Jag låtsas att jag är fri

•september 14, 2010 • 2 kommentarer

Jag är inte som andra. Inte någonstans. Och ja, jag har svårt att acceptera det.

Min värld bara fortsätter att rasa, bitar av ett liv som trampats sönder i kras. Och jag, jag hör ju inte hemma här, mina vingar har blivit för trånga, jag har växt ur mina ärr. Så bakom den stängda dörren, när Du går, jag skriker högt, jag dansar mig stolt, jag hoppar sönder dina ord.  Det är ju bara Ni, Ni, Ni som inte förstår, hur jag andas i tomrummen mellan taktslag, att jag dödar Dina dyra 500 watts högtalare med vansinnig panik, och gråter, springer, dansar, dansar, dansar för mitt liv. Well I’ve heard that the devil is walking around, I sold my soul way down in the dirt. Det här är jag. Medan svetten rinner nedför mina ben. Det här är jag.

Och jag dansar mig svag men stark, begraver all stirrig hysteri, pressar några bleka andetag mot balkongrutans glas och skriker det tystaste jag kan att Det är ni som inte förstår, jag vill inte vara kvar här mer! Det måste finnas någonstans där jag kan vara bra, där min tankar inte trasslar in sig i högmod och skuld, det måste det finnas, det måste jag få tro. Men här får jag inte plats, jag är inte som Ni, och jag kommer aldrig att bli. Mina drömmar vill flyga högre- men inte här, bakom bröstkorgen bultar allt det som inte får plats. Så jag sluter ögonen, jag flyger bort (vi tar den en gång till va?) Igen, igen, igen, jag låtsas att jag är fri;

Going out on the street again with open arms and fists
Sweating out all the whiskey tommermaend
And the pain that comes with it
But we know who we are and more
Protectors of this band – oh oh oh oh
And we know we’re not alone anymore
We got supporters in this rock’n’roll band

This song’s for all the ones who’s singing out loud
Yeah! We make a lot of noise
Refuse to sit down and be tamed
We still think that we owe you some
So we’re making a lot of noise
We sing it out loud we sing it out proud

We thank you people for being around
Supporting Volbeat with love and hell fire
Gu’fanden do we care
You’re all our brothers, sisters and our babies
So when you sing this song out loud
Remember it’s for you, for helvede we are proud
Let’s all have a beer you’re all our brothers, sisters and our babies (Volbeat- Thanks)

So we’re making a lot of noise,
We sing it out loud we sing it out proud!


Igen, igen, igen, jag låtsas att jag är fri.

Publicerat i (Hypo)Maniac, Ångest, Bipolärt, Försoning, Jag är inte upprörd, jag är förbannad!, Living on the borderline, Self esteem
Etiketter: , , , , ,

I can dig my own graves now

•september 12, 2010 • 4 kommentarer

Vi har alltid ett val. Det är ett faktum, en obestridbar sanning. Alltid en valmöjlighet, ett alternativ, en annan utväg, alltid med medföljande konsekvenser, men ändå, val. Från det ögonblick vi rycks ut ur sömnen på morgonen tills dess att vi glider tillbaka in i drömsömnen gör vi, oavbrutet, val, val, val. ”Vilken tröja väljer jag att ha idag? Väljer jag fil till frukost? Väljer jag att gå till jobbet idag igen eller väljer jag hellre att vara hemma och spela sjuk och därmed riskera att bli av med min anställning? Väljer jag fortsätta att ljuga för mig själv eller väljer jag att våga öppna hjärtat för sanningen? Väljer jag acceptera att jag är jag, eller väljer jag istället att dunka huvudet i väggen och skrika att livet är orättvist? Väljer jag att fatta ett beslut som är fördärvligt på lång sikt men ack så lockande i stunden?”

Så jag gör mina val, med eftertanke, utan skygglappar eller illusioner. Det får vara slut med självbedrägeriet, jag ska försöka att hålla ögonen öppna from now on. Jag kan fatta mina uppfuckade beslut, utan att låtsas att jag inte är medveten om påföljder eller alternativa möjligheter. Jag ska ta ansvar för mig och mitt liv.

Så därför ljuger jag inte nu. Varken för mig själv eller för någon annan. Sanningen är sällan vacker, den är ofta rå och hänsynslös. Så, jag väljer att fly. Jag väljer att rusa omkring i vild förtvivlan med armar som fäktar och lungorna fulla med vatten. Och jag väljer att fatta beslut som är hjärndöda, med konsekvenser som jag säkerligen kommer att älta under en lång, lång tid. Well, I can dig my own graves now. Och det är det enda valet jag kan stå upp för just nu, att krafsa rutten jord med sönderskurna fingertoppar, ner, ner, ner. Mot botten av ett hål.

