Sparad Smärta/Har jag slutat rymma från mitt liv?
Jag städade lite hemma, bland papperstravar och kollegieblock och sparade viktigheter. Oundvikligt nuddade fingertopparna vid högen med Sparad Smärta, alla anteckningar jag har sparat för att minnas. Minnas den smärta som jag aldrig vill uppleva igen, minnas de gränser som jag hade glömt att upprätthålla, minnas den förödmjukelse och förnedring kärleken kan bära med sig om man inte är vaksam. Kanske var det meningen att jag skulle ramla ner i just den pappershögen just precis idag? Kanske behövde jag just de minnena, just precis nu?
Och visst gör de ont. Varje ord, varje stavelse, varje bokstav flämtar ut ångest och hjälplös desperation. Vanmakten ligger som en osynlig hinna över nötta pappersark och tummade kuvertbaksidor. Och orden är aldrig mina egna, de är Hans spritångande formuleringar, födda ur sårad stolthet och illa dolda rädslor, endast nedtecknade och mottagna av mina darrande händer. Och de träffar nästan lika hårt fortfarande. Smärtan finns alltid kvar, den är bara djupare begravd, men lättväckt och lika vass som alltid.
Så jag fastnar, städivern kommer av sig, trasslar in sig i tomgången, och jag läser sida upp och sida ner med Hans förtvivlade ilska, väl samlad och avfyrad mot ett enda mål, mig. Jag tog emot, förbannat rak i ryggen och oskyldigt blåögd, hård som sten på utsidan men kladdig och skör inuti tog jag emot all Hans argsinthet, alla patetiska projektioner, all skräckslagenhet inlindad i hotfull förpackning. Och jag trodde Honom. Vartenda ord blev min sanning. Min lag.
Jag trodde inte att det var så förödande, så ont, jag hade glömt, jag hade valt att glömma, gömma, begrava. Men nu är allting tillbaka, i mitt ansikte, öga mot öga. Han är inte ond, men Hans handlingar trampade sönder i ivern att springa bort från det förflutna Han bär med sig bakom ögonen, i bröstkorgen, under huden. Jag förlåter Honom, tveklöst, Han är ju bara ett förskrämt barn som inte vågar öppna ögonen, men jag får inte glömma igen, får inte, får inte. Jag kan inte följa mina egna spår tillbaka till underlägsenheten, jag är inget cirkusdjur som skenar maneger runt av rädsla för domptörens piska, jag har slutat rymma från mitt liv.
Welcome to Borderline City! 
Du kommer klara det här, du har kommit så långt du börjar INSE att det inte är ditt fel, det som hänt. Jag är så stolt över dig och jag avundas din enorma styrka. Jag är snål med kommentarer, men finns alltid här så att du vet det.
Kram!
Sitter häri mitt kök. Imorgon är det planerat att lämna. Pappa kommer och hämtar mig och katten och kör oss långt härifrån! Har läst dig blogg och vet vad du gått genom. Skulle gärna vilja prata med dig om det går? Känner mig ensam i detta…
Kramar
Usch vilka hemska lappar, han är ju helt sjuk i huvudet. Du måste (om du inte redan lyckats) ta dig ifrån honom. Snälla… Vi har pratat om detta förr, massor. Jag har varit i nästan samma situation, jag kom loss men…saknaden finns kvar. Kanske för att man inte tror man förtjänar att må bra. Man känner sig mer ”hemma” i helvetet pga uppväxt eller liknande… *massor av kramar* Förlåt att jag inte skrivit på länge, har inte haft ork men nu ångrar jag det. Har ju missat hur mkt som helst i ditt liv o din blogg.