I slutet av tunneln

Bitarna börjar falla på plats. Det ligger tusen krossade julgranskulor vid mina fötter. Men jag är vuxen nu. Och tillbaka precis där jag varit under hela min uppväxt. Ångesten river stora revor i bar hud och när jag andas sipprar luften ut som små ljusa rökpelare ur min mun.

Min mamma är här över jul. Här, där jag bor nu, över hundra mil från min uppväxt. Min mamma gråter i köket över min brist på uppskattning av hennes julklappar. Min mamma skrikgrälar med Han. Min mamma lagar flera kilo mat som ingen vill ha. Min mamma lyssnar inte på någon. Min mamma är ett stort barn som specialiserat sig på att ge andra dåligt samvete. Min mamma tror att världen kretsar endat och endast omkring henne. Hon är världens nav. Och jag snurrar med, runt, runt, runt världens mest egocentriskaste och krävande person. Jag tror att hon är psykiskt störd, fastän hon aldrig erkänt det själv. Jag hatar henne. Får man säga så?

En tilltuffsad gran utan paket står kvar i vardagsrummet, en ängel hänger på sned och stjärnan i toppen är nära att falla ner. Ska mitt helvete aldrig ta slut? kommer aldrig ljuset i slutet av tunneln?