För verkligheten har liksom förlorat lite av sin mening. Och jag har tappat min moral. Så jag gräver min egen grav, ja. Gräver efter nästa rus, väljer att tro på att smärtan kan förskjutas och smulas sönder om jag bara slipper vara kvar inuti mitt huvud, väljer att tro på falska lösningar. Väljer att lura mig själv bara ett litet tag till. (Snälla, hjälp mig, hjälp mig att hjälpa mig själv, jag vet ju inte hur, jag vet ju inte…)

Och nu lyfter jag luren och försöker att inte ringa dit man aldrig, aldrig får ringa. Till dit, där alla steg jag tidigare tagit förvandlas till rök. Till dit, där jag åter kommer att bli en ynklig spyfluga intrasslad i ett klibbigt flugpapper. Till dit, där verkligheten är en illusion och själen krymper bort. Till dit, där jag lurar mig själv att tryggheten finns nånstans. Till dit, där man, om man kisar, nästan kan låtsas att tomheten inte syns. Snälla, snälla, snälla, ring inte, inte, nej, jo jag måste, nej, jo, nej, nej, nej, jo, nej.

Jag är bara en bluff av självbedrägeri…

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Ångest, Co-dependent, Living on the borderline
Etiketter: , , , , , , , , , , ,

Fråga Facebook: ”Vilken diagnos har du?” (-Enligt statistiken tar du livet av dig snart…)

•september 11, 2010 • 3 kommentarer
Tack gode gud för Facebook och Quiz Monster:

Resultat: Grattis, du har ADHD!
Du har haft ett tufft liv, därför belönas du med högkostnadsskydd på amfetamin. Världen ser dig inte för den okoncentrerade, hyperaktiva, glömska och understimulerande bekräftelsetorsk du är, utan helt enkelt som en jävla damp unge. Tyvärr har denna diagnos fått en negativ klang under åren, mest på grund utav att man inte längre får aga uppkäftiga ungar som dig i skolan, utan istället kallar det ADHD och kostar på er flera miljoner i skattepengar om året.

Resultat: Grattis, du är BIPOLÄR!
Det sägs att alla mynt har två sidor, och ungefär så skulle man kunna förklara dig. Under vissa perioder är du extremt deprimerad medan andra så är du manisk, mot gränsen till euforisk. Hur fan nu detta går till förstår sig ingen forskare på och därför kommer du få äta litium resten av ditt liv. Och anledningen till att du måste käka ett grundämne som kommer att göra dig mer eller mindre hjärndöd är för att du troligen (enligt statistiken) kommer försöka ta livet av dig.

Resultat: Grattis, du har BORDERLINE!
Du passar inte in i något av psykets ytterligheter och därför har du fått denna diagnos. Du jagas av en kronisk tomhetskänsla vilket gör att du inte skapa dig en egen identitet, ditt humör skiftar femtusen gånger om dagen, du har konstant ångest o.s.v. Men det finns lite glada nyheter också, du kommer troligen börja medicineras med benzodiazepiner vilka du kan missbruka ett tag innan du, enligt statistiken, tar livet av dig.
Woooh! Three in a row, that’s what I call skills.


Och det värsta är, att bakom sarkasmerna, så har ju  Facebook rätt ffs! Är inte samhällets syn på psykisk sjukdom mer eller mindre nonchalant besvärad; kan inte alla bara sluta må dåligt nångång? Vi vet inte vad vi ska göra med er och vi vill inte lägga pengar på att ta reda på det heller. Seså, hoppa in i gaskammaren och gör er själva och omvärlden en tjänst… Upprepa nu: ”Jag är psykiskt sjuk, jag kostar samhället miljoner. Jag ska äta mina mediciner utan att ifrågasätta eller tänka och helst tacka nej till högkostnadsskyddet, men jag får för fan inte börja missbruka dom. Jag ska acceptera att bli betraktad som en bångstyrig dampunge/ett psykfall/en samhällsparasit som har sig själv att skylla (man kan faktiskt välja hur man ska må, jojo, sådeså). Sedan ska jag följa statistiken och skynda mig att likvidera bort min besvärlighet, så att alla friska människor kan få ta del av de miljoner som har slösats bort på mitt hopplösa fall…”
Nej, jag är INTE bitter…

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Bipolärt, Living on the borderline
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Är jag död nu igen?

•september 10, 2010 • 2 kommentarer

Är jag död nu igen?

Världen i ultra rapid, tiden är evigheten, solid i nuet som aldrig vill ta slut. Mina steg över golven, styrseln som bedrar, dubbelvikt, andetag utan luft, bara smutsiga illusioner. Och blind förtvivlan. Drömlandskapet som rasar hjälplöst utför branten. Fingertoppar som snuddade vid luftslott och förtröstan, famlar kallt i vakuum nu.

Jag som trodde att vägen hade rätat ut sig nu. This is my way, on the highway. Fri hastighet och solen i ögonen. Men nej, ingen autobahn mot eufori, bara konsekvent bergvägg att smeta ut lyckligheten mot. Helt utan anledning, ingen att beskylla, syndabocken är skuldfri.

Din hand som slumrade i min, våra tankar som krockade  och småskrattade glädje och ostyrighet. Allt som jag trodde var Vi, det Nya, annorlundaheten, En Annan Verklighet. Men nu, väggen, smällen, blodet i handfatet, tårarna på tröjärmen, osynligheten när Du går. Se mig, le mot mig, låt mig vara leende igen. Älska mig som Du sa, trampa Dina fotspår under min hud. Kulhålet i bröstet exploderade abrupt, som om Du smög iväg med röken mot köksfläktens surr.

Jag som inbillade mig att Du skulle ta med mig härifrån, bära mig bort från orden, peta loss allt ont som klibbat fast. Och nu, tilliten som glider ur Dina händer, mina ögons färglöshet när Du inte vill förstå. Din värld var ju en annan, jag borde ha förutspått, jag borde ha förstått att det inte kan finnas plats för mina sår i någon annans verklighet.

Så jag flyr, men det är slow motion överallt, mina steg sjunker i viljelösheten, luften i lungorna drunknar i letargi och svårmod. Rädda mig, rädda mig någon. Jag dör igen, senfärdigt, makligt, en sekund i taget. Jag ville ju, jag ville igen, hoppa i löven, studsa en meter ovan marken, men nu är allt vilse och tyst. Som om själen vissnat efter den första frostnatten och rullat ihop sig för att självdö. Jag äter upp mig själv, tuggar kött och brosk, på rygg mot parketten idisslas tankarna till gröt. Bort, bort, bort, hur fan ska jag komma bort?


Allt för att inte dränka sorlet i kemikalier och konstgjorda rus. Men vad som helst, ge mig vad som helst som tar mig tillbaka till ljudlösheten och förnöjsamheten. Eller lurar jag mig själv nu, köper jag ursäkter för att vada ut i konstant ljummen medvetslöshet?

Publicerat i Ångest, Bipolärt
Etiketter: , , , , ,

Hur vet vi att kärleken inte är en demon?

•september 3, 2010 • 1 kommentar

Som du vände världen,
kastade allting upp och sen ner,
skar igenom luftbubblorna i plasten,
sliter luften ur mina lungor varje gång du ler

Snurrar stilla lögner i ditt blöta hår,
låtsas att vi äntligen älskar oss själva nu,
eller vänta på att jag slår sönder dina drömmar,
krafsar, klöser dina vingar mitt itu

Viskar att jag förändrade din värld,
som om jag är bara din,
du tror att du har sett allt
men du har nog inte sett nånting

Jag rusar ifrån dig också,
förminskad i dina överlägsna kvarter
men dina fötter, dom flyger en meter över marken
varför ser du inte demonerna, dom som hånler?

Ackompanjerar du bort grumliga drömmar,
till en sliten myt, en sedan länge bortglömd luftgitarr
mina lögner dom är ingenting för fantasin
skakande fingrar trasslar in ditt plektrum i mitt virrvarr

Vem vill du nu att jag låtsas att jag är?
när jag tänker för högt och skrattar fel
alla mina tårar som är fulla med hål,
Jag har blod på mina händer, men du bara ler och ler och ler

Kniven i lungorna, rör den inte nu
och spegeln, jag har gråtit färdigt framför den,
för vem är inte vacker i ovissheten?
Så stäm om dina fingertoppar, spela våra tårar ostämda igen

En fläckfri hjälte i en lika felfri värld,
tystlåtna ackord kan inte bitas lika lömskt som sorgsna ord
Om jag drömmer oskyldigt på ditt bröst om natten
vem dränker då kylan när mitt hjärta expanderar i ditt blod.

Men om jag tänker dina tankar och skrattar lågt,
då är det din godhet jag springer ifrån
för jag har smaken av ditt blod på tänderna,
och hur vet vi att kärleken inte är en demon?

Publicerat i Poetic
Etiketter: , , , , , ,

Another night and I bleed

•augusti 26, 2010 • 3 kommentarer

Out of my life, Out of my mind
Out of the tears that we can’t deny
Out of my head, Out of my bed
Out of the dreams we had, they’re bad
Tell them it’s me who made you sad
Tell them the fairytale gone bad

Another night and I bleed
They all make mistakes and so did we
But we did something we can never turn back right

Find a new one to fool
Leave and don’t look back. I won’t follow
We have nothing left. It’s the end of our time


Det är över nu.  Allt har imploderat, eroderat, korroderat ner till sten och grå jävla betong. Ut ur mitt liv, jag är lycklig nu. Låt mig vara ifred, se mig gå, lämna min rygg ifred. Jag har krälat igenom tunneln, blött ner gräsmattan med all kärlek som rymdes i mitt ömkliga hjärta. Men nu, bort med allt sånt.

Du ger det du vill
när du tror att du känner mig
men du reser utan mål
så nu reser jag mig bort från dig…

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist
Etiketter:

Sparad Smärta/Har jag slutat rymma från mitt liv?

•augusti 8, 2010 • 3 kommentarer

Jag städade lite hemma, bland papperstravar och kollegieblock och sparade viktigheter. Oundvikligt nuddade fingertopparna vid högen med Sparad Smärta, alla anteckningar jag har sparat för att minnas.  Minnas den smärta som jag aldrig vill uppleva igen, minnas de gränser som jag hade glömt att upprätthålla, minnas den förödmjukelse och förnedring kärleken kan bära med sig om man inte är vaksam. Kanske var det meningen att jag skulle ramla ner i just den pappershögen just precis idag? Kanske behövde jag just de minnena, just precis nu?

Och visst gör de ont. Varje ord, varje stavelse, varje bokstav flämtar ut ångest och hjälplös desperation. Vanmakten ligger som en osynlig hinna över nötta pappersark och tummade kuvertbaksidor. Och orden är aldrig mina egna, de är Hans spritångande formuleringar, födda ur sårad stolthet och illa dolda rädslor, endast nedtecknade och mottagna av mina darrande händer.  Och de träffar nästan lika hårt fortfarande. Smärtan finns alltid kvar, den är bara djupare begravd, men lättväckt och lika vass som alltid.

Så jag fastnar, städivern kommer av sig, trasslar in sig i tomgången, och jag läser sida upp och sida ner med Hans förtvivlade ilska, väl samlad och avfyrad mot ett enda mål, mig. Jag tog emot, förbannat rak i ryggen och oskyldigt blåögd, hård som sten på utsidan men kladdig och skör inuti tog jag emot all Hans argsinthet, alla patetiska projektioner, all skräckslagenhet inlindad i hotfull förpackning. Och jag trodde Honom. Vartenda ord blev min sanning. Min lag.

Jag trodde inte att det var så förödande, så ont, jag hade glömt, jag hade valt att glömma, gömma, begrava. Men nu är allting tillbaka, i mitt ansikte, öga mot öga. Han är inte ond, men Hans handlingar trampade sönder i  ivern att springa bort från det förflutna Han bär med sig bakom ögonen, i bröstkorgen, under huden. Jag förlåter Honom, tveklöst, Han är ju bara ett förskrämt barn som inte vågar öppna ögonen, men jag får inte glömma igen, får inte, får inte. Jag kan inte följa mina egna spår tillbaka till underlägsenheten, jag är inget cirkusdjur som skenar maneger runt av rädsla för domptörens piska, jag har slutat rymma från mitt liv.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Co-dependent, Post traumatic
Etiketter: , , ,

Ambivalens

•augusti 8, 2010 • 1 kommentar

Så fortsätter det, i all oändlighet. Tiden rinner ut mellan fingrarna, målar pölar av timmar och sekunder på golvet. Jag hinner inte fånga sommarens lätthet, än mindre kasta mig in i den. Men jag vet att den frodas, där ute, bland hägg och maskrosor, grusiga gräsmattor, ljummen asfalt mot ömma fotsulor. Fast jag ser den aldrig, skymtar ibland, om morgonen på väg till jobbet, på kvällen utanför Konsum, men jag deltar inte, bara längtar, saknar, drömmer om grönska och sommarpsalmer, bekymmerslöshet och sandig hud. Men för mig finns inga årstider, bara dagar, veckor, år. Tiden är ur led, jag är upp och ner.

Och självbedrägeriets kugghjul maler på. Plötsligt är jag tillbaka vid cirkelns början, eller var det mitt? Han spökar, hemsöker, pockar. På jobbet, Han går inte att blunda bort. Ingen hägring vid horisonten, kött och blod framför ögonlocken. Jag vill mitt bästa, jag vill leva, fri och rak. Men jag släpper in Honom, från periferin, jag vet, jag förnekar allt förflutet, jag bygger om min fantasi. Och den kommer att rasa. Men jag har ju redan glömt Hans gamla synder, begravt dem i jorden, stampat ovanpå. Och jag vill, vill, vill men ändå inte. Inte tillbaka, nej, aldrig mera dit, inga lögner, framåt, uppåt, vidare. Men hur? Men hur? Ambivalensen slår mig hårt i ansiktet, kinden blir röd. Hur kan jag gå från något som drar så hårt?

Han är min drog, Han är ju det, mitt beroende på två ben. Han dyrkar sin alkohol, jag dyrkar Honom. Det måste vara ett beroende, det är ett beroende. Tvångsmässigheten, förnekelsen, självbedrägeriet. Som att sluta knarka. Sluta röka. Sluta dricka. Sluta spela. Sluta tvångsäta. Jag flyr från mig själv genom att balansera på en knivsegg, Hans knivsegg. Jag vill inte fly, jag vill bli fri, frisk, hel. Jag vill växa, låta hjärtat slå dubbla slag alldeles av sig själv. Men hur hindrar jag mina ben från att följa i Hans spår?

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist

Tomrummen i själen

•juli 25, 2010 • Kommentera

Jag har räknat timmar tyst i själen,
på darrande fingrar räknade jag alla mina sår,
svalde alltid gallan i halsen,
stela promenader längs med stumma skoterspår.

Kanske orkade jag inte vara död nåt mer,
blev min hud äntligen för trång?
Om jag hade kunnat odla ostyriga vingar,
hade jag då försökt att flyga iväg nånstans med dom?

Alla förhoppningarna, dom ruttnade itu,
smakade jag på Dina tankar när du inte såg?
Jag brukade springa längs med kallsinniga gator,
skrika arga ord när jag trodde att alla sov.

Men om man låtsas lika bra som jag,
tillslut kan man glömma vem man en gång var
en skygg kontur utan kanter,
dova lögner i badet av tappert självförsvar

Våra vackra lögner i överdrivna rus,
slog in mina andetag i en kartong,
min själ den föll från taket,
Din, den klädde vi varsamt in i chiffong

Men livet är hjärtlös och sanningen känns
till mig viskade skuggorna i perefrin;
‘vill du hjälpa, hjälp dig själv’,
Du avlivade dina sanningar långsamt i vin

Ändå räknar jag sorgset tomrummen i själen,
på blodiga fingrar summerar jag timmarna som fri,
obevekligt drömmer jag om Dina seniga händer,
och växer gör bubblan av fuktigt självbedrägeri

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Poetic
Etiketter: , , , ,

The hardest part

•juli 19, 2010 • Kommentera

And the hardest part
Was letting go, not taking part
Was the hardest part

Jag är någon annan, inte den dom ser. Utanpå är lögn, hur kan så mycket rymmas därunder, helt omöjligt. Inuti mitt huvud är världen så mycket vidare, och djupen är gränslösa. Ändå, tidvis, allt blir liksom platt, en ensam bild byggd av pixlar på en skärm. I’m denial’s bitch. Men jag hör hur dom vaknar därunder; på andra sidan skinnet frustar själen lyckligt och blodet kluckar, gurglar, skrattar hest. Som solen äter snön i vägrenen i april, värmer upp allt förfryst till dynamik och uppståndelse. Årtionden av köldpinade isberg som måste stöpas om till tö, men svårast av allt letting go, not taking part. Jag ska sakna honom imorgon också, men jag ska släppa, släppa, släppa nu. Jag kan inte komma tillbaka mer. För inuti mitt huvud är världen en annan, där är jag så mycket mer.

And the hardest part
Was letting go, not taking part
You really broke my heart

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Försoning, Poetic

« Previous Entries
Next Entries »