Ärr som aldrig går att tvätta bort
Jag tänkte rista in HORA på mitt bröst igår. Rakbladsvassa linjer av sönderskuren hud. Det hade blivit fint. Passande. Så att alla kunde veta, att det är det jag är, en hora.
So I scream about it in the night.
Alla intentioner missförstås, allting är på förhand dömt. Det spelar ingen roll vilka kort floppen visar, jag sitter med kort på hand som inte ens finns med i resten av leken. Jag är den som alltid måste komma sist.
Jag vill skrika, yla, vråla från hjärtat, tills luften tar slut. Ser du inte? Hör du inte? Din verklighet är inte min.
Jag måste ignorera allas hjälpande händer, jag måste, jag måste, annars tror Han att jag ligger med dom, eller går bakom Hans rygg. Jag måste välja Honom, Han är Allt. Eller är Han det? Jag gör Honom bara illa, jag förstör Hans liv. Jag vill göra det fint och bra men jag gör det svart. Jag gör Honom så arg. Det är mitt eget fel. Jag förtjänar det. Mörker och illvillighet. Alla hårda ord, dom är mina nu. Jag bad om dom, och nu gör Han mig till viljes. Låter resten av världen ta del av min dålighet.
The stone in my heart where the sadness grows.
Mycket blod som flyter under broarna nu. I ådrorna finns inte så mycket kvar. Hjärtat har en knapp syretillförsel och jag har ärr som aldrig går att tvätta bort.
Welcome to Borderline City! 
Han är inte allt,varför skulle du göra honom illa? och förstöra hans liv?
Det jag verkar kunna läsa mellan raderna är att han förstör ditt liv!
Jag tror inte du ligger med någon annan eller går bakomn hands rygg.
Du verkar vara en fin tjej,jag vet att det kan verka svårt att stå ut men en dag kommer du komma du där ifrån,jag hoppas att det blir så snart som möjligt/Kram du är bra
Gör det inte han är inte värt det jag lovar!!!
Var inte så hård mot dig själv! Alla har ett mörker inom sig, hur det ser ut är olika och vi kan aldrig veta hur någon annan tänker, egentligen. Jag har också hemska mörka tabubelagda tankar men jag har börjat se dem som en del av det som är jag och då blir det lättare att leva med och acceptera. Hoppas det ordnar sig för dig, kram.
Jag känner igen det där. Jag har det lite så med. Man vill inte skada den man älskar, ändå lyckas man med det gång på gång. Och hela relationen är så krävande, krav överallt, krav som man inte klarar av att ta hand om. Det går inte när man mår som man mår, det tar tid att bli bra.
Fast nu vet jag inte riktigt om det är så du har det, men det kändes lite som samma när jag läste det du skrivit.
Vet att vi inte känner varandra eller så men om du behöver någon att prata med så finns jag iallafall. Kan vara skönt att ha, ibland..
Kramar i mängder!
aww va snäll du e.. fast allt ligger lite på is nu, skriver så mkt i skolan att jag inte har så mkt ork att skriva på bloggen.. dessutom har jag gjort tusen anmälningar till patientnämnden så det blev också massa dokument.
Kram på rej, snart kommer det nog upp nått nytt