Tre fucking diagnoser
Samsjuklighet är mer regel än undantag vid psykiska sjukdomar, en överlappning av flera diagnoser som förvärrar sjukdomsbilden hos patienten och/eller kan göra att det är mycket svårt att särskilja de olika diagnoserna från varandra. Många drag hos ADHD-diagnostiserade psykiskt sjuka stämmer även in på kriterier för borderline och särskilt bipolär sjukdom. Detta leder till att även medicinering/ behandling kan vara svår att anpassa och/eller finna lämplig sort. (saxat från diverse Internetsidor)
Jag har lyckats pricka in tre fucking diagnoser: bipolär sjukdom, borderline/emotionell personlighetsstörning och ADHD. Det är helt sanslöst, bortom förstålighet. Tre diagnoser av psykisk karaktär. Haha, lika bra att slå på stort när man ändå håller på. Sanslöst. Och det värsta är att jag inte reflekterat över denna komorbiditet förrän nu. Blundat med öronen ihärdigt, separerat problembeteenden i bästa multipla personlighetsanda.
Och jag börjar sakta ta till mig ADHD-spektrumet, får insikt i både uppväxt och nutid. Upptäcker svar på frågor jag aldrig vetat fanns. Det oförstådda dolda kroppsspråket, oemottagligheten för ironi, icketilltagligheten för tillsägelser, min omogna personlighet, impuilsiviteten, oförmågan att reflektera över konsekvenser av handlingar, glömskan, otåligheten, min okontrollerade ilska under uppväxten, hyperaktiviteten följd av total passitivitet, intesiviteten, min bottenlöst sjunkna självkänsla, motviljan mot förändringar, omöjligheten att kontrollera känslor, den ständiga förnimmelsen av att inte höra hemma i livet.
Alltså, tre fucking diagnoser, helt otroligt, snacka om problembild. Och alla lappas över varandra, vissa symptom inkluderas av alla tre diagnoserna på samma gång; tex impulsivitet återfinns hos alla tre störningarna. Det är oändligt, det är en rigid förklaring till mitt beteende under uppväxten och tonåren, ett svar på min omogenhet i vuxenvärlden.
Och jag accepterar med jämnmod, det är ingen mening med att slåss mot natueren längre, det är bara ännu en kamp dömd att misslyckas. Jag erkänner för mig själv att jag är sjukare än jag ville tro, att de psykiska och neuropsykiatriska funktionshindren begränsar mig från att mogna till en vackert röd tomat och erkänna vuxenlivet. Jag är en tonåring fångad i en vuxen människas intellekt och kropp.
Och jag har så ont inuti, smärtan och ångesten lever sitt eget liv under min tunna hud. Det enda som tystar demonerna är kemiska substanser. Jag går till jobbet, trär på mitt skal och håller ryggen rak. Smyger hem, rasar ihop till en trasig pöl, sugs ner i virvlande svarta maskhål. Trasas sönder omigen av hårda ord och nålvassa anklagelser. Tigger om förlåtelse i all evighet, sluter avtal jag bara kan hålla tills min hjärna får en injektion av psykiskt gift. Vägrar resolut att glänta på fönstret till mitt djupaste hål, viskar bara tyst när ingen hör; jag är en förskräckt alien vilsen i en snårfylld skog, det enda jag förmår är att springa, springa till längre bort. En pusselbit lämnad överbliven när pusslet blev färdiglagt.
Och det smärtar som mest när jag ser alla människor som bildar familj, skaffar barn, köper hus, kör volvo. Det finns inte för mig, det finns inte. För mig finns bara överlevnad, sekunder bortblandade i klockans urverk, en ändlös sorg som beslutsamt skapat en oavbruten erosion i mitt inre. En sorg som skär sönder mitt liv till små strimmor. Friskheten är långt borta, jag vågar inte ens nudda med tungan tanken, jag smakar inte på vitklädda snöflingor.
Kanske väntar jag bara på att jag ska gå under likt ett skepp som styr mot grundet. Böjer mig som ett grässtrå i vinden, låter det som är jag suddas ut till en genomskinlig spegelbild. Det enda jag kämpar för är att inte göra Honom arg, då köper jag mig tid, kan leva ännu en dag till utan dödslängtan. Bara jag inte förargar Honom, då slås allt i bitar och jag sneglar mot gula engångsrakhyvlar och nyinköpta medicinförpackningar.
Welcome to Borderline City! 
Lilla gumman, skickar en stor varm kram som omhuldar som ett stort paket bomull, eller ett varmt duntäcke. Vira in dig i det istället för elaka kommentarer från Honom eller rakhyvlar. Det är ofta så att en diagnos sällan kommer ensam tyvärr.
Du, det är aldrig kört, säger cyberkompisen tappa inte hoppet.
Kan inte ens tänka mig vad du genomlider. Vill bara skicka en stor kram. Är helt säker på att du fixar din vardag för när jag läser dina inlägg ”ser” jag en stark person som verkligen har ”talets” gåva och en helt fantastisk gåva när det gäller att skriva och gestalta känslor i ord.
Å du har ju fixat det hitintills…vad bli skillnaden när du får en diagnos på papper? Kanske det kan bli lättare, kanske kan du få större förståelse för vad du går igenom och hur du kan bli hjälpt med det du genomlider.
Vill bara skicka dig en massa varma kramar.
Anna
Det är svårt, jag vet inte vad mer jag skall skriva. Vad man nu i världen skall ta sig till då man inte kan se det där förbannade ljuset. Och att lära sig att leva med allt och acceptera det tycks som en omöjlig konstruktion. Man vill bara få lite lugn och ro. Jag känner igen mig mycket i ditt inlägg, det du skriver. Jag hoppas att det kan bli litet bättre snart. Att du inte fastnar helt. Friskheten kommer inte på en gång, det tar sin tid. Jag vill ge dig många styrkekramar med hopp om att det blir mer hanterbart.
*Skickar en stoor bamsekram, ta hand om dig vännen !
Ja, och jag har samma diagnoser.
Sjuka är vi men vi ska klara detta.
Du och jag får kämpa tillsammans på distans.
Du klarar det, för det tänker ta mig fan jag göra!
*massa kramar*
Du är inte ensam, jag har också tre, fan vet om det inte blir fler…men de där ligger som du säger i gränstrakterna till varandra, ser olika ut för var och en. Skickar en hälsning och berömmer din fantastiska sida: hur lägger man till sig som följare här ?
kram