Jag minns
Jag minns.
Oförfalskad förväntning. En naket ovetande. Allt som var spännande, annorlunda. En ny människa från en annan värld. Klivet in i någons magi. Snöflingor, skogsvägar, ett helt stort hus, dieseldunkar, oljebefläckade fingertoppar, skäggstubb mot hakan, snöskoter mitt i natten, skjutbanor, skott från älgstudare som satte mina trumhinnor i gungning, vuxet, oändligt.
Dansade i köket om kvällen, såg ut i skogen genom de bristfälligt tvättade fönsterrutorna, tog in hunden från hundgården, skottade snö tills kinderna frös. Allt var nytt, orört, vackert. En brasa på kvällen, en tvättlina i pannrummet, bastuns kåda i håret.
En snörstump i min hand. En tråd att följa och nysta till något större. En enskild vink, ett dammkorn här, ett sandkorn i ögat där. En spritdunk i garaget. En platta oskyldiga öl till helgen. Ett glas surt vin till mig, hemlagad stek och potatissallad.
En tuffing som levt livet, som inte behövde någon. En hårding, en yngling i ett flammande moln av respekt. En tunn, tunn fasad redo att genomskådas. Jag nystar vidare, min tråd är tung och motvillig, men jag kämpar oförtrutet vidare med trasslet. Någon som med största trolighet var det största kapet under skoltiden, någon som med största trolighet har utnyttjat det. Aldrig problem med att få den han ville ha.
Alla tokigheter. Lustiga historier som lämnar en besk eftersmak i min mun. Galenheter i rusigt tillstånd, oräkneliga, alla berättade med ett fuktigt återupplevand i blicken. Ett hjärta som saknar svunnen tid.
Sen jag kom, fredagens och lördagens trevligaste stund, intima fester med högst fem deltagare. I jaktkläder, skoterkängor, helly hansen-tröjor, en tunn lukt av svett och olja. Sluddrande förlamade tungor, vingliga steg, sittsovande, för många tomma burkar, i drivor under köksbänken. Förvirrade snöskoterturer, slutandes upp och ner eller med förevisande av chaufför till passagerarplats.
En annan helg, en annan tillställning. Människor i min dubbla ålder, för runda under fötterna för att förflytta sig. En dag, en danstillställning med arrangör, finklädda skuggor i olika tillstånd av berusning. Överallt, kvinnor han har lägrat. Jag chockas men väljer att svälja. Nykärheten ligger som en varm filt om mina axlar.
Garnnystandet växer. Det är stort nu. Kanske är det slut snart. Kanske håller jag snart den sista biten i handen. Så, en kommentar som lämnar eftertanke och förvirring. Ingen här gillar mig./…/ X’s mamma har alltid varit sur på mig. Och alltid, en historia bakom. Oftast en historia som inte berättas förrän långt efteråt. För min tomt gapande mun. Och jag sväljer, och sväljer.
En fest, ett varnande ord för slutna öron. Han kommer aldrig att sluta dricka. Bemött med trotsigt förnekande, min ovilja att se. Jag blundar, blundar, blundar. Det finns det fler som gör. Vi blundar ikapp.
Jag ville måla hela Hans värld gul och grön. Röjde upp i tomma rum, tapetserade nötta väggar. Beröm mig, beröm mig. I hälen, alltid ett stick av motstridighet. Framtidsplaner, tunna ringar av guld. Monstret i magen som slåss med sin svans. Vi byter ringar av förhoppning. Berusade av champange.
Och vreden. Ibland vreden. Till en början förknippad med sneda fyllor eller oberäkneliga handlanden från min sida. I ett badkar med lugnande tabletter. På soffan efter nyårsnatten. Överslätande. Ynklig. Gråter i duschen. Jag förlåter. Förlåter. Trasslar mitt garn.
Besök hos psykakuten, galonklädda stolar, lukten av olja och bensin. Överdoser av medicin, efter att ha skådat renaste hatet i ögats pupill. Tysta nätter under landstingets vingar. Förlåtelse. Min rädsla växer sig större än nystandet, jag släpper tråden och tar upp rakbladen. Bleka ärr slingrar sig på min hud, varje gång bemötta av en föraktfull blick. Öppna sår delar på sig och blottar kött och senor, jag förbannas men ilskan förvrider, jag vet inget annat sätt.
Nu, en trådstump i handen. En sax i den andra. Jag vill inte veta längre, jag vet nog. Jag lägger mig ner på golvet och håller för öronen. Snorar på parketten, blöder ner en handduk, lyssnar lamt till vreden. Fångas av smärtan i mitt inre, åtrår en förståelse som inte finns att få, skriker ut min hjälplöshet och möts av ilskan.
Och innerst i mitt huvud genomskådar jag masken, Hans fasad är mig genomskinlig nu. Jag ser, jag ser Hans osäkerhet, Hans rädsla, Hans ovetenskap om livet. Hans sorg. Hans taffliga uppväxt. Hans ovilja att se sig själv i spegeln om morgonen, Hans projektioner som Han inte vågar vända inåt. Hans självförakt, Hans avsky, Hans rädsla utbytt till förskrämd ilska. Inuti i mitt huvud river jag dammen och låter allt det vilda vattnet forsa fritt. Och sörjer.
Welcome to Borderline City! 
Jag läser. Förundras. Över hur två liv, så totalt oberoende av varann kan te sig så lika…
Jag publicerar aldrig i nutid. Alltid några dagar efter. Då kan jag jag släta över när folk undrar, är oroliga.
Så det jag skrev för nån dag sen är ännu inte publicerat. Men historian är lite som din. Inte lika poetisk. Inte lika vacker. Men med samma innehåll. Fast ”han” är bara en vän. Eller nej, han är nog mer än så trots allt.
Att gå är så svårt. Kanske det svåraste. För hur gör man när man inte är tillräckligt stark? Och hur ska man finna kraften när man sitter fast mitt i allt det destruktiva?
Jag sörjer också nu. Jag hoppas det är sista gången.
Kram!
hoppas din dag blir full av värme trots allt!
jag känner igen mig så fruktansvärt mycket att det är äckligt.