Jag satt framför datorn och slösurfade, spelade musik, försökte lämnade natten som varit insnärjd i ångest. Tappad i backen efter några dagar i rus och höghet, från kung över världen till en liten darrande kaninunge på 0-10 sekunder.
Så flöt en ton ut ur högtalaren som smög sig in i hjärtat och skakade liv i minnen som jag för länge sedan begravt och tappat bort. Allt kom tillbaka, allt det lyckliga. Min uppväxt var inte bara kvävande, utanför hemmet levde jag, åtminstone stundvis. Högstadiet, vänner, första pojkvännen med gitarr och ett hjärta större än jag trodde var möjligt. Sena nätter med ändlösa sånger sjungna speciellt för mig, naiva drömmar och en otålig väntan på att livet skulle börja, ovetandes om att det pågick mitt framför mina blåögda ögon.
Jag har inte vågat treva i hjärtat efter det förgångna. Rädd att även vackra minnen kan lämna blödande sår. Lycklig över tiden som varit, olycklig över tiden som spelas i realtid. Tårar som svider på kinden, bränner hål på huden och lämnar kindkonotorna avskalade. Det river i själen när jag hittar minnet av när vi sov över på ön i sjön där vi brukade fiska, fnittriga av folköl och glädje över att finnas till. Återvänder till nuet, plågar mig genom att söka efter ännu en sång förknippad med dåtidens söta smak av naivitet och oförfalskad tillit.
Tryggheten var ännu omlindad runt min kropp, skyddade mig från vassa stenar i varje fall. Första pojkvännens smala fingrar som tog ackord på en gitarrhals, yrsel efter de första svidande klunkar sprit runt ett köksbord tillsammans med vänner som jag visste fanns där, no matter what. Sommrar i vatten och sand, skratt, gräs som kliade innanför linnen utfyllda av knoppade bröst, svidande hud efter för långa dagar i solen.
Skolavslutningar med blomkransar i vackraste kyrkan, kalvar på grönbete redo för sommarens ovisshet. Om vintern, hala skor av tyg, tunna jackor, förfrusna fingrar upptinade innanför någons tröja. Lyckligheten i att tillhöra en grupp, vars medlemmar följt med sedan alltid. Vi växte upp tätt sammanbundna, formades av varandra, jag minns allt-jävla-ting. Jag älskade dom alla så mycket.
Och det gör så förbannat jävla ont. Att minnas lyckan, att minnas föreställningar om att livet bara har gott att erbjuda, att minnas tron att trygghet är en självklarhet. Vetskapen om att tiden aldrig kan vända tillbaka, den är en one way ticket till framtiden. Bort från tryggheten, bort från ovissheten, ser jag alla varma och solskensmålade minnen bli mindre och mindre allt eftersom tåget obarmhärtigt accelerar.
Och ångesten lindar sig runt mitt hjärta, tvingar upp pulsen och stryper syretillgången. Jag flämtar, famlar efter luft, försöker tvinga bort smärtan genom att stänga alla dörrar jag nyss öppnat, men de vägrar låta sig slås igen. En outsuddbar del av min person, erfarenheter som skulpturerat min själ.
Och jag vet att det aldrig kommer igen, jag kan söka upp varenda en av dem, men det skulle aldrig bli detsamma. Det är alla någon annan idag, liksom jag själv har vi fortsatt växa, några mot himlen, några en krokigare väg. Och mest av allt är jag tacksam, tacksam över att ha fått vara med om dessa obefläckade minnen från förr, tacksam över första pojkvännens omsorg som med all säkerhet höll mina begynnande störningar i schack ännu några år med hjälp av kärlek och en outtröttlig tolerans.
Och jag sörjer, sörjer att jag vantrivs med mitt ömkliga liv, för rädd för att ens våga drömma om ett annat liv. Och jag har något att jämföra med nu, en känsla från uppväxtens år som jag inte känt sedan jag inte kan minnas. Och mest av allt är jag skräckslagen, förlamande rädd att aldrig få bli omlindad av trygghet igen, att inte få vara omgiven av obeveklig tolerans eller att till fast och fullo få vara den människa som sdean länge sitter fängslad djup inuti min kropp, bakom hårdaste galler, förgiftad av läkemedel, söndrad av den smärta som åsamkas av psykologisk krigsföring och obehärskad vrede.
Welcome to Borderline City! 