Welcome to Borderline City!

Vi älskar varandra till vansinne,
jag vet inte varför, men vi offrar våra liv
Aldrig någonsin mer dina händer
aldrig någonsin mer dina kinder våta av saliv
Du skriker åt mig, jag köper tid.

Jag drivs av din smärta,
med svagsinnig eld tänder jag på ditt hem
lågor som omvälvar all trasig sorg.
En stillsam doft av fotogen,
smaken av sot som dröjer sig kvar till sen.

Du låtsas att du älskar mig,
biter hårt i sargad själ.
Glittrande tänder i ruttet kött
smaken på tungan av sådant som är dött,

Jag ljuger för mig själv när du skriker,
och döden är vacker om vit,
dansar framför mina fötter och ler,
låtsas inte om att han inte alls hör hit.

Hur kan man förlåta allt som gjort så ont?
Jag behöver något som gör mig fin,
ge mig opium, ge mig morfin och kokain,
sätt sprutan i tunnaste ven,
ge mig mina drömmar tillbaka,
ge mig rent och gnistrande heroin.

Du som var min enda tro,
du sa att jag var lika ensam som du,
men anta att jag inte avgudar dig lika mycket som förut,
anta att jag skrattar åt dig nu.

Den frihet som jag stal,
slukades av din självsäkra mun,
Så nu är jag tillbaka där jag hör hemma,
Dömd till varandet i 10 kvadratmeter rum,
bedövad av vita väggar, besinnad av valium.
Men bakom min rygg smyger döva skuggor omkring,
jag skriker mig hes fast betongen är döv och stum.

Invecklade mönster fångas av utspridd hud,
jag bildar konstverk av svåra sår.
Aldrig någonsin mer dina händer
jag blundar och tar vad jag får.

Vi älskar varandra till vansinne,
vi offrar våra liv,
När du skriker åt mig nu,
jag har slut på tid.

Aldrig mer dina händer,
inga fingertoppar mot mina tröstlösa ben,
jag förvisar ditt hjärta i karantän,
det är inte jag som är nålen i din ven.

~ av S på september 29, 2009.

Publicerat i Poetic
Etiketter: älska, Dikt, poesi, text, vansinne