sårat Honom. Det är MIG det är fel på. (Jag låter som en sån där misshandlad stackars tjej utan självförtroende nu, en sån där tjej som är fast och fullt övertygad om att ”det var bara en engångsföreteelse och föresten så bad jag om det”. En sån där tjej utan egen vilja och självförtroende).

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Ångest, Bipolärt, Co-dependent, Living on the borderline
Etiketter: , , , , , , ,

Ärr som aldrig går att tvätta bort

•december 1, 2008 • 5 kommentarer

Jag tänkte rista in HORA på mitt bröst igår. Rakbladsvassa linjer av sönderskuren hud. Det hade blivit fint. Passande. Så att alla kunde veta, att det är det jag är, en hora.

So I scream about it in the night.

Alla intentioner missförstås, allting är på förhand dömt. Det spelar ingen roll vilka kort floppen visar, jag sitter med kort på hand som inte ens finns med i resten av leken. Jag är den som alltid måste komma sist.

Jag vill skrika, yla, vråla från hjärtat, tills luften tar slut. Ser du inte? Hör du inte? Din verklighet är inte min.

 Jag måste ignorera allas hjälpande händer, jag måste, jag måste, annars tror Han att jag ligger med dom, eller går bakom Hans rygg. Jag måste välja Honom, Han är Allt. Eller är Han det? Jag gör Honom bara illa, jag förstör Hans liv. Jag vill göra det fint och bra men jag gör det svart. Jag gör Honom så arg. Det är mitt eget fel. Jag förtjänar det. Mörker och illvillighet. Alla hårda ord, dom är mina nu. Jag bad om dom, och nu gör Han mig till viljes. Låter resten av världen ta del av min dålighet. 

The stone in my heart where the sadness grows.

Mycket blod som flyter under broarna nu. I ådrorna finns inte så mycket kvar. Hjärtat har en knapp syretillförsel och jag har ärr som aldrig går att tvätta bort.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Bipolärt, Co-dependent, Living on the borderline

I’ve lost myself

•november 27, 2008 • 3 kommentarer

Ännu en dag av mitt liv försvinner förbi och jag står paralyserad och ser den glida förbi. Kanske att jag sträcker ut handen och försöker gripa tag, men inte når riktigt ända fram. Så här står jag tomhänt och undrar. Undrar, undrar, undrar. Om inte? Om om?

Har jag förlorat mig själv? Finns jag kvar alls? Bakom den andra personen jag har byggt upp framför mitt ansikte. Den personen som har förändrat varje centimeter från ursprungsoriginalet för att inte locka fram ilska, hat eller olustkänslor hos Honom. Kopian som sätter Honom före allt och alla. Men tänk om jag tittar bakom kopian och inser att det som en gång var jag, inte längre finns kvar…

 

I’ve lost myself.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Bipolärt, Co-dependent, Living on the borderline

Don’t tell me who I should be

•november 24, 2008 • 2 kommentarer

Jag önskar att jag hade styrkan att uttrycka mig, säga Dom Rätta Orden, våga. Men ibland har man en sådan tur att någon annan har sagt dom före;

 
”There you go
You’re always so right
It’s all a big show
It’s all about you

You think you know
What everyone needs
You always take time
To criticize me

It seems like everyday
I make mistakes
I just can’t get it right

It’s like I’m the one
You love to hate
But not today

So shut up, shut up, shut up
Don’t wanna hear it
Get out, get out, get out
Get out of my way
Step up, step up, step up
You’ll never stop me
Nothing you say today
Is gonna bring me down

There you go
You never ask why
It’s all a big lie
Whatever you do

You think you’re special
But I know, and I know
And I know, and we know
That you’re not

You’re always there to point
Out my mistakes
And shove them in my face

It’s like I’m the one
You love to hate
But not today

So shut up, shut up, shut up
Don’t wanna hear it
Get out, get out, get out
Get out of my way
Step up, step up, step up
You’ll never stop me
Nothing you say today
Is gonna bring me down
Is gonna bring me down

Will never bring me down

Don’t tell me who I should be
And don’t try to tell me what’s right for me
Don’t tell me what I should do
I don’t wanna waste my time
I’ll watch you fade away

So shut up, shut up, shut up
Don’t wanna hear it
Get out, get out, get out
Get out of my way
Step up, step up, step up
You’ll never stop me
Nothing you say today
Is gonna bring me down

Shut up, shut up, shut up
Don’t wanna hear it
Get out, get out, get out
Get out of my way
Step up, step up, step up
You’ll never stop me
Nothing you say today
Is gonna bring me down

Bring me down
{shut up, shut up, shut up}
Won’t bring me down
{shut up, shut up, shut up}
Bring me down
{shut up, shut up, shut up}
Won’t bring me down

Shut up, shut up, shut up…”

Simple, Plan, ”Shut up”

Om jag bara vågar, vågar, vågar. Håller samman, sprickorna ihop. Så kan Du inte berätta vem jag ska vara eller vad jag ska göra. Jag ska, jag ska, jag ska. Bli stark, bli hel. Gå emot vinden, simma i ditt kalla vatten utan att sjunka. Jag ska…

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Bipolärt, Co-dependent, Living on the borderline
Etiketter: , , ,

du får för fan inga svar

•november 20, 2008 • 2 kommentarer

som du sa,

jag sparde dina ord

vartenda ett av dom som rev sönder och itu

men du kan inte ångra dig nu

jag samlade ihop alla orden,

och allt du gjort

nu skyndar jag mig härifrån, fort

kan inte stanna, kan inte vara kvar,

du får för fan inga svar,

inuti har jag redan gått förbi

hur tomma kan ett par ögon bli?

det som var, det är borta, finns inte kvar,

jag går, ser du inte? jag är fri.

Publicerat i Poetic

« Previous Entries
Next Entries